Ett steg framåt, två steg tillbaka

Vi ägnar oss åt språkriktighet i årskurs 1. När vi kommer fram till skiljetecknen inser jag att jag för att kunna förklara kommatering måste förklara huvudsats och bisats. Jag frågar eleverna om de vet vad en huvudsats och en bisats är för något. En eller två försiktiga händer räcks upp medan tio stycken skakar på huvudet.

När jag börjar förklara inser jag att jag måste förklara subjekt och predikat för att kunna förklara huvudsats och bisats. Jag frågar eleverna om de vet vad subjekt och predikat är. En elev längst fram säger att predikatet är det som händer i en sats, verbet. De andra är glada över att han svarar. Jag frågar eleverna om de vet vad ett verb är. Det vet de, säger de. Men när jag skriver en mening på tavlan och ber en elev att plocka ut verben går det så där. Och när jag sedan försöker förklara hur man skiljer på en huvudsats och en bisats genom att placera in ordet inte i satsen, råkar det i exemplet på tavlan finnas två verb, "hade gjort", och inte hamnar mellan dem. Jag ger en förklaring av vad finita verbformer är till skillnad från infinita men vet samtidigt att i stort sett alla är förlorade, att vi nu är ute på så djupa vatten att det bara finns en sak att göra. Vi får återvända till hemmahamnen och börja om.

Jag siktade för högt, jag hade en övertro på deras grundkunskaper. Men det som är så märkligt är att de har gått i skolan i nio år utan att ha ägnat tid åt sådant här.

Det är begreppen som ger människan en förmåga att orientera sig i världen. Utan begrepp går det inte att förstå vad som händer. Om sedan begreppen är förljugna, om de är baserade på fördomar, så får vi ifrågasätta dem och ompröva dem förstås, eller dekonstruera dem om ni hellre vill det. Men det måste ske först efter det att vi har skaffat oss dem.

Min tanke var att vi bara skulle ägna oss åt funktionell grammatik. Personliga pronomen för att förklara han och honom och de och dem. Skillnaden mellan reflexiva och possessiva pronomen för att förklara hans och sin. Och lite huvudsats och bisats för att få bort de värsta meningsbyggnadsfelen. Men jag kanske får tänka om.

Ett steg framåt, två steg tillbaka.