Tankarna kring det jag skrev igår släpper inte. Kanske handlar det delvis om hur man ser på lärarrollen. Det där med att gå upp i en roll är alltid lite farligt.
Sartre pratade om detta i Existentialismen är en humanism. Han lanserade begreppet ond tro för den som identifierar sig med en roll och ser det som rollen innefattar som något som går före ens humanism. Sartre menade att först och främst är vi alltid människor och att vi måste se på våra medmänniskor som just människor, inte som lärare, elever, poliser, sjuksköterskor, snabbköpskassörskor eller invandrare. Och vi får aldrig själva identifiera oss så med rollen att vi glömmer vår humanism.
För en lärare borde det innebära att man i någon mån hela tiden bekämpar det där med att vara den där som skäller ut eleverna för att de kommer för sent eller för att de inte lämnar in sina saker i tid eller för att de pratar för högt på lektionen. Att de pratar för högt kan vara fel i sig, det kan vara oartigt, hänsynslöst eller obetänksamt, men det kan också vara engagerat, intresserat och förbehållslöst. Det är ur en mänskligt perspektiv det ska värderas, inte ur en lärarrolls, vars uppgift är att disciplinera och uppfostra. Vilken makt har jag att hävda att jag ska uppfostra någon? Vi är alla i någon mån lika och fria.
Eleverna kan också i allt för hög grad identifiera sig med sin roll, se på sig själva som elever innan de ser på sig själva som människor. Det kan handla om att inte våga säga emot, inte våga ifrågasätta och inte våga följa sin egen kunskapslängtan, att fastna i plikter och passivitet.
Men om vi lärare börjar se på oss själva som tjänstemän, som förmedlare av ett uppdrag, en läroplan, och inte som skapare och kreatörer där vi sätter i gång något märkligt, en kunskapslängtan och en vilja att växa byggd på frihet, och vars mål åtminstone i någon mening är okänt, då är vi fast i en ond tro av värsta slag. Även om möjligheterna att helt frångå en lärarroll är en begränsade, så handlar det också om vilken lärarroll vi väljer att göra till vår egen.
Kanske är jag en alltför stor idealist, tänker jag så där på en fredagseftermiddag samtidigt som Sverige får en ny regering, löven gulnar och diskussionens vågor går höga om vad vår nya gymnasieminister kan var för en sort. Men det känns som en god eftermiddag att gå hem i, alldeles grå och stillsam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar