En boning i sig själv måste man ha

På Facebook diskuterar några högstadielärare med varandra i en grupp hur man ska få de svenska ämnesprovens fyra förmågor på läsförståelsedelen att kopplas ihop med de fyra lässtrategierna. Vilken förmåga hör till resp. lässtrategi? Rådet som ges är att formativt bedöma och undervisa eleverna i de fyra lässtrategierna för att sedan slutligen summativt kontrollera att eleverna har tillgodogjort sig en god läsförståelse. De fyra lässtrategierna ska hjälpa oss lärare att fokusera på processen mot en ökad läsförståelse men de är inte i sig själva en bedömning av läsförståelsen som sådan.

När man läser en sådan här diskussion undrar man hur man har det med den egna läsförståelsen. Jag drabbas av allvarlig och stor trötthet. Hur hamnade vi här? Det här är lärare som har tillgodogjort sig styrdokumentens fikonspråk och helt och hållet tar det på allvar. De är säkert oerhört ambitiösa och målmedvetna och duktiga men de har missat något väsentligt. Huvuduppgiften tycks vara att uppfylla Skolverkets krav på bedömning och sortering av eleverna. Läraren har blivit "a clockwork monkey",  en person vars undervisning går ut på att fullgöra byråkraternas alla målbeskrivningar till punkt och pricka. Lässtrategi 1, check. Lässtrategi 2, check. Nu börjar vi med lässtrategi 3.

Som lärare är ett visst mått av olydnad mot Skolverkets propåer en nödvändighet. Självfallet måste man följa det som skall göras, men bara till en viss gräns. Någonstans måste en större tanke finnas.

Kunskapen riskerar annars att bli rent mekanisk. Vi blir duktiga idioter i utbildningsfabriken,  där utbildning framställs som en löpande-band-vision av färdigheter och förmågor. Ekvationslösning, textredigering, men hur har vi det med argumentation? Det ena avslutas, det andra påbörjas. Ingenstans uppstår tid för eftertanke.

Att det har blivit så här beror på den allt större vikt som har lagts vid betygssättning och nationella prov. Fokus har förskjutits från kunskapen själv till strategier för lärande. Vi ägnar allt större tid åt metalärande och allt mindre tid åt kunskapen själv.

När jag sätter mina elever att läsa Kafka, Dostojevskij, Zola, Balzac, Austen eller Woolf behöver jag inte motivera det med att de uppfyller några mål i en kursplan. Den kunskap vi är ute efter är något större, något existentiellt. Målet är något så banalt men samtidigt oerhört som att vi tillsammans ska växa som människor. Att läsningen av dessa verk ändå sammanfaller med kursplanen är inte det väsentliga. Jag utformar inte mina uppgifter för att de ska passa läroplanen utan för att vi ska få ut så mycket som möjligt av läsningen. Någonstans måste man lita på att man själv vet vad som är viktigt att lära sig och att lära ut. 

En boning i sig själv måste man ha!