Fårskningen säger att vi förlåter engufär ett eller två stavfel eller skrivfel i en text, men redan där någon stans börjar vårt focus skifta, och i stället för att kåncentrera oss på vad som står i teksten tittar vi på hur den är skriven. Vi har lite lättare att tåla sådana fel som beror på en ren feslkrivning än sådana som signalerar brister i billdning eller förmåga.
Så jag tränar stavning och särskrivning med mina elever. För säkerhets skull i grupp och under lättsamma former. Ett prov kan också få eleverna att skifta fokus, från själva lärandet till själva testet. Vi jobbar i grupper, tränar oss fram. Det är svårt. Det är ungefär som att klippa äppelträden på våren, ett ansande. Ibland får jag en känsla av att ingen har sagt till dem förut. Ingen har någonsin sagt till dem att skriva de och dem i stället för dom, så mycket är i alla fall säkert. Processen att rätta till någons språk måste vara långsam och fortlöpande, tänker jag, försiktig och ödmjuk. Det man kommer på själv är det som räknas.
Så klipper vi en gren här och en gren där, sopar lite på golvet i salen, bär ut bråten. En del sitter stela, på gränsen till att fullständigt tappa självförtroendet. Andra kniper ihop, men känner en obehaglig vind i nacken. Några är trygga, med gott självförtroende och ett berättigat sådant, andra har bättre självförtroende än de borde. Hans och sin, hur var det nu? Det snurrar till lite i huvudena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar