Herr S oroar sig. "Har du tänkt på ", säger han, "att den nya trenden i samhället är att alla ska varna hela tiden?" Så fort minsta snöfall är på gång slås det på stora trumman, så fort man fruktar en smitta, eller halka på vägarna, eller risker med en vara eller en diet, eller avsaknaden av densamma, då ska man ut i media och förklara risker och faror. Herr S är upprörd. Alla är rädda för att stå där med ansvaret, som om de kunde svära sig fria från företeelsen bara därför att de varnat för den.
Vägarna har varit hala i morse och Herr S har varit ute och valsat på dem. Men i New York har det varit en snöstorm som inte blev av och häromsistens slutade tågen att gå, helt i onödan visade det sig, bara för att det blåste lite.
"Rätt vad det är blir det samma sak här", fortsätter S med lätt skärrad stämma, "plötsligt har man inte levt upp till likabehandlingsplanen och då måste alla ut och statuera ett exempel." Alla är livrädda att göra fel. Alla är livrädda för att vara den skyldiga, för att inte ha tagit sitt ansvar. Och så blir det därefter, ett samhälle som har lägre till tak och där gränserna för vad som är politiskt korrekt blir allt trängre. Ungefär så resonerar S.
Hans tankar får mig att tänka på en lektion jag har haft nyligen. Jag har diskuterat noveller av Poe, Maupassant, Strindberg och Söderberg utifrån ett tema om förtryck. Men reflektionen vi gjorde i klassrummet var att 1800-talets förtryck inte var så mycket institutionellt som man kan tro. Det var mer privat, närmare, i alla fall om man får tro novellerna. Människorna förtryckte tappert varandra på ett lokalt plan.
Tänk om vi är på väg ditåt? Det är det som blir min fredagsreflektion medan jag ger mig ut i den livsfarliga trafiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar