Gå som en spårhund där sanningen trampade

Herr S beklagar sig över att elevernas frimodighet när det gäller muntlig framställning blir mindre och mindre. Borta är 90-talets kaxighet, då ville eleverna hålla tal, nu blir det allt svårare att få dem att stå framför en publik.

En kanske alldeles för enkel analys vore att det har med vår narcissistiska kultur att göra. Man skulle kunna tro att den skulle innebära att eleverna gärna ställde sig och solade sig i den uppmärksamhet som den som står framför en publik får, men i stället blir det tvärtom. Självmedvetenheten ökar och därmed rädslan att göra fel. Trots att så många selfies har lagts upp på de digitala forumen är det bara en bråkdel jämfört med de som har ratats av ett kritiskt öga. Det är bara den vackra versionen av jaget som ska lämnas till beskådande.

Men det är egentligen inte det S är arg på. Han retar sig på att eleverna på något sätt förväntar sig en specialbehandling om de tycker att det är jobbigt att stå inför en publik. "Då ringer mamma och säger att det är synd om lilla X och att jag är hård." Det blir allt vanligare att föräldrarna antar rollen av någon slags skyddspatron för sina protegéer, men ibland kan också specialpedagoger och skolledare spela denna roll. S menar att det både ur moralisk och pedagogisk synvinkel leder till ett problem. Om elever ska specialbehandlas blir det en rättvisefråga, och om man som lärare bara undfallande ger dem en annan uppgift missar man den pedagogiska poängen. Om lilla X har svårt för att hålla tal är behovet att träna desto större.

Självfallet håller jag med S. Det finns situationer där en personlig avvägning måste göras, men det är förstås självklart, det anser både S och jag. Men målet måste vara att gradvis försöka få eleven att göra uppgifterna precis som alla andra.

Så lilla X vill inte hoppa höjdhopp. Men nu står det att vi ska hoppa höjdhopp i kursplanen. Då får X hoppa lite jämfota i korridoren tills X blir trygg med det. Är det också otäckt? Kom här och känn på höjdhoppsribban i alla fall. Nu lägger vi den på marken och går lite fram och tillbaka över den. Känns det bättre nu?

Ytterst handlar detta om skolans dubbla uppdrag. Skolan ska få eleverna att växa både socialt å ena sidan och kunskapsmässigt å andra sidan. Men undantaget för att skydda eleverna socialt är ofta kontraproduktivt för båda uppdragen. Eleven växer inte socialt och lär sig inte heller något. Vård kan ibland vara mindre humant än en viss stränghet.

På grund

Vi hamnar i beordrat värdegrundsarbete. Det finns en närmast religiös tilltro till att uppsättandet av mål ska förändra verksamheter, och det finns en närmast religiös tilltro till att dessa mål ska fångas i enstaka ord, slogans som ska vara grunden för allt arbete.

Så där sitter vi i höstvintereftermiddagen medan mörkret sänker sig över vårt land och försöker finna de rätta orden, som poeter med skrivkramp. Tre ord som ska sammanfatta arbetssättet som ska färga vår verksamhet, det är det som är uppgiften. Ska det vara respekt eller öppenhet, ärlighet eller medmänsklighet? Någon drar till med frihet. Det är väl ändå att ta i. Då borde jämlikhet och broderskap också vara med. Någon försöker med existentiellt. Det är definitivt att gå över gränsen.

Så eftersom vår chef spelar spelet med alldeles lagom mycket självdistans och auktoritet, så får han oss att spela med. Bara lite för vår överlevnads skull passar vi på att raljera lite och föreslå lydnad. Någon går igång och föreslår kyskhet och fattigdom också. Men vi återgår snart till ordningen. Vi har ändå flera hundra kronor i timmen allihop och sitter och gör detta i säkert nästan en timme, tjugo personer. Allt annat än ett seriöst handhavande vore ett slöseri med kommunala medel.

Vad det blev till sist? Redan när vi går ut genom dörren har vi glömt det. Men om någon frågar oss, visst, det är precis så vi arbetar.

Möte i monsunen

Ett lågmält samtal pågår i lysrörets sken. Vad är en skola egentligen? I första hand är den ett möte mellan människor. Det är ett fredligt möte. I bästa fall är det också prestigelöst.

Att få sitta tillsammans med någon annan och få diskutera vad som hände i världen för några sekler sedan är en fantastisk ynnest. Att få reflektera över tillvaron, att få chans att vända och vrida på en tanke för att se vart den leder, det är något märkligt och stort. Utanför fönstret ligger en envis dimma. Eleven som inte har gjort läxan får hjälp av eleven som har varit mer samvetsgrann. Ett tyst mummel pågår någonstans i en avlägsen korridor.

Ibland tänker jag, att för en del elever är jag den enda personen av den sort som jag är, som de någonsin stöter på under sin uppväxt. När man tänker på skolan som en samlingspunkt, som en plats dit eleverna har kommit med bussar från småorter och bondgårdar i trakten eller från lägenheterna i förorten, från akademikerhem eller från arbetslöshetsmisär, då blir det där mötet i lysrörets sken något stort. Här möts vinddrivna existenser från alla håll, det är som ett möte i monsunen. Man hissar flagg och byter erfarenheter.

Det är något märkvärdigt som pågår här. Fred är inte med nödvändighet ett normaltillstånd.

Hur många segel var det han räknade till? Var det fyrtiotvå? Vad hette de som han gav namnet på? Vad var det nu, från flying jigg till mesan? Alla fakta är relevanta. Det finns inget som är för litet för att vara värt att lära. Samtalet fortsätter. Det är inte om segelfartyg det handlar, men det skulle ha kunnat vara det.

It should have been me

Just i sista stund blir jag tveksam kring upplägget i en av mina klasser. Vi står i övergången mellan ett arbetsmoment och ett annat, och jag har förberett en introduktion till nästa område, språkhistoria, ett av mina favoritämnen. Men så börjar jag tveka, för i en annan klass har jag gjort en uppföljning på en arbetsuppgift som liknat den vi har gjort i denna klass, och uppföljningen har blivit lyckad. Det känns matnyttigt för eleverna att få sätta tänderna i varandras arbeten, tugga och vända och vrida på kommentarer och ordval, upplägg och dispositioner.

Det här är ju en av huvudpunkterna i den formativa bedömningen, att man inte är färdig med något bara för att man har lämnat in, utan att man lär sig just på att bli varse både förtjänsterna och bristerna och problemen i det egna eller någon annans arbete. Onekligen ligger det något i det, åtminstone om man kan skapa ett arbetsklimat där bekräftelse och kritik balanseras på ett sätt så att ingen blir sårad och låser sig.

"Är omröstning ett bra sätt att lösa det här", frågar jag klassen. En enda elev har yttrat sig och talat för att låta den formativa kamratbedömningen ta vid och avvakta med språkhistorian.  Några andra har mumlat gillande. Det finns andra praktiska saker som spelar in i den stora planeringen, prov i andra ämnen som klassen ska ha eller svårigheten med att få prov efter jullovet på något man läste innan."Nej", svarar en annan elev, "för då kommer man att känns en press att rösta på ett visst sätt."

Om vi enas i konsensus om att ändå sätta igång den formativa processen, eller om det är jag som kör över klassen och bestämmer att det ska vara så, låter jag vara osagt.

Så är det ofta i elevdemokratiska sammanhang. Det är svårt att reda ut vad som egentligen har hänt efteråt. Sakförhållandena ändras så många gånger under debattens gång, och det är nästan ogörligt att hålla isär olika frågor och vad det är man röstar om. Jag minns i alla fall att jag ställde frågan: "Om någon har något emot att vi gör så här, tala nu!" Ungefär som en präst på ett bröllop.

Vad gör vi nu, lille du?

"Lite jobbigt om facit till det eleven har tränat på redan finns i provet."

Kommentaren kommer med anledning av en diskussion vi har i vår utvecklingsgrupp. Fru R berättar att hon ibland ger eleverna begreppen och deras betydelse på proven. De står redan högst upp på pappret. Det är inte där svårigheten ligger. Svårigheten ligger i att använda begreppen.

Så där ser vi eleven framför oss som har pluggat och pluggat och sedan står allt hen har pluggat på redan på provpappret. Vad ska hen nu göra? Jaså, det handlade inte om det. Det var inte frågan om att kunna en massa lösryckta fakta som ett rinnande vatten. Det var något annat det var frågan om.

Lärande är svårt. Det pågår ett enormt arbete ibland pedagoger och annat utbildningsfolk som handlar om att fånga själva lärandets kvalitet. Var någonstans är det själva inlärningen sker? Kan man kalla det förmågor, kan man kallad det förståelse eller är det en färdighet, eller är det ytterligare något annat som på pricken fångar det där det är frågan om. För när det låter sig beskrivas blir det lättare att komma på hur man ska gå tillväga. Då kan man se vad som fattas. Då kan man använda ett funktionalistiskt perspektiv och reducera ner alltihop till något gripbart. Input A, output B.

Men lärandet är svårt. Det handlar om människor. De krånglar till det hela tiden. De är motsträviga. De uppfattar saker på ett helt annat sätt. De låter sig inte dresseras så lätt.

Men om man nu ska lägga en sådan betoning vid inlärningsprocesser i stället för vid fakta själva, är inte risken stor att fakta själva glöms bort? Motsättningen mellan naturvetenskapliga perspektiv och mer humanistiskt tolkande perspektiv dyker upp i diskussionen. Det känns som frågor utan svar. Eller också är svaret hela tiden både och.

Lärandet är svårt. Varje situation är unik. Du är först och främst människa, inte först och främst lärare. Det är där man måste börja, så känns det.

Existensen föregår essensen var det väl någon som sa.

Appendix

Och bara som ett tillägg till gårdagens inlägg konstaterar jag att idag hinner jag inte skriva något.

I ekorrhjulet

Och så plötsligt så är man mitt inne i det, en stresskänsla utan botten. Man tappar överblicken, den där känslan av att ha kontroll på helheten. Där och då ska jag göra det och det, det blir bra för då kan jag göra det sen, så tänkte man att det skulle vara. Men nej, man tappar det, det är ur hand i mun hela tiden och precis när man vänder sig om kommer någon och frågar om man kan hjälpa till med ytterligare en sak.

Man ramlar in i det, så är känslan, eller som att sopa en gata där det virvlar mer och mer skräp, så att när man vänder sig om och tittar på det man just sopade, så är det skräpigare än det man har framför sig. Men det enda man kan göra är att fortsätta att sopa, att bara fortsätta just precis där man är, för det är bara så man kan vinna tillbaka överblicken.

Och så börjar man glömma saker. Man glömmer möten, man glömmer förpliktelser, man glömmer att skicka ett brev som var viktigt, man glömmer saker man lovade hjälpa elever med. Det hjälper inte att ha en kalender, för tempot är så högt att man inte hinner skriva in det i kalendern. För när man ska skriva in det i kalendern kommer någon och ber om hjälp med en annan sak, och innan den saken är färdig har någon kommit och frågat om en grej till.

Och mitt i allt det här är man trevlig, man hejar, man pratar, man försöker att inte lämna konversationen innan ett anständigt mått av utbytande av vardagsrepliker har uppnåtts. Man håller stilen, man tappar inte ansiktet, man försöker hinna gå på toaletten när ingen annan berörs.

Och hemma är det likadant. Gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut. Man tömmer diskmaskinen och viker tvätten och går med soporna och räfsar löv och ringer mamma och skjutsar dottern och tänker att nu snart kan jag sätta mig och rätta och planera. Men huset blir tyst först väldigt sent och man somnar i fåtöljen. Ska bara läsa lite, tänker man, men det blir inget läst, ska bara fixa en sak, ska bara bara.

Och skrivbordet blir stökigt, man hittar inte pappren när man kommer till jobbet, och när man börjar rota i dem hittar man nya saker som man glömt bort att göra.

Varje år tänker man att i år ska man hålla stressen stången. I år ska man vara välplanerad, göra saker i förväg, ligga före så att stressen inte når en. Man gör allt man kan. Man försöker se oberörd ut. Man upprätthåller skenet. Man planerar och planerar. Man försöker hålla nere ambitionsnivån. Man går och tränar. Så sover man dåligt en natt. Så är man där igen. Så börjar det igen. Och man tänker, om man bara koncentrerar sig på en sak i taget så går det. Och så gör man det. Och så går dagen. Och så sover man dåligt igen. Och så är man där igen. Och löven de blåser och blåser.

Månglarnas tempel

Det är Öppet Hus för traktens niondeklassare. Skolan fylls med ungdomar och aktiviteter, föräldrar och personal. Restaurangprogrammet har fixat snittar att bjuda på, administrativ personal som jag knappt aldrig har sett dyker upp från ingenstans och delar ut informationslappar, esteterna står och spelar i ett hörn. Rektorerna svassar omkring uppklädda och kollar att allt är i sin ordning.

Här avgörs vår framtid. Vi lever i marknadsföringsparadigmet som en kollega sa en gång. Varje elev som vi lockar till skolan är värd kanske hundra tusen kronor, ska vi inte bli arbetslösa måste vi stå här och visa upp hur duktiga vi är. "Jag gillar det inte, det här är som månglarnas tempel," säger X bittert. "Ja, men vad har vi för val?" svarar jag snabbt. "Jag vet inte, jag tycker själv det är bättre om det är 24 elever i klassen i stället för 32", fortsätter X och gömmer sig i ett hörn.

X har inte fattat grejen. Är det 24 är det snart 12 och sedan får X gå i pension eller bli arbetslös. Det är den bittra verkligheten. Vi lägger över hela presentationen av programmet på våra elever och de sköter sig utmärkt. Kanske är de lite för bra, så bra att de skrämmer en och annan tveksam eller någon med lite dåligt självförtroende. Föräldrarna frågar oroligt om än det ena eller det andra. En del vill hålla alla vägar öppna alltid, som om valet gick att uppskjuta i oändlighet. Målmedvetenheten lyser med sin frånvaro.

Kvällens klo är mötet med eleverna i ett annat sammanhang. I pauserna mellan föräldra- och elevsamtal får man chans att möta dem på ett mer informellt sätt. Det gör att saker blir enklare senare. En is som spricker. Vi kliver ur våra roller och ser människan.

Avväganden

Plötsligt hör jag mig själv gå över gränsen. Jag säger något som är lite för frispråkigt, lite för rättframt, lite för mycket min gamla förortsbakgrund utan omskrivningar och eufemismer. Det är inget fel i det jag säger, det är ett djupt humanistiskt uttalande, jag står helt klart för vad jag säger, men jag vet att några kan tycka att det väcker anstöt.

Som lärare pratar man med eleverna om högt och lågt, om psyke och fysik, om död och sex. Det finns inga tabun. I någon mening är man den objektiva vuxna röst som man vill vara som förälder, men som är så mycket svårare att vara i den rollen, eftersom allt där blir så uppblandat med känslor och frigörelseprocesser.

Jag biter mig i tungan. I dagens samhälle vet man att det man har sagt kan ligga ute på nätet bara sekunder senare. Det uppstår en förlägen paus, kanske bara en halv sekund, men jag vet att jag måste fullfölja. Jag fortsätter resonemanget in i mål. Det verkar lugnt. Eleverna verkar snarare roade och upplyfta än stötta.

Att provocera är en pedagogisk metod jag ofta använder mig av. För att väcka liv i eleverna behövs något som ruskar om elevernas invanda tankebanor. Det är så lätt att bara bekräfta varandra, gå in i den politiskt korrekta överenskommelsen. Det var väl det jag ville, tänker jag, röra om lite.

Efteråt börjar det jag sa snurra runt i huvudet. Jag inser hur mycket tankar jag har som är förbundna med detta, outsagda tankar som kanske gick eleverna förbi. Det jag sa ingår i ett mycket större sammanhang.

Vad det handlade om? I en diskussion om etik diskuterade vi ett hypotetiskt exempel som handlade om otrohet. Frågan som eleverna fick var om sexet i sig var en ond eller god handling. Resten får ni räkna ut själva.

Läs där du står

Kommunens ungdomsbibliotekarie kommer och besöker svensklärargruppen och presenterar böcker som förväntas kunna intressera våra ungdomar. Det är både det ena och det andra, men när vi ska försöka genrebestämma flera av böckerna eller vill beskriva vilket tema de handlar om snubblar vi på orden. Tonårsrealism, tonårselände, tonårsdrama och tonårsproblematik är några av de epitet som föreslås. Det är böcker om våldtäkter, självmordstankar, transsexualitet och att möta världen på ett ADHD-vis.

När jag kommer hem och frågar mitt tonårsbarn hur hen förhåller sig till dessa för mig okända böcker blir hens reaktion ganska oväntad. "Jag kan inte med sådan där skit, jag orkar bara inte med det. Eller, ja, det beror hur det är skrivet, men ändå…" En har hon läst, den som fick epitet kärlek eller feelgood, och den var väl okej.

Vår vanligaste fråga är om det går att få killarna att bli intresserade också. Nästan alla författare och huvudpersoner är tjejer. Och alla kan inte läsa Zlatans bok varje gång. Men det blir ett jo, javisst, det går nog och kvar står vi med utmaningen.

Grafiska romaner, kan det vara något? Vuxenserier hette det väl förut? Återigen sträcker vi ut handen för att se om vi kan möta eleverna på något sätt. Diskussionen går vidare. Ändå, det är upplyftande att se engagemanget och kunskapen i gruppen, hur alla vill och brinner för att försöka få det att hända, att göra ungdomarna till läsande människor.

Invecklad utveckling

"75 % av våra kringaktiviteter, det vi gör vid sidan om vår undervisning, är bara slöseri med tid." Det är S som är på stridshumör igen. Vi diskuterar med anledning av nya direktiv från själva nämnden. Det absolut övergripande målet är att fler än de ca 80 % som klarar att få ett gymnasiebetyg idag ska kunna få det i framtiden. Nej, det är tydligare uttryckt än så, och det kommer inte bara från vår egen kommun utan hela vägen uppifrån, från Skolinspektionen. Det som har satts upp är en slags nollvision, ungefär som Trafiksäkerhetsverkets vision om antalet döda i trafiken. Ingen elev ska gå igenom gymnasiet utan ett fullständigt betyg. Åtminstone är det det som ska vara strävansmålet.

"Indirekt säger man ju då att vi inte ska satsa på att förkovra de halvduktiga eleverna till helduktiga, eller hur?" S är blixtsnabb i sin analys. Det är samma resurser som ska fördelas, och om allt ska satsas på att hjälpa de svagaste blir resurserna mindre till de duktigare, ungefär så är det S resonerar.

Vi har fått frågan hur pass väl våra utvecklingsgrupper och de nya förstelärarskapen hjälper oss att nå en större genomströmning och gör det möjligt att skapa en bättre skola. Skolan har satsat på en ny modell där förstelärarna leder olika fortbildningsgrupper för att få ett lyft i verksamheten.

Inte alls är man benägen att svara. Kopplingen mellan det vi gör i utvecklingsgrupperna och en genomströmning av gymnasieelever är ganska lös. Någon sysslar med IT i skolan, en annan med internationalisering eller hållbar utveckling. Den bästa åtgärden för att öka genomströmningen skulle förmodligen var något helt annat, till exempel att anställa ett muskelpaket som åkte hem till eleverna när de var frånvarande, väckte upp dem och tvingade dem att ta sig samman och pallra sig till skolan. Eller att högstadierna såg till att sätta F på de elever som verkligen skulle ha F så att inte elever med bristande förkunskaper fick börja.

