Om man tror att läraren ändå har någon slags funktion...

Frasen hördes någonstans medan jag höll på med lektionsplanering. Våra väggar är tunna som papp, vi vet allt om varandra, både det privata och det skolmässiga.

Om man tror att läraren ändå har någon slags funktion! Där och då handlade det om en specialpedagog som redogjorde för hur en elev hade behov att avvika från lektioner av rent medicinska skäl. Herr B. ville vara ödmjuk, inte på något sätt göra sig större än han var, men ändå påpeka hur viktigt det är att faktiskt delta i undervisningen.

Om vi inte hade någon funktion, då skulle vi kunna avskeda oss själva, eller sitta med distansundervisning och rätta inlämningsuppgifter och prov hemma i vårt vardagsrum. I vissa fall kanske det skulle fungera, framför allt när eleverna når en viss skriftlig förmåga, men för det mesta skulle det inte gå.

För det är ändå det mänskliga mötet det handlar om. Det är i kommunikationsprocessen som kunskapen blir till, det är i frågorna och undran, det är i det spontant mänskliga.

Ofta tänker jag att mina elever i sin vardag kanske inte träffar någon annan människa som är sådan som jag. Inte för att jag vill förhäva mig på något sätt, utan därför att jag med min bakgrund och utbildning står för ett sätt att tänka som de inte stöter på annars.

Kunskap är inte bara att kunna något, det är också att vara någon.