Gör vad du vill

Ämneskonferens i historia. Fru Y har svårt att få ordning på sin historiekurs för esteterna. Hon ber om hjälp och undrar om någon kan ge henne inspiration. Boken som vi har köpt in uppfattar hon som rörig och det är svårt att hitta en tråd och en linje i det man gör.

I det nya gymnasiet är fördjupningskursen för esteterna och humanisterna, historia 2b, specialutformad. Den ska innehålla mer kulturhistoria och mindre politisk historia. Samtidigt har just dessa elever en kurs som heter kultur- och idéhistoria med andra lärare som inte är historiker. Det blir svårt att hålla rågångarna mellan olika ämnen.

Det här är något som går igen i alla kurser. Etik är något som alla på Skolverket tyckte var viktigt när de skrev sina kursplaner. En dutt etik ska det finnas med överallt. Det här med att känna efter och få uppleva och tycka och skaffa sig en inlevelse är det som man har trott vara grunden för en engagerad kunskap. Och etiska frågeställningar är perfekt för sådant.

När eleverna sedan kommer till filosofikursen i årskurs tre så har de lösryckta fragment av etikstudier från alla möjliga håll. Samtidigt står det i lika hög grad att etiken ska ingå i religionskursen som börjar ungefär samtidigt. Då får man försöka samarbeta och fråga vad den ena och den andra ska göra. Det brukar gå så där. Men som filosofilärare vill man gärna ha med etiken inte bara för att den står i kursplanen, utan också därför att man åtminstone föreställer sig att man gör det lite mer grundläggande än andra.

Det är samma sak med historieämnet som helhet. Fokus ska ligga på de senaste århundradena. Men samtidigt står det precis likadant i högstadiets historieplan. Det är ingen som har haft ett helhetsperspektiv när kursplanerna har skrivits.

Så vi gör om och om igen samma saker fast på nya sätt. Hjulet ska uppfinnas en gång till. Herr Å och herr L tittar demonstrativt ut genom fönstret när frågan lyfts. De är gamla rävar som med ett minst sagt avspänt förhållande till kursplanerna. Herr Å brukar prata om sin förening Realskolans Vänner. Allt som har hänt sedan realskolan avskaffades har blivit till det sämre. Han uttrycker sin bestörtning över att läsförståelsen och läsförmågan har sjunkit så mycket bland eleverna. Själv har han löst det genom att ha högläsning för sina elever. Läs mer och skriv mindre är hans enkla recept. Eller skrivövningar och arbeten, han kallar dem inte ens så. Han kallar det att flytta text, kontroll C, kontroll V.

Det ligger något i hans kritik men det är inte riktigt svar på fru Y:s fråga. Men någonstans får det ändå bli som herr L avslutar diskussionen: "Gör vad du vill!"

Blanketter

Vi fyller i blanketter. Eleverna sorteras i grupper.

Grupperna heter olika saker:

Du som gör som du ska.
Du som inte gör som du ska.
Du som till och med gör mer än du ska.
Du som inte ens gör något som påminner om det du ska.
Du som inte är här.
Du som smyger under radarn.
Du som är här men sover i en eller annan mening.
Du som är här och sover men ändå gör det du ska.
Du som egentligen inte borde vara här utan göra något annat.
Du som om du vore här skulle behöva sova i stället och som egentligen gör rätt i att stanna hemma.
Du som när du är här gör mer än det du ska men mår dåligt av det ändå.
Du som mår dåligt och inte gör vad du ska och inte heller vet vad du vill.
Du som klänger dig fast vid allt som om det var det sista halmstrået.
Du som om du gjorde det du borde skulle slå ut som en ros i höstmörkret.

Sedan tar vi med oss blanketterna till ett möte, lägger dem i en skål och knycklar ihop bollar som vi kastar på varandra. Den boll som träffar rektor på näsan vecklar vi ut igen, och den eleven som den blanketten handlar om blir kallad till rektor för ett allvarligt samtal.

Sedan ber vår rektor oss att vika pappersflygplan av blanketterna för att se vilken av eleverna som flyger längst. Det plan som flyger hela vägen från katedern till väggen vid klassrummets slut får ett stipendium lagom till studenten.

Sedan beslutar rektor att den lärare som har fyllt i flest blanketter ska få högst löneökning.

Sedan sjunger vi We shall overcome tillsammans.

You can judge the whole world on the sparkle that you lack

When my time comes. Man kan längta efter tid.

Man skulle förmodligen kunna mäta stress på jobbet i antalet gånger per dag man blir avbruten i det man sysslar med, antalet gånger någon annan påkallar ens uppmärksamhet och ber en göra något annat. Om inte det måttet skulle fungera, kanske ett annat mått skulle vara att mäta hur många saker man har framför sig, som man vet att man måste göra innan man kan gå hem för dagen. Oavsett mätmetod hamnar läraryrket ganska högt på stresskalan.

När man då får en dag som denna, där man får sitta och jobba alldeles ostört, känns det nästan overkligt. Det är som ett hål i tiden. Jag lyssnar på musik medan jag rättar. Jag lyssnar aldrig på musik annars. Jag hinner tänka. Jag hinner aldrig tänka annars. Jag hinner tänka efter. Det känns nästan lite farligt.

När tiden har mist sin sälta

En skola utan elever är som kaffe utan socker, kärlek utan kyssar, en sommar utan somrigt, en värld utan liv. Det går bara omkring massa gubbar och tanter och ser trötta ut.

Ännu tröttare blir de av det de gör sådana här dagar. De sitter på möten, de fikar, de sitter på möten igen, de fikar igen. Sedan diskuterar de någon fråga och någon gör en invändning, och sedan blir de lite sura på varandra, och sedan river de upp ett beslut som redan är taget bara därför att någon inte var med på det mötet, men sedan återvänder de till det gamla beslutet igen när känslorna har lagt sig och de har tänkt efter lite. Och sedan äter de lunch.

Och sedan dricker de kaffe och fikar igen, och sedan är det information i aulan, och sedan är det kaffe igen. Och sedan är det en ny information. Och sedan är det frågestund. Och sedan får man gå hem.

Och då och då kvittrar någon, vi skulle kunna få igång det hela, vi skulle kunna hitta på något, vi skulle kunna göra något kul tillsammans på arbetet. Och det är gott och väl så. Det är klart vi skulle kunna sjunga i kör. Det är klart vi skulle kunna hitta på något. Men lärare har inte kul ihop. Lärare är trötta för det mesta, och har massor att göra för det mesta, och det som gör dem mest glada är om de får gå hem och rätta en dag som denna, så de slipper ha den där känslan av ett berg av saker som måste göras.

Det är berget som är problemet, ingenting annat.

Men det är som om tiden har mist sin sälta när man går där, det är som att gå i ett vakuum. Det är sådana dagar man längtar till havet.

Om betygen sattes externt

Om betygen sattes externt, hur skulle din undervisning förändras då?

En skola där den undervisande och den betygsättande läraren är olika personer är inte så konstig som det låter. Det kanske är tvärtom som är konstigt, så som vi har det nu, där den läraren som undervisar också är den som sätter betyg. Ett jävsförhållande uppstår ju automatiskt, en personlig relation som stör lärarens förmåga till objektivitet. Undersökningar visar att detta generellt gynnar flickor, som bättre kodar av den sociala miljö som skolan är. Rena kunskapsnivåtest gynnar generellt pojkarna, som är mer upproriska mot skolan som sådan och inte anpassar sig efter skolans spelregler på samma sätt.

Om betygen sattes externt, och om vi som extra krydda la på, att din lön var beroende av elevernas resultat, hur skulle du ändra din undervisning då?

Helt uppenbart skulle jag vara tvungen att höja kraven på mina elever. Jag skulle vara noggrannare med att se till att alla läste läxor, att alla verkligen följde med i undervisningen och jag skulle göra uppföljningar för att kolla upp elevernas framsteg och resultat. Jag skulle förmodligen behöva bli lite strängare än jag är nu.

Det är ju inte så att jag inte gör allt det här nu, men det finns gradskillnader som är ganska tydliga i det här. I den skola vi har nu kan man förlåta och lämna över ansvaret till eleven själv. Jaså, du gjorde inte läxan? Skyll dig själv, det är ditt problem, det är du själv som drabbas. Men gör den nästa gång! Det positiva i vårt nuvarande system är att det är en träning i ansvarstagande.

Tyvärr verkar det ju inte fungera. Den svenska skolan har nog kommit längre än någon annan skola när det gäller att frångå en auktoritetsstyrd undervisning och försöka få ansvaret för studierna att ligga på eleverna själva. I viss mån kan man väl säga att det åtminstone till en del har lyckats, och det är väl inte så att vi längtar tillbaka till en auktoritetsstyrd skola där eleverna står och vrider kepsen i handen som forna tiders arbetare inför brukspatronen.

Men väldigt många elever går i vår skola och fattar aldrig det där med eget ansvar, och inget av betydelse händer, åtminstone så länge de håller sig över godkänt-ribban. Och den nivån är ju faktiskt ganska lågt satt, vilket man kanske inte får säga när över 20 % av eleverna inte tar sig över den, men så är det trots allt. Så glider de igenom gymnasiet utan att märka att de egentligen slösar sin tid och lär sig mycket mindre än de borde.

Det positiva med om betygen sattes externt skulle vara att lärare och elever skulle jobba gemensamt mot ett mål. Elever och lärare skulle stå på samma sida. Eleverna skulle vara måna om att använda sin lektionstid på ett effektivt sätt för att nå det målet. Det negativa är, att det enda sättet att göra detta på, är att skapa stora nationella test, och dessa har en tendens att utformas på ett sätt som främjar en viss typ av kunskapssyn. Det skulle leda till en viss provhets och utan tvekan en likriktning. Det skulle bli svårare att få med det kreativa.

Om jag skulle gilla det? Jag skulle inte ogilla det. Det skulle vara intressant, men det skulle nog vara bra om det inte omfattade alla kurser. Om eleverna fick en plats för kreativiteten någonstans vid sidan om skulle det kanske fungera.

Om betygen inte fanns

Om det inte fanns några betyg, hur skulle du ändra din undervisning då? Att med jämna mellanrum ställa sig den frågan är ganska intressant för en lärare.

Är din undervisning bara en anpassning till någon kursplan och något utifrån kommande mål? Har du hängt upp alla dina saker, allt du gör, i enlighet med detta, eller finns det någonting annat? Finns det ett större, mer övergripande mål med det du gör? Har du en längtan efter att lära ut något? Och i hur hög grad bygger din förmåga att få eleverna att arbeta på ett förment hot om ett dåligt betyg, och inte på att du verkligen försöker skapa förståelse för och lust till det du håller på med?

Den där frågan ställer till det lite.

Jag tror att i en skola där det inte fanns något betyg skulle mer fokus läggas på att verkligen utveckla förmågor och färdigheter, vi kanske skulle få en lite mer tydlig hands-on-utbildning.

Bildningskravet skulle behöva lite hjälp på traven, till exempel genom att kurser som hade ett mer allmänbildande syfte var obligatoriska. Ett godkäntbetyg skulle vara svårt att helt avskaffa, någon form av utbildningsbevis skulle nog ändå produceras, och då skulle bildningskurser kanske ändå kunna ingå i detta som en obligatorisk del. För eleverna själva skulle nog rösta med fötterna och vara ganska utilitaristiska.

Och hur skulle dessa bildningskurser då undervisas? Vi skulle vara tvungna att prata om lärandets glädje och försöka skapa glädjefulla inspirerande inlärningssituationer. Vi skulle nog individualisera mera och låta elever fördjupa sig på allvar när de verkligen hittade det de var intresserade av.

Hur det skulle vara? Det skulle vara ganska skönt. Jag tror jag skulle gilla det. Jag antar utmaningen.

Nya vanor

Skolans vanor bryts upp, en konferens flyttas en halvtimme men alla kommer på den vanliga tiden. Ett tomrum uppstår helt oväntat. Plötsligt sitter vi alla kollegor och pratar, på ett ställe där vi aldrig brukar vara.

Det blir på något sätt uppenbart hur ovanligt det är. Samtalen sker alltid i flygande fläng, på jakt mellan lektioner och förberedelser. Man stannar till i korridoren, byter några ord och hastar vidare. En munterhet uppstår fast eftermiddagen är sen.

Sedan börjar mötet trots allt.

Morotsdöden

På skolan pågår hela veckan den stora morotsdöden, eller Carrot Kill som eleverna väljer att kalla det. Det hela går ut på att man får en lapp med någons namn på och sedan ska man hugga denna någon i ryggen med en morot. Då får man dennes namnlapp och också alla lappar som denne har samlat på sig. Ju längre veckan går, desto färre kvarvarande tävlande är det, och desto fler lappar har de som man dödar. Till sist blir det bara en kvar.

Det hela har en tendens att gå över styr, elever som inte ens går i klassen kan komma inspringande på ens lektioner eller ens egna elever kan springa ut mitt i genomgångar. Redan första dagen fick reglerna skärpas för att det inte skulle balla ur helt. Numera är man immun om man har en mattallrik i händerna.

Eleverna har roligt, det är inte tu tal om annat. Det här med att gå i skola blir något annat än det brukar vara, en gemenskap, ett socialt spel med lite annorlunda agenda. Det är en lära-känna-varandra-lek med lite tävlingshets som krydda.

Det går naturligtvis att lägga perspektivet att det går ut över undervisningen, och som kulturellt fenomen är det intressant, man har svårt att tänka sig en motsvarighet i t ex en fransk skola. Men någonstans känner jag mig mest road, det är uppenbart att eleverna för det mest sköter det någorlunda snyggt och om skolgången blir roligare är det bara positivt.

Herr G. föreslår att vi i personalen också skulle ha en morotsdöd för att bryta tristessen och vardagens lunk. Vi skrattar lite åt det svindlande i perspektivet, men enas efter en stund om att vi redan har etablerat mer raffinerade sätt att hugga varandra i ryggen på vår skola.

Tillvarons blinda fläck

David Hume var en skotsk filosof som levde på 1700-talet. Han menade att till och med så grundläggande saker som orsaker, föremålslighet  och jaguppfattning var en slags vanföreställningar, saker som byggde på fördomar som vi hade etablerat i vårt medvetande. Det fanns inget jag, det var bara en mängd lösryckta fragment, upplevelser av disparat slag, som vi satte samman till en självbild eller en föreställning om ett jag. Och det fanns ingen orsak, vi visste att solen sken på stenen, vi kände att stenen blev varm, men vi kunde aldrig riktigt säkert veta att det var för att solen sken som stenen blev varm. Det var bara en gissning, en vana, ett ständigt upprepat mönster som vi i vår naivitet tog för givet.

De verkligt stora upptäckterna har gjorts när någon har vågat ställa sig utanför boxen och sagt att kejsaren inte har några kläder. Vilka är de förgivettagna sanningar om skolan som vi idag upprätthåller, vilken är den blinda fläck som vi så tar för given att vi missar dess uppenbara dumhet? 

Ideligen måste man vända tillbaka, bli ett barn igen, se saker inte för vad de utger sig för att vara, utan för vad de är. Man måste försöka se på det som händer utifrån en naiv ståndpunkt, utifrån en tanke om att ingenting med nödvändighet är sant. Vad vet vi egentligen?

En av de förgivettagna sanningar som jag tycker har genomsyrat den elevsyn som har funnits på senare år är att eleverna egentligen inte tycker det är roligt att lära sig saker, eller att det enda sättet att motivera elever att lära sig saker är med yttre motivation, dvs. pengar, betyg, karriär, behörighet. Jag menar att väldigt mycket av den pedagogik som har lanserats som nya frälsningsläror har haft detta som en underförstådd tes. Elevernas grund för inlärning är något annat än kunskapen själv. Det är en rätt trist syn på människan. 

För mig är kunskap det som gett mitt liv mening, och även sådana saker som jag har haft svårt att uppbåda intresse för, som bokföring och datamanualer, har, när man väl trängt igenom dess yttre skal, visat sig innehålla något av intresse.

För den som inte har den här synen, så måste själva förmedlandet hamna i centrum. Det måste göras roligt, intressant hela tiden. Det roliga finns inte i själva stoffet, det finns enbart i själva sättet det förs fram på. Det är inte fel i sig, självklart spelar det roll hur man undervisar. Men man måste lita på att kunskapen i sig själv är intressant också.

Dumheten överlever alltid

Om jag skulle vilja beskriva mig själv under de dryga tjugo år jag har jobbat som lärare så skulle det vara med någon slags undergångsbild: ett sjunkande skepp, ett Ararat i en stormflod, en springande man i Pompeji med en lavaflod bakom sig. Jag är Karl Stranne som står surrad vid rors på Blue Bird som är dömd att bli vrak. Det är bara att fortsätta att styra fastän alla redan har lämnat skeppet.

Under många år var någon form av "cocooning" enda sättet att överleva. Man gömde sig i den lilla puppan eftersom dårskaperna som figurerade i den allmänna debatten trotsade all beskrivning. Och den puppan, det var den egna undervisningen, man höll den ren från de värsta dumheterna.

Det var en skola som så här i efterhand kan sammanfattas som en ren experimentskola, där allt prövades, men där inget utvärderades. Det var ett gungfly där blinda ledde blinda och tilltron till socialreligiösa och ultraliberala experiment var total. Tusen blommor fick blomma. Visst hände en del som var spännande och bra, men samtidigt slängdes någon slags grund bort. Ingenting fick kallas värdefullt, ingen kunskap fick ha ett värde i sig. Det var värderelativism på alla nivåer - friskolereformen, gymnasiereformen, läroplanerna, betygskriterierna - allt släpptes iväg i en jättelik valfrihetsvåg som skapade avarter av alla de slag. Friskolor kunde konkurrera genom att lova att sätta högre betyg, lärare kunde undervisa om precis vad som helst och ändå hävda att det hörde till kursen, kurser i ämnen som barkunskap blev högsta mode på det individuella valet.

Så slog pendeln, en major började peka med hela handen. Men det hjälpte inte, för när fokus flyttades från friheten att välja till vikten av rättvisa och behovet av lag och ordning, så glömdes kunskapen bort. Plötsligt skulle allt fokuseras på bedömning och rättvisa. Och för det krävdes petimetermässigt utformade nationella prov där förmågor och färdigheter skulle definieras och analyseras till hårklyveriets gräns. Allt handlade om vilket mål man hade och i hur hög grad man hade nått det.

Där gick den sista brädan, där slog det till mot bränningen, och skeppet, det är förstås kunskapens båt, för kunskapen behöver inget mål, den är sig själv nog, slogs slutgiltigt i spillror.

Att ha en sådan kunskapssyn som jag har, att man lär sig för att lära sig, att kunskapen har ett egenvärde, och en sådan elevsyn som jag har, att eleverna faktiskt vill lära sig och att det går att få dem att gilla att lära sig saker utan att förklara varför eller för vilket ändamål, det är dödsdömt. Jag har inget mål med min kunskap eller den kunskap jag förmedlar, jag tycker bara den är rolig och intressant och jag brinner för att dela den med mina elever.

Som om kunskapens sammanhang bara kan ges i förhållande till ett syfte! Så magnifikt idiotiskt!

Den målstyrdhet, som har blivit lösningen på det ultraliberala problemet, som har blivit metoden att fånga upp gungflyet vi hamnade i, präglar ju inte bara skolans värld utan finns överallt. Den finns i vårt samhälle, i företagsvärlden, i kommunal verksamhet. Gud nåde den som inte har en tydlig arbetsplan.

Men det målstyrda räknandet av kunskapsförmågor i förhållande till ett väldefinierat mål hotar hela tiden att övergå i någon slags fylleriövning. Nyanserad och utförlig bild av historien med perspektiv på hur den har använts: Check! Vad var det mer de skulle ha för ett A? En utbildning som ägnar sig åt sådant, som hela tiden ängsligt blickar mot ett förväntat mål tappar sin själ.

Så vi står i en riktig lose-lose-situation. Medan marknadskrafternas grepp fortfarande vilar tungt över den svenska skolan, en situation som gör att vi ägnar arbetstid åt en kampanj för att sätta reklamsadelskydd på högstadieelevernas cykelsadlar i marknadsföringssyfte, så har vi fastnat i någon slags pliktskyldighetsraseri vad gäller kunskapssynen och ett slags ordningshysteri vad gäller det sociala.

Kreativitet, estetik, handens arbete - bort det! Det positiva i den individuella anpassning som fanns i det liberala projektet - nej, jag tror att det också är på väg bort.

Dumheten överlever alltid, sa Aksel Sandemose. Den är liksom för dum för att dö. Det är ett hemskt pessimistiskt citat, men dessvärre med en viss relevans.

Så här står jag då - och kan inte annat. Men det blir till att plantera sitt äppelträd i morgon också trots allt.

Ett steg framåt, två steg tillbaka

Vi ägnar oss åt språkriktighet i årskurs 1. När vi kommer fram till skiljetecknen inser jag att jag för att kunna förklara kommatering måste förklara huvudsats och bisats. Jag frågar eleverna om de vet vad en huvudsats och en bisats är för något. En eller två försiktiga händer räcks upp medan tio stycken skakar på huvudet.

När jag börjar förklara inser jag att jag måste förklara subjekt och predikat för att kunna förklara huvudsats och bisats. Jag frågar eleverna om de vet vad subjekt och predikat är. En elev längst fram säger att predikatet är det som händer i en sats, verbet. De andra är glada över att han svarar. Jag frågar eleverna om de vet vad ett verb är. Det vet de, säger de. Men när jag skriver en mening på tavlan och ber en elev att plocka ut verben går det så där. Och när jag sedan försöker förklara hur man skiljer på en huvudsats och en bisats genom att placera in ordet inte i satsen, råkar det i exemplet på tavlan finnas två verb, "hade gjort", och inte hamnar mellan dem. Jag ger en förklaring av vad finita verbformer är till skillnad från infinita men vet samtidigt att i stort sett alla är förlorade, att vi nu är ute på så djupa vatten att det bara finns en sak att göra. Vi får återvända till hemmahamnen och börja om.

Jag siktade för högt, jag hade en övertro på deras grundkunskaper. Men det som är så märkligt är att de har gått i skolan i nio år utan att ha ägnat tid åt sådant här.

Det är begreppen som ger människan en förmåga att orientera sig i världen. Utan begrepp går det inte att förstå vad som händer. Om sedan begreppen är förljugna, om de är baserade på fördomar, så får vi ifrågasätta dem och ompröva dem förstås, eller dekonstruera dem om ni hellre vill det. Men det måste ske först efter det att vi har skaffat oss dem.

Min tanke var att vi bara skulle ägna oss åt funktionell grammatik. Personliga pronomen för att förklara han och honom och de och dem. Skillnaden mellan reflexiva och possessiva pronomen för att förklara hans och sin. Och lite huvudsats och bisats för att få bort de värsta meningsbyggnadsfelen. Men jag kanske får tänka om.

Ett steg framåt, två steg tillbaka.

Möte med rektor

Hamnar i ett möte med en annan lärare och en rektor. Mötet varar 35 minuter. På den tiden sägs inget som är väsentligt eller som vi inte redan visste och inga beslut fattas. Det finns ingen dagordning och inget specifikt syfte, bara ett övergripande något diffust. Jag skruvar på mig och håller god min. Till sist övergår mötet i skvaller. Jag försöker tiga fram ett slut. Till sist lyckas jag.

En punkt utan återvändo

"Det går inte in längre". Det är B. som förnöjt sitter och skrockar angående den senaste plattformen där vi ska lägga in allt vårt undervisningsmaterial.
"Jag är för gammal. Förr eller senare når man en punkt där man liksom inte kan ta till sig mer ny kunskap. Man orkar inte börja om." B. skrattar igen. Han är uppenbart nöjd över att ha gett upp. Han har passerat 60-årsstrecket, har börjat se ljuset i tunneln som han säger. Han har arbetat här i över 30 år. Förr brukade han bli arg på saker som inte fungerade, ställde elaka frågor till skolledningen som satte saker på sin spets. Nu sitter han på sin stol och skrattar. Samtidigt har han blivit mjukare mot eleverna, ägnar mer tid åt att hjälpa de svagaste tillrätta. Som om hela värdeskalan har förskjutits. Förut ville han höja hela kvaliteten på hela skolan, gormade och skrek för att alla skulle höja kraven på sig själva och undervisningen. Nu är han nöjd med det lilla.

"Det finns en punkt när det inte längre finns någon återvändo". Det gäller att nå den punkten, som Franz Kafka sa.

Helggöra

Två orättade skrivlag och fler på gång. Helgen inleds med arbete.

Som lärare, åtminstone i högre grad än i många andra yrken, är det svårt att skilja på arbete och fritid.  Den strikta uppdelning som många har existerar inte ens i mitt tänkande. Jag vet att det är många andra som också tar med sig jobbet hem, och kanske är vi bara privilegierade som har chansen att gå hem tidigt ibland. Men när höst- och vinterhelgerna drunknar i rättningsbörda är det inte alltid så roligt.

Men jag är egentligen nöjd, jag vill ha min frihet, och jag tycker att livet inte ska delas upp i fritid och arbete på det sättet som vårt samhälle och vår kultur så ofta gör. Vi ska vara det vi gör, åtminstone i någon mening.

Om läraryrket är ett kall? Ja, lite.

Medan en del kollegor räknar timmar och säger att det har kommit ytterligare en uppgift och ojar sig, ser jag mer på vår arbetstid som ett beting. Man får en tjänst, och det som dyker upp gör man. Man gör det så gott man kan och så långt tiden räcker till. Och det är ett givande och tagande, man kan ta ledigt en eftermiddag när anden faller på eller jobba sent en kväll när det är så. Det är liksom inte så mycket att snacka om.

På vår skola fyller vi i ett schema med 35 timmars arbetsvecka. De övriga 10 timmarna, arbetsveckan är 45 timmar under terminerna, kallas förtroendetid och över dem rår man själv. Det är en bra ordning. Om jag fick gissa jobbar de flesta av mina kollegor inte 45 timmar i veckan. Men de kommer ändå att gnälla över att de har för mycket att göra.

Anledningen är att läraryrket ändå har en viss stress inlagt i sig. Det är hela tiden väldigt mycket som måste bli klart. Orättade skrivningar kan inte bli liggande hur länge som helst. Lektioner måste planeras varje dag, de måste vara klara. Hela tiden möter man en verklighet där man måste vara på banan, där man måste prestera.  

Om jag nu i eftermiddag inser att jag fortfarande bara har kommit igenom halva det första skrivlaget så kanske jag raderar den här texten och skriver den på ett annat sätt. Men till dess får den stå.

Sär skrivning

Fårskningen säger att vi förlåter engufär ett eller två stavfel eller skrivfel i en text, men redan där någon stans börjar vårt focus skifta, och i stället för att kåncentrera oss på vad som står i teksten tittar vi på hur den är skriven. Vi har lite lättare att tåla sådana fel som beror på en ren feslkrivning än sådana som signalerar brister i billdning eller förmåga.

Så jag tränar stavning och särskrivning med mina elever.  För säkerhets skull i grupp och under lättsamma former. Ett prov kan också få eleverna att skifta fokus, från själva lärandet till själva testet. Vi jobbar i grupper, tränar oss fram. Det är svårt. Det är ungefär som att klippa äppelträden på våren, ett ansande. Ibland får jag en känsla av att ingen har sagt till dem förut. Ingen har någonsin sagt till dem att skriva de och dem i stället för dom, så mycket är i alla fall säkert. Processen att rätta till någons språk måste vara långsam och fortlöpande, tänker jag, försiktig och ödmjuk. Det man kommer på själv är det som räknas.

Så klipper vi en gren här och en gren där, sopar lite på golvet i salen, bär ut bråten. En del sitter stela, på gränsen till att fullständigt tappa självförtroendet. Andra kniper ihop, men känner en obehaglig vind i nacken. Några är trygga, med gott självförtroende och ett berättigat sådant, andra har bättre självförtroende än de borde. Hans och sin, hur var det nu? Det snurrar till lite i huvudena.

Om man tror att läraren ändå har någon slags funktion...

Frasen hördes någonstans medan jag höll på med lektionsplanering. Våra väggar är tunna som papp, vi vet allt om varandra, både det privata och det skolmässiga.

Om man tror att läraren ändå har någon slags funktion! Där och då handlade det om en specialpedagog som redogjorde för hur en elev hade behov att avvika från lektioner av rent medicinska skäl. Herr B. ville vara ödmjuk, inte på något sätt göra sig större än han var, men ändå påpeka hur viktigt det är att faktiskt delta i undervisningen.

Om vi inte hade någon funktion, då skulle vi kunna avskeda oss själva, eller sitta med distansundervisning och rätta inlämningsuppgifter och prov hemma i vårt vardagsrum. I vissa fall kanske det skulle fungera, framför allt när eleverna når en viss skriftlig förmåga, men för det mesta skulle det inte gå.

För det är ändå det mänskliga mötet det handlar om. Det är i kommunikationsprocessen som kunskapen blir till, det är i frågorna och undran, det är i det spontant mänskliga.

Ofta tänker jag att mina elever i sin vardag kanske inte träffar någon annan människa som är sådan som jag. Inte för att jag vill förhäva mig på något sätt, utan därför att jag med min bakgrund och utbildning står för ett sätt att tänka som de inte stöter på annars.

Kunskap är inte bara att kunna något, det är också att vara någon.

Impressioner

En dag är full av intryck. De kommer här, några av dem, huller om buller.

En städare ber om lov att få städa vårt kontor. Vi skyndar ut. Senare på lunch hälsar jag på honom och han ler glatt igenkännande, liksom nerifrån.

En rektor berättar om hur hennes släkt har bott i samma trakt så långt släktforskningen kan komma. Och nu har hennes son köpt hennes eget föräldrahem. Vi pratar om rötter och ursprung och vad det innebär.

Min kandidats dialekt slår igenom och visar på hans förortsursprung. Han säger riktigt tydliga Viby-i:n, som inte passar vare sig till hans utseende eller stil. Han presenterar sig för en klass, både lite lojt, försiktigt och samtidigt självsäkert.

En elev som håller tal börjar rodna på halsen av nervositet. Det sprider sig som ett eksem. Men alla som ser det låter det bara vara, eleven stångar sig igenom sitt tal med bravur och vinner över nervositeten.

