Artikeln jag läste visste berätta att det som fick människor att maska mer på jobbet var två saker. Det ena var att de var understimulerade, att de helt enkelt hade för lite att göra. Det andra var att uppgifterna var alltför abstrakta och svårfångade, att de helt enkelt inte visste vad de skulle göra.
För en lärare är detta välbekant. Ju mer frihet man ger eleverna, desto större är risken att de tappar tråden. Ju större uppgifter man ger dem, ju längre tiden är till inlämningen, desto större är risken att arbetsdisciplinen minskar.
Kring det där har man sedan länge utarbetat olika strategier. Man ber om arbetsplaner, dispositioner, utkast och kladdar för att hålla eleverna på plats, när man vet att arbetet man har gett dem kanske är lite väl stort och utsträckt över en lång tidsperiod. Det är ett merarbete, men man vet att det är nödvändigt för att hålla ihop det hela.
Det är inget konstigt med det där. Under 20 år som lärare är de elever som alltid har lämnat in sina arbeten i god tid och som gjort färdigt dem i förtid, långt före inlämning, lätt räknade. Jag minns dem och ser dem framför mig, alla tre, i samtliga fall duktiga energiska flickor med en viss rastlöshet och fullt upptagna med annat som gjorde att skolarbetet var tvunget att göras i förväg, eftersom det där andra var ännu viktigare. Alla vi andra väntar till sista stund, verkar fungera bäst under galgen.
Någonstans vill man ändå ge eleverna en frihet, ett utrymme för kreativitet och skapande. Det blir alltid en avvägning mellan att vara tydlig i instruktionerna och med deadlines och att öppna upp deras sinne. Och någonstans måste man även ge eleverna rätten till lättja, möjligheten att göra jobbet med minsta möjliga ansträngning.
Men det händer förstås aldrig i yrkeslivet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar