When my time comes. Man kan längta efter tid.
Man skulle förmodligen kunna mäta stress på jobbet i antalet gånger per dag man blir avbruten i det man sysslar med, antalet gånger någon annan påkallar ens uppmärksamhet och ber en göra något annat. Om inte det måttet skulle fungera, kanske ett annat mått skulle vara att mäta hur många saker man har framför sig, som man vet att man måste göra innan man kan gå hem för dagen. Oavsett mätmetod hamnar läraryrket ganska högt på stresskalan.
När man då får en dag som denna, där man får sitta och jobba alldeles ostört, känns det nästan overkligt. Det är som ett hål i tiden. Jag lyssnar på musik medan jag rättar. Jag lyssnar aldrig på musik annars. Jag hinner tänka. Jag hinner aldrig tänka annars. Jag hinner tänka efter. Det känns nästan lite farligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar