Min elevsyn och min människosyn gör att jag knappast är den strängaste av lärare. Disciplinering är inte min starkaste sida, det bor en anarkistisk rebell i mig, fortfarande kan jag känna mig som en katt bland hermelinerna, en ulv i fårkläder när jag stiger in i lärarrummet. De vet inte om att jag egentligen inte är en lärare, att jag inte vill sätta betyg, inte tycker att det ens ska finnas något sådant som en skola i ett samhälle, tänker jag i smyg för mig själv, fastän det bara till hälften är sant.
Att säga till eleverna hur de ska göra, att hålla ordning, att vara på dem med läxor och annat är inget som roar mig. Mitt sätt att bemöta den sidan av jobbet har alltid varit att försöka få eleverna att hitta en egen lust att sköta sig, att få dem att inse att de lär sig för sin egen skull, inte för mig. Det brukar gå ganska bra, inbillar jag mig åtminstone. Plikten måste komma inifrån.
Jag har tagit över en klass efter Herr K. och eleverna håller tal. Herr K. hade rykte om sig att vara sträng och retorik var hans största intresse. Han hade kurser på det individuella valet i retorik och flera av eleverna har gått den kursen för honom. Talen de håller är sensationellt bra. Många elever kan sina tal utantill, de håller tiden och de använder stilfigurer och konstpauser utan att tveka.
Det kan vara en tillfällighet, klassen är uppenbart begåvad även i övrigt, men jag får en tankeställare. Min lite mer lättsamma stil att lära ut kanske inte är lika effektiv? Man kanske inte kan lära en konståkare att göra en trippel salchov genom att låta den få träna lite spänst och ge den lust att hoppa? Det krävs kanske lite mer av tuktning, noggrannhet och disciplin än vad jag brukar använda?
Jag funderar lite medan jag tröstar mig med att inse att kombinationen är bra: Först herr K. - sedan jag! En del av talen är lite livlösa och skriftspråkliga, jag pratar med eleverna om att ge sig själva lite mer frihet, och att visa att de alltid måste tro på vad de säger, låta ordens innehåll vara grundade i dem själva. Det verkar som om det sjunker in.
Förstås är det olika med olika saker. Det är den eviga konflikten mellan form och innehåll. Kreativiteten finns i gränslandet dem emellan. Medan ett tal onekligen är väldigt mycket form så kanske författandet av en krönika är mer innehåll? Där är det den kreativa aspekten som tar överhanden.
Och det är ju inte så att jag inte lär ut formerna, skillnaden ligger nog i att jag inte lika konsekvent ställer krav på att de verkligen ska följas till punkt och pricka. Men jag tror jag ska ändra mig, i alla fall lite. Man kanske kan göra det utan att vara sträng, tänker jag, medan jag vandrar mot lärarrummet, beredd på att ännu en gång spela rollen av en väletablerad samhällsbyggande medelålders lärare. De skulle bara veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar