Om det där med tid 3

En annan sak man kan fundera på är vad vi lägger tid på. Om man försöker använda sig av något slags effektivitetskriterium i skolans värld så är det mycket som ställs på ända. Om man lät en tayloristisk tidsstudieman av Magnus Härenstams snitt i filmen Tuppen komma på besök så skulle en och annan sak avslöjas.

Till exempel skulle det naturligtvis vara mycket effektivare om varje lärare på gymnasienivå bara hade ett ämne. Skulle man kanske kunna göra så att varje lärare koncentererade sig på bara en kurs? Mängden data som skulle hållas reda på, antalet konferenser och tillhörigheter, allt sådant skulle bli så mycket mindre, och därmed skulle väl rimligen lärarens undervisningsplikt kunna öka? 

Helt uppenbart undervisar lärare i en del andra länder som USA betydligt mer än vad vi gör. Där finns ju den här effektiviseringen i den meningen att en årskurs 2-lärare alltid är en årskurs 2-lärare. Varje år kommer eleverna till en ny fröken (eller magister) som har som uppgift att slussa dem från en färdighet till en annan. Men den läraren är också expert på åttaåringar och vad de förväntas kunna lära sig.

Vi skulle dessutom kunna skaffa oss en Folkskolans Läsebok igen, eller en motsvarighet till denna, i stället för att hela tiden sitta och knåpa ihop egna läromedel och hitta på nya uppgifter och uppfinna hjulet för sjuttiotredje gången. Om det fanns en lärobok som motsvarade den kunskap som förväntades på en kurs, då skulle lärarna kunna följa denna lärobok och bli ganska duktiga på att göra uppgifterna knutna till dess olika kapitel.

Detta borde rimligen också leda till att lärarna skulle kunna höja sin undervisningsplikt  och få mer gjort, eftersom arbetet med förberedelser skulle kunna minimeras.

En annan sak som skulle kunna åtgärdas är att elever som inte klarade kurser i stället blev flyttade till specialklasser. Som det är nu ägnas enormt mycket tid på att hjälpa dessa elever att ta sig igenom kurserna ändå. Det görs extra anpassningar och skapas särskilt stöd, det hålls möten och görs uppföljningar och utvärderingar. När en elev faller igenom, då sätter en hel apparat igång med åtgärder av olika slag. Om dessa elever bara helt enkelt flyttades ut ur klasserna och fick gå i specialklasser när de inte klarade sig skulle stora effektiviseringsvinster kunna göras.

En annan sak är det här med schemat. Om alla lektioner var lika långa och började samtidigt skulle vi ha mycket bättre koll på var alla var och vad de skulle göra. Då skulle saker och ting kunna organiseras tydligare och därmed skulle tid vinnas.

Det är alltså ett ganska dyrt pris vi betalar för valfriheten, kreativiteten, humanismen, anpassningen till vår samtid, toleransen och variationen i skolans värld.