En kollega berättar att eleverna inte vet hur man skriver adressen på ett kuvert. Han har haft en övning med dem. Vi pratar om världsvana och curling.

Kaffet är slut i kaféet när vi kommer för att sätta oss. Men det går att välta termoskannan så att det ändå rinner till några droppar. Jag får nöja mig med en halv kopp.

Min kandidat ställer naiva men bra frågor om nästan allt. Hur gör du för att … och så kommer en fråga som är milsdjup och banal på samma gång. Jag försöker svara så gott det går, men ofta hamnar jag i långa utläggningar, svävar iväg.

Mina elever jobbar själva vid datorn, alla koncentrerade på uppgiften utom en, som börjar titta på humorfilmer eller en del andra saker. Jag säger till en gång, jag säger till en gång till. Den tredje gången skäms han, inser själv hur dumt det är, ber om ursäkt.

En elev har målat sig med henna på handen. Jag säger "vad fint det var" och hon blir glad. Jag varnar henne för giftiga allergiframkallande medel, och säger att hon måste vara försiktig. Hon nickar, men verkar mest glad över att ha blivit sedd.

Matlådor och kaffekoppar

Vad är det som gör att man kan dricka ur en smutsig kaffekopp på jobbet men inte hemma? Varför sitter en del människor och äter sin medhavda lunch direkt ur plastbyttan, som dessutom har stått i micron så att polymererna och ftalaterna riktigt ska få reagera med själva maten, medan detta på andra arbetsplatser, eller hemma för den delen, skulle vara helt otänkbart?

Gränserna flyttas i den kollektiva miljön.

Vad lär vi oss av det? Kan det här finnas en ledtråd ner till själva lärandet? Kan det här finnas något som handlar om läxläsning i förhållande till egenarbete på lektion? Blir sättet arbetet genomförs på olika beroende på var det görs? Är det här med läxor viktigt ur någon helt annan aspekt än den som brukar diskuteras?

Funderar jag på medan jag lite skamset plockar bort fyra odiskade koppar från mitt skrivbord och går bort till lärarrummet för att diska dem.

Ond tro

Tankarna kring det jag skrev igår släpper inte. Kanske handlar det delvis om hur man ser på lärarrollen. Det där med att gå upp i en roll är alltid lite farligt.

Sartre pratade om detta i Existentialismen är en humanism. Han lanserade begreppet ond tro för den som identifierar sig med en roll och ser det som rollen innefattar som något som går före ens humanism. Sartre menade att först och främst är vi alltid människor och att vi måste se på våra medmänniskor som just människor, inte som lärare, elever, poliser, sjuksköterskor, snabbköpskassörskor eller invandrare. Och vi får aldrig själva identifiera oss så med rollen att vi glömmer vår humanism.

För en lärare borde det innebära att man i någon mån hela tiden bekämpar det där med att vara den där som skäller ut eleverna för att de kommer för sent eller för att de inte lämnar in sina saker i tid eller för att de pratar för högt på lektionen. Att de pratar för högt kan vara fel i sig, det kan vara oartigt, hänsynslöst eller obetänksamt, men det kan också vara engagerat, intresserat och förbehållslöst. Det är ur en mänskligt perspektiv det ska värderas, inte ur en lärarrolls, vars uppgift är att disciplinera och uppfostra. Vilken makt har jag att hävda att jag ska uppfostra någon? Vi är alla i någon mån lika och fria.

Eleverna kan också i allt för hög grad identifiera sig med sin roll, se på sig själva som elever innan de ser på sig själva som människor. Det kan handla om att inte våga säga emot, inte våga ifrågasätta och inte våga följa sin egen kunskapslängtan, att fastna i plikter och passivitet.

Men om vi lärare börjar se på oss själva som tjänstemän, som förmedlare av ett uppdrag, en läroplan,  och inte som skapare och kreatörer där vi sätter i gång något märkligt, en kunskapslängtan och en vilja att växa byggd på frihet, och vars mål åtminstone i någon mening är okänt, då är vi fast i en ond tro av värsta slag. Även om möjligheterna att helt frångå en lärarroll är en begränsade, så handlar det också om vilken lärarroll vi väljer att göra till vår egen.

Kanske är jag en alltför stor idealist, tänker jag så där på en fredagseftermiddag samtidigt som Sverige får en ny regering, löven gulnar och diskussionens vågor går höga om vad vår nya gymnasieminister kan var för en sort. Men det känns som en god eftermiddag att gå hem i, alldeles grå och stillsam.

En boning i sig själv måste man ha

På Facebook diskuterar några högstadielärare med varandra i en grupp hur man ska få de svenska ämnesprovens fyra förmågor på läsförståelsedelen att kopplas ihop med de fyra lässtrategierna. Vilken förmåga hör till resp. lässtrategi? Rådet som ges är att formativt bedöma och undervisa eleverna i de fyra lässtrategierna för att sedan slutligen summativt kontrollera att eleverna har tillgodogjort sig en god läsförståelse. De fyra lässtrategierna ska hjälpa oss lärare att fokusera på processen mot en ökad läsförståelse men de är inte i sig själva en bedömning av läsförståelsen som sådan.

När man läser en sådan här diskussion undrar man hur man har det med den egna läsförståelsen. Jag drabbas av allvarlig och stor trötthet. Hur hamnade vi här? Det här är lärare som har tillgodogjort sig styrdokumentens fikonspråk och helt och hållet tar det på allvar. De är säkert oerhört ambitiösa och målmedvetna och duktiga men de har missat något väsentligt. Huvuduppgiften tycks vara att uppfylla Skolverkets krav på bedömning och sortering av eleverna. Läraren har blivit "a clockwork monkey",  en person vars undervisning går ut på att fullgöra byråkraternas alla målbeskrivningar till punkt och pricka. Lässtrategi 1, check. Lässtrategi 2, check. Nu börjar vi med lässtrategi 3.

Som lärare är ett visst mått av olydnad mot Skolverkets propåer en nödvändighet. Självfallet måste man följa det som skall göras, men bara till en viss gräns. Någonstans måste en större tanke finnas.

Kunskapen riskerar annars att bli rent mekanisk. Vi blir duktiga idioter i utbildningsfabriken,  där utbildning framställs som en löpande-band-vision av färdigheter och förmågor. Ekvationslösning, textredigering, men hur har vi det med argumentation? Det ena avslutas, det andra påbörjas. Ingenstans uppstår tid för eftertanke.

Att det har blivit så här beror på den allt större vikt som har lagts vid betygssättning och nationella prov. Fokus har förskjutits från kunskapen själv till strategier för lärande. Vi ägnar allt större tid åt metalärande och allt mindre tid åt kunskapen själv.

När jag sätter mina elever att läsa Kafka, Dostojevskij, Zola, Balzac, Austen eller Woolf behöver jag inte motivera det med att de uppfyller några mål i en kursplan. Den kunskap vi är ute efter är något större, något existentiellt. Målet är något så banalt men samtidigt oerhört som att vi tillsammans ska växa som människor. Att läsningen av dessa verk ändå sammanfaller med kursplanen är inte det väsentliga. Jag utformar inte mina uppgifter för att de ska passa läroplanen utan för att vi ska få ut så mycket som möjligt av läsningen. Någonstans måste man lita på att man själv vet vad som är viktigt att lära sig och att lära ut. 

En boning i sig själv måste man ha!

Om att vara sträng

Min elevsyn och min människosyn gör att jag knappast är den strängaste av lärare. Disciplinering är inte min starkaste sida, det bor en anarkistisk rebell i mig, fortfarande kan jag känna mig som en katt bland hermelinerna, en ulv i fårkläder när jag stiger in i lärarrummet. De vet inte om att jag egentligen inte är en lärare, att jag inte vill sätta betyg, inte tycker att det ens ska finnas något sådant som en skola i ett samhälle, tänker jag i smyg för mig själv, fastän det bara till hälften är sant.

Att säga till eleverna hur de ska göra, att hålla ordning, att vara på dem med läxor och annat är inget som roar mig. Mitt sätt att bemöta den sidan av jobbet har alltid varit att försöka få eleverna att hitta en egen lust att sköta sig, att få dem att inse att de lär sig för sin egen skull, inte för mig. Det brukar gå ganska bra, inbillar jag mig åtminstone. Plikten måste komma inifrån.

Jag har tagit över en klass efter Herr K. och eleverna håller tal. Herr K. hade rykte om sig att vara sträng och retorik var hans största intresse. Han hade kurser på det individuella valet i retorik och flera av eleverna har gått den kursen för honom. Talen de håller är sensationellt bra. Många elever kan sina tal utantill, de håller tiden och de använder stilfigurer och konstpauser utan att tveka.

Det kan vara en tillfällighet, klassen är uppenbart begåvad även i övrigt, men jag får en tankeställare. Min lite mer lättsamma stil att lära ut kanske inte är lika effektiv? Man kanske inte kan lära en konståkare att göra en trippel salchov genom att låta den få träna lite spänst och ge den lust att hoppa? Det krävs kanske lite mer av tuktning, noggrannhet och disciplin än vad jag brukar använda?

Jag funderar lite medan jag tröstar mig med att inse att kombinationen är bra: Först herr K.  - sedan jag! En del av talen är lite livlösa och skriftspråkliga, jag pratar med eleverna om att ge sig själva lite mer frihet, och att visa att de alltid måste tro på vad de säger, låta ordens innehåll vara grundade i dem själva. Det verkar som om det sjunker in.

Förstås är det olika med olika saker. Det är den eviga konflikten mellan form och innehåll. Kreativiteten finns i gränslandet dem emellan. Medan ett tal onekligen är väldigt mycket form så kanske författandet av en krönika är mer innehåll? Där är det den kreativa aspekten som tar överhanden.

Och det är ju inte så att jag inte lär ut formerna, skillnaden ligger nog i att jag inte lika konsekvent ställer krav på att de verkligen ska följas till punkt och pricka. Men jag tror jag ska ändra mig, i alla fall lite. Man kanske kan göra det utan att vara sträng, tänker jag, medan jag vandrar mot lärarrummet, beredd på att ännu en gång spela rollen av en väletablerad samhällsbyggande medelålders lärare. De skulle bara veta.