En skola utan elever är som kaffe utan socker, kärlek utan kyssar, en sommar utan somrigt, en värld utan liv. Det går bara omkring massa gubbar och tanter och ser trötta ut.
Ännu tröttare blir de av det de gör sådana här dagar. De sitter på möten, de fikar, de sitter på möten igen, de fikar igen. Sedan diskuterar de någon fråga och någon gör en invändning, och sedan blir de lite sura på varandra, och sedan river de upp ett beslut som redan är taget bara därför att någon inte var med på det mötet, men sedan återvänder de till det gamla beslutet igen när känslorna har lagt sig och de har tänkt efter lite. Och sedan äter de lunch.
Och sedan dricker de kaffe och fikar igen, och sedan är det information i aulan, och sedan är det kaffe igen. Och sedan är det en ny information. Och sedan är det frågestund. Och sedan får man gå hem.
Och då och då kvittrar någon, vi skulle kunna få igång det hela, vi skulle kunna hitta på något, vi skulle kunna göra något kul tillsammans på arbetet. Och det är gott och väl så. Det är klart vi skulle kunna sjunga i kör. Det är klart vi skulle kunna hitta på något. Men lärare har inte kul ihop. Lärare är trötta för det mesta, och har massor att göra för det mesta, och det som gör dem mest glada är om de får gå hem och rätta en dag som denna, så de slipper ha den där känslan av ett berg av saker som måste göras.
Det är berget som är problemet, ingenting annat.
Men det är som om tiden har mist sin sälta när man går där, det är som att gå i ett vakuum. Det är sådana dagar man längtar till havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar