Jag har blivit satt i en grupp som ska diskutera möjligheterna till en mer avancerad sambedömning av de nationella proven. Tanken är att vi ska avidentifiera uppsatserna och sedan bedöma varandras elever. Det är ett försök till större objektivitet, att man ska komma ifrån den subjektiva bedömning som så lätt uppstår därför att man står i ett förhållande till sina elever. Man har följt deras utveckling, man vet vilka de är, man har en förförståelse som stör.
Tanken är förstås vällovlig och man kan fråga sig varför det inte har gjorts tidigare, men den reser en massa frågor av ganska delikat art. Juridiskt kommer jag fortfarande vara ansvarig för det betyg jag ska sätta på mina egna elever. Att inte läsa igenom mina egna elevers uppsatser och själv göra en bedömning blir då något av ett tjänstefel. Det är min uppgift som lärare att skaffa all tänkbar information om elevens kunskapsnivå. Jag vill inte bara veta vilket betyg eleven har uppnått utan också hur den har gjort det. Men då leder hela den här processen till ett dubbelarbete. Vi får först bedöma någon annans elever och sedan måste vi ändå bedöma våra egna.
Någonstans under mötets gång lyfts också frågan om vi verkligen kan lita på varandras bedömningar. Trots digra luntor från Skolverket med bedömningsanvisningar och trots att vi alla är behöriga lärare menar en del av oss att bedömningarna kommer att skilja sig åt betydligt. Fru W himlar med ögonen, hennes erfarenhet är att även om små skillnader finns så kommer bedömningarna ändå i stort överensstämma. Jag ifrågasätter tanken, min erfarenhet är annorlunda, och menar dessutom att sambedömningen rent psykologiskt kommer att leda till att vi kommer att ha en tendens att sätta låga betyg. Man kommer att tveka inför att behöva stå för ett alltför högt betyg, det kommer att vara bekvämare att vara sträng. Det i och för sig kanske ger mer korrekta bedömningar, om man nu ens kan prata om något sådant.
Frågan leder till nästa fråga, om den ursprungliga bedömaren ska vara lika anonym som eleven. Både elever och kollegor kommer kanske att ifrågasätta vissas bedömningar? Det ena leder till det andra i en enda lång rad av ifrågasättanden. Det är som en rysk docka, man öppnar ständigt ett nytt rum. När vi kommer in på frågan om fördelningen av antalet uppsatser i förhållande till antalet klasser och elever vi ursprungligen har i våra tjänster tappar jag engagemanget, men inser att det lätt går att lägga åtskilliga timmar på att försöka lösa denna rättviseproblematik.
När det gäller att nå rättvisa i betygsättningen känns möjligheterna små. Det är som att gå på ett gungfly, hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det är klart att man skulle kunna göra som i andra länder, formulera flervalsfrågor utan tolkningsutrymme eller skicka alla prov till en central rättningsbank. Men vad man skulle vinna i rättvisa skulle man förlora i liv, engagemang och lust inför lärandet.
Jag förstår viljan med och kanske till och med nödvändigheten av nationella prov, men jag betraktar dem som mina fiender. Jag har fortfarande inte rättat nationella prov utan att bli arg. Jag blir arg på bedömningsanvisningarna som är korkade, på betygskriterierna som imbecilla. Jag är så högmodig att jag tycker att jag vet bättre själv. Det är som att dammsuga. Jag kokar av vrede. På något annat sätt blir det inte av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar