Arioso

Jag tränar utantill-läsning av poesi med mina elever. Vi lägger till lite minnestekniker i samband med uppgiften för att motivera lite, men det behövs egentligen inte. Både själva utantill-inlärningen och dikterna i sig har ett egenvärde.

Förr i tiden var det väl det här svenskundervisningen gick ut på. Min pappa kunde hela Fänrik Ståls Sägner utantill tycktes det ibland. En del av det spillde över på mig. Några verser sitter där fortfarande. "Tag allt vad mörker finns i grav och allt vad kval i liv" och "Den kulan visste var den tog, den visste mer än vi" eller varför inte "Min fader var en ung soldat, den vackraste som fanns."

Man kan tycka vad man vill om Fänriks Ståls Sägner idag, det är nationalromantik på högsta nivå och ibland i det närmaste rena rama pekoralen i sin krigsromantik och hjältedyrkan. Förmodligen är det så illa att Sverigedemokraterna har i sitt partiprogram att man ska börja lära sig dessa dikter utantill igen i svenska skolor, det skulle åtminstone passa deras profil.

Och man kan tycka vad man vill om det där med att lära sig poesi utantill. Vad är meningen med det och varför ska man lägga tid på sådant. Ja, det kan man förstås fråga sig.

Men det är ändå roligt att kunna. Det har alltid varit roligt att kunna, och jag minns att jag som barn tyckte att versen "där kulor vina tätast då, där skall ni finna mig också, där vill och jag få pröva på, i mina fäders spår" var fantastiskt romantisk och den väckte underliga känslor i mitt bröst. Sedan blev jag vapenvägrare ändå, det hjälpte liksom inte.

Men det är något som dikterna gör med ens sinne, det är något som händer med en när man har dem i sitt huvud. De går och bär på en mening som kanske inte kommer första gången man läser den men som kommer när man minst anar den.

Nu är det inte Fänriks Ståls Sägner jag ger till mina elever. Det är Boye och Dagerman och Gullberg och Södergran och Ferlin och Ekelund  och Dan Andersson och Fröding. Det blir en fantastiskt fin stund. Alla läser faktiskt och förutom några små teaterviskningar stapplar alla sig igenom sina verser.

Jag njuter stilla. Visst gör det ont när knoppar brister men det är något bortom bergen trots allt.