På skolan pågår hela veckan den stora morotsdöden, eller Carrot Kill som eleverna väljer att kalla det. Det hela går ut på att man får en lapp med någons namn på och sedan ska man hugga denna någon i ryggen med en morot. Då får man dennes namnlapp och också alla lappar som denne har samlat på sig. Ju längre veckan går, desto färre kvarvarande tävlande är det, och desto fler lappar har de som man dödar. Till sist blir det bara en kvar.
Det hela har en tendens att gå över styr, elever som inte ens går i klassen kan komma inspringande på ens lektioner eller ens egna elever kan springa ut mitt i genomgångar. Redan första dagen fick reglerna skärpas för att det inte skulle balla ur helt. Numera är man immun om man har en mattallrik i händerna.
Eleverna har roligt, det är inte tu tal om annat. Det här med att gå i skola blir något annat än det brukar vara, en gemenskap, ett socialt spel med lite annorlunda agenda. Det är en lära-känna-varandra-lek med lite tävlingshets som krydda.
Det går naturligtvis att lägga perspektivet att det går ut över undervisningen, och som kulturellt fenomen är det intressant, man har svårt att tänka sig en motsvarighet i t ex en fransk skola. Men någonstans känner jag mig mest road, det är uppenbart att eleverna för det mest sköter det någorlunda snyggt och om skolgången blir roligare är det bara positivt.
Herr G. föreslår att vi i personalen också skulle ha en morotsdöd för att bryta tristessen och vardagens lunk. Vi skrattar lite åt det svindlande i perspektivet, men enas efter en stund om att vi redan har etablerat mer raffinerade sätt att hugga varandra i ryggen på vår skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar