Fru P har stämt möte med mig. Hon är ordförande i en ideell förening med historiskt intresse. Föreningen har arbetat hårt för en sak, och nu har de vunnit och fått pengar över. Därför har de beslutat att de vill dela ut ett stipendium till historieintresserade elever. En lärare på skolan har varit hjälpsam i processen och därför har just vår skola valts ut.
Fru P har ett sätt. Hon är en amper dam, en pensionär på stridsstigen som gärna lägger ut texten om hur det är. Vårt förra kommunalråd får en släng av sleven liksom i förbigående medan hon snabbt värderar inkompetensen hos några av tjänstemännen på kulturförvaltningen, samtidigt som en och annan som har befunnits bestå provet beröms. Människor delas snabbt in i de som har vett och de som inte har det. Mot mig är hon något nedlåtande, "så okunnig du är", brister hon uppbragt ut, när det visar sig att jag inte är insatt i den lokalpolitiska frågan. Jag ursäktar mig med att jag inte läser lokaltidningen och därmed inte följer alla vindlingar i det lokalpolitiska spelet, något som hon missuppfattar som ett bristande intresse för det lokalhistoriska. Då säger jag ifrån och gör boskillnad.
Mötet roar mig på något vis. Trots fru P:s uppenbara brist på takt och självsäkra världsbild är hon rolig också. Det är roligt med engagerade människor som brinner för något, som vill något och som slåss för något. Det är roligt att möta världen utanför skolan där erfarenheterna är annorlunda.
Jag slänger snabbt ihop ett förslag till motivering för vem som ska komma ifråga för stipendiet och en gång för hur utnämnandet ska gå till. Dessutom springer jag runt en stund på ekonomiavdelningen och gör upp en preliminär struktur för hur de ekonomiska transaktionerna ska genomföras. Så skickar jag allt till fru P på e-post. Hon svarar omgående och nickar bifall. Kanske har jag ändå en chans att hamna på rätt sida i hennes uppdelning av världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar