Det rörande i mödan

Jag sitter i betygssamtal med mina elever. I stället för att sätta betyg på varje uppgift så har jag i stället ett halvvägssamtal. Vi diskuterar vilka styrkor och svagheter eleven har visat hittills, vilka utvecklingsområden som finns, om eleven är nöjd med sin insats och var ungefär eleven ligger i förhållande till det kursbetyg som ska sättas till sommaren.

Trots att jag inte har satt betyg på de enskilda uppgifterna är eleverna och jag rörande överens om läget. Det slår kanske på ett halvt betygsteg som mest. Antingen har jag varit övertydlig i mina kommentarer så att de har innehållit så mycket värderingar att eleverna har kunnat läsa in en betygsättning, vilket förstås inte riktigt har varit meningen. Eller också har eleverna en god självkännedom. Eller också, vilket skulle vara lite på gränsen till självberöm, så har jag lyckats kommunicera vilka egenskaper som förväntas för respektive betygsteg så väl, att eleverna har kunnat läsa in det.

Poängen med att göra så här i stället för att sätta betyg på varje uppgift är att få eleverna att fokusera på hur de ska utvecklas i stället för att jaga betyg. "Don't bother to comment if you mark" är ett visdomsord i sammanhanget. Så fort det finns ett betyg eller en poängsumma att relatera till glömmer eleverna alla kommentarer läraren försöker förmedla. Siffrorna och bokstäverna överskuggar allt annat.

En annan poäng är förstås att själva betygsättningen blir väldigt odramatisk. Paradoxalt nog innebär detta att inte sätta betyg på uppgifterna, men att ha ett halvvägssamtal i stället, att eleverna är mer medvetna om hur de ligger än om varje uppgift hade varit betygssatt. Betyget blir en process, inte ett ackumulativt samlande av resultat som ska samlas ihop och sedan delas med 4,5. Nu vet eleverna redan tidigt ungefär hur läget är och vad som krävs, och det betyg de får är bara en bekräftelse på ett sedan länge fört samtal. Det blir inga överraskningar, inga besvikelser eller upprörda känslor.

Samtalen med eleverna känns bra. Många är väldigt ödmjuka och det finns onekligen något rörande i mödan de lägger ner. Jag inser att jag ibland blir lite känslomässig och får en klump i halsen. En kort stund kliver de ut ur klassrummets anonymitet och blir sedda. Det är i det mänskliga mötet som det här yrkets absoluta kärna ligger.