Dumheten överlever alltid

Om jag skulle vilja beskriva mig själv under de dryga tjugo år jag har jobbat som lärare så skulle det vara med någon slags undergångsbild: ett sjunkande skepp, ett Ararat i en stormflod, en springande man i Pompeji med en lavaflod bakom sig. Jag är Karl Stranne som står surrad vid rors på Blue Bird som är dömd att bli vrak. Det är bara att fortsätta att styra fastän alla redan har lämnat skeppet.

Under många år var någon form av "cocooning" enda sättet att överleva. Man gömde sig i den lilla puppan eftersom dårskaperna som figurerade i den allmänna debatten trotsade all beskrivning. Och den puppan, det var den egna undervisningen, man höll den ren från de värsta dumheterna.

Det var en skola som så här i efterhand kan sammanfattas som en ren experimentskola, där allt prövades, men där inget utvärderades. Det var ett gungfly där blinda ledde blinda och tilltron till socialreligiösa och ultraliberala experiment var total. Tusen blommor fick blomma. Visst hände en del som var spännande och bra, men samtidigt slängdes någon slags grund bort. Ingenting fick kallas värdefullt, ingen kunskap fick ha ett värde i sig. Det var värderelativism på alla nivåer - friskolereformen, gymnasiereformen, läroplanerna, betygskriterierna - allt släpptes iväg i en jättelik valfrihetsvåg som skapade avarter av alla de slag. Friskolor kunde konkurrera genom att lova att sätta högre betyg, lärare kunde undervisa om precis vad som helst och ändå hävda att det hörde till kursen, kurser i ämnen som barkunskap blev högsta mode på det individuella valet.

Så slog pendeln, en major började peka med hela handen. Men det hjälpte inte, för när fokus flyttades från friheten att välja till vikten av rättvisa och behovet av lag och ordning, så glömdes kunskapen bort. Plötsligt skulle allt fokuseras på bedömning och rättvisa. Och för det krävdes petimetermässigt utformade nationella prov där förmågor och färdigheter skulle definieras och analyseras till hårklyveriets gräns. Allt handlade om vilket mål man hade och i hur hög grad man hade nått det.

Där gick den sista brädan, där slog det till mot bränningen, och skeppet, det är förstås kunskapens båt, för kunskapen behöver inget mål, den är sig själv nog, slogs slutgiltigt i spillror.

Att ha en sådan kunskapssyn som jag har, att man lär sig för att lära sig, att kunskapen har ett egenvärde, och en sådan elevsyn som jag har, att eleverna faktiskt vill lära sig och att det går att få dem att gilla att lära sig saker utan att förklara varför eller för vilket ändamål, det är dödsdömt. Jag har inget mål med min kunskap eller den kunskap jag förmedlar, jag tycker bara den är rolig och intressant och jag brinner för att dela den med mina elever.

Som om kunskapens sammanhang bara kan ges i förhållande till ett syfte! Så magnifikt idiotiskt!

Den målstyrdhet, som har blivit lösningen på det ultraliberala problemet, som har blivit metoden att fånga upp gungflyet vi hamnade i, präglar ju inte bara skolans värld utan finns överallt. Den finns i vårt samhälle, i företagsvärlden, i kommunal verksamhet. Gud nåde den som inte har en tydlig arbetsplan.

Men det målstyrda räknandet av kunskapsförmågor i förhållande till ett väldefinierat mål hotar hela tiden att övergå i någon slags fylleriövning. Nyanserad och utförlig bild av historien med perspektiv på hur den har använts: Check! Vad var det mer de skulle ha för ett A? En utbildning som ägnar sig åt sådant, som hela tiden ängsligt blickar mot ett förväntat mål tappar sin själ.

Så vi står i en riktig lose-lose-situation. Medan marknadskrafternas grepp fortfarande vilar tungt över den svenska skolan, en situation som gör att vi ägnar arbetstid åt en kampanj för att sätta reklamsadelskydd på högstadieelevernas cykelsadlar i marknadsföringssyfte, så har vi fastnat i någon slags pliktskyldighetsraseri vad gäller kunskapssynen och ett slags ordningshysteri vad gäller det sociala.

Kreativitet, estetik, handens arbete - bort det! Det positiva i den individuella anpassning som fanns i det liberala projektet - nej, jag tror att det också är på väg bort.

Dumheten överlever alltid, sa Aksel Sandemose. Den är liksom för dum för att dö. Det är ett hemskt pessimistiskt citat, men dessvärre med en viss relevans.

Så här står jag då - och kan inte annat. Men det blir till att plantera sitt äppelträd i morgon också trots allt.