En måndag i januari kan tillvaron som helhet uppfattas som lite dyster. Ett gråmulet blötväder som sveper in allt i en dimma muntrar inte direkt upp sinnet. Ändå är det uppenbart att måndagar faktiskt egentligen är bra dagar. Fortfarande har inte arbetsveckans tyngd hamnat på ens axlar. Både elever och medarbetare har vilat upp sig under helgen och verkar ha mer energi än när veckan börjar gå mot sitt slut. Till och med konferenserna som stadigt har legat på denna veckodag orkar man med.
Tisdagar är betydligt tyngre. Av alla veckans dagar framstår tisdagen som den tyngsta. Det är långt till helgen, framtidstron är svår att upprätthålla, stresshormonerna är på topp och nu ska allt hinnas med. Av någon egendomlig anledning känns det dessutom som om jag alltid har mycket lektioner på tisdagar.
Onsdagar har en helt annan aura. De är halvvägspunkter, vändpunkter, platser där man passerar ett krön. Onsdagar lever på sitt rykte som lill-lördag, det är så långt från helgen att man kan tillåta sig att ta ut svängarna och leva ut. Som om man fortfarande gjorde det? Hela tanken går väl tillbaka på den tiden när folk fortfarande låg i lumpen, rekryterna som ville åka hem på helgen passade på att gå ut tillsammans på onsdagar. Men på något sätt har den där känslan lyckats leva kvar, att onsdagen har något speciellt värde. Också onsdagar är konferensdagar, men just denna långa dag med sin sena hemkomst motiverar ju ytterligare rätten att få tillfredsställa någon form av belöningscenter hjärnan.
Torsdagar lever helt och hållet på sin närhet till helgen. Torsdagar är effektiva. Här ska saker föras i mål, här slutspurtas det, här vet man att man kommer att orka, här vet man att det finns tid att slutföra. Torsdagar är självklara dagar, tydliga i sin identitet.
Fredagar är fredagar. Den anglosaxiska kulturens "Casual Friday" säger väl allt, rätten att få släppa på det formella och få vara sig själv. Rätten att få släppa på kraven, få säga "vi gör det på måndag" om vi inte hinner med. Fredagar är en slags startpunkt för dekadans, vår dionysiska sidas själva hemvist. På många svenska arbetsplatser där vi inte har för vana att klä upp oss för att gå till jobbet har man i stället för "Casual Friday" infört motsatsen, "Fin fredag". Det är ett uttryck för lekfullhet och social samvaro. Vi är inte våra roller, vi är människor. Se oss, se mig så ser jag dig.
Så varför ogillar vi måndagar? Måndagar är nystarten, löften om något annat, början och energin. Och de är ofrånkomliga, tog man bort måndagen så skulle tisdagen bli måndag. Tisdagen däremot, den går att avvara. Säg mig vad vi ska med tisdagar till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar