Helggöra

Två orättade skrivlag och fler på gång. Helgen inleds med arbete.

Som lärare, åtminstone i högre grad än i många andra yrken, är det svårt att skilja på arbete och fritid.  Den strikta uppdelning som många har existerar inte ens i mitt tänkande. Jag vet att det är många andra som också tar med sig jobbet hem, och kanske är vi bara privilegierade som har chansen att gå hem tidigt ibland. Men när höst- och vinterhelgerna drunknar i rättningsbörda är det inte alltid så roligt.

Men jag är egentligen nöjd, jag vill ha min frihet, och jag tycker att livet inte ska delas upp i fritid och arbete på det sättet som vårt samhälle och vår kultur så ofta gör. Vi ska vara det vi gör, åtminstone i någon mening.

Om läraryrket är ett kall? Ja, lite.

Medan en del kollegor räknar timmar och säger att det har kommit ytterligare en uppgift och ojar sig, ser jag mer på vår arbetstid som ett beting. Man får en tjänst, och det som dyker upp gör man. Man gör det så gott man kan och så långt tiden räcker till. Och det är ett givande och tagande, man kan ta ledigt en eftermiddag när anden faller på eller jobba sent en kväll när det är så. Det är liksom inte så mycket att snacka om.

På vår skola fyller vi i ett schema med 35 timmars arbetsvecka. De övriga 10 timmarna, arbetsveckan är 45 timmar under terminerna, kallas förtroendetid och över dem rår man själv. Det är en bra ordning. Om jag fick gissa jobbar de flesta av mina kollegor inte 45 timmar i veckan. Men de kommer ändå att gnälla över att de har för mycket att göra.

Anledningen är att läraryrket ändå har en viss stress inlagt i sig. Det är hela tiden väldigt mycket som måste bli klart. Orättade skrivningar kan inte bli liggande hur länge som helst. Lektioner måste planeras varje dag, de måste vara klara. Hela tiden möter man en verklighet där man måste vara på banan, där man måste prestera.  

Om jag nu i eftermiddag inser att jag fortfarande bara har kommit igenom halva det första skrivlaget så kanske jag raderar den här texten och skriver den på ett annat sätt. Men till dess får den stå.