Men hur man än vänder sig har man ändan bak om man skulle göra något sådant. Det är lite kejsarens nya kläder över det hela. När kartan och verkligheten inte stämmer, då går vi efter kartan. Jag skulle kunna sluta sätta F med en gång om det var så. Men det skulle inte betyda att eleverna hade blivit duktigare i mina ämnen.

"Låt lärarna själva organisera det hela, ge oss en chans att få använda konferenstiden till det vi själva tycker är viktigt." Det blir S slutord. Han har försökt få till ett möte med några kollegor i flera veckor som handlar om att samordna stöd och hjälp för en klass. Men det finns ingen tid. "I stället ska jag sitta och diskutera hur man delar in klasser i grupper. Jag menar, efter 30 år i yrket, det är förnedrande." S är uppgiven.

Min egen reflektion är att vi sträcker ut en hjälpande hand till elever hela tiden, åtminstone på den här  skolan. Vi håller på att slå knut på oss själva i vår strävan efter att hjälpa alla, ge dem en andra eller tredje chans. Men ibland undrar man verkligen om det är rätt väg att gå. Om föräldrarna är curling-föräldrar och skolan är en curling-skola, hur ska det då gå när det är dags att sopa själv?

Pedagogik och poker

Det är inte mycket jag kommer ihåg från min tid på Lärarhögskolan men en sak minns jag: "Det du säger kommer de kanske komma ihåg en del av. Och det deras klasskamrater säger kommer de nog komma ihåg lite bättre. Men det de säger själva, är det de kommer att komma ihåg bäst." Jag minns inte vem som sa det, men jag minns att jag tyckte det var bra.

Jag tycker fortfarande det är bra. Väldigt mycket i ett klassrum handlar om att aktivera eleverna, att få dem att delta, tvinga ut dem i ett fält där de lämnar sin bekvämlighetszon och vågar växa. Reflektionen dyker upp i mitt huvud igen när jag ser min lärarstudent hålla lektion. Han är duktig, han är engagerad, han älskar det han gör. Det är underbart att se. Men han är bara en liten gnutta för ivrig. Han svarar på sina egna frågor innan eleverna hinner göra det. Han orkar inte vänta ut dem.

Men det kommer. Det kommer så småningom.

Inte mitt fel

Herr S berättar en historia i matsalen. Han hade ordnat ett omprov för en elev som hade missat första provtillfället. Tyvärr var eleven sjuk när omprovet skulle äga rum också. Inte utan viss möda, herr S fick åka in tidigare till skolan, ordnades ett tredje tillfälle. Även denna gång uteblev eleven.

Något ångerfull kom eleven och sökte upp S senare samma dag och berättade att hen hade försovit sig.

"Jag var inte otrevlig eller något", fortsatte S, "jag bara markerade väldigt tydligt att det här var ett beteende som inte var acceptabelt. Och vet du vad eleven sa då?"

Jag skakar på huvudet.

"Det är väl inte mitt fel att jag försover mig."

Risken finns skrev Gnällvisan på 70-talet. Av någon outgrundlig anledning började jag tänka på den:

A är lika med B är lika med C är lika med..
Det är inte mitt fel att dom svälter
SVÄLTER!
Dom stackars
U-lands, U-lands-människorna
U-lands, U-lands-människorna

Still confused, but on a higher level

I matsalen hamnar jag i gänget med lärarstudenter. Nu är allt annorlunda jämfört med gårdagen. Här finns engagemanget, nyfikenheten, framåtandan. Alla vill! Så mycket lust att diskutera lärandets problematik har jag inte mött hos mina kollegor på mången god dag.

Våra lite trötta samtal undviker samfällt själva problemet. Det är som om den pedagogiska diskussionen är en het potatis som man slår stora lovar kring, som om själva viljan att diskutera skulle innebära ett ifrågasättande av kollegornas yrkesheder.

"Jag har minsann varit lärare i 30 år…"

"Understår du dig att ifrågasätta min kompetens…"

"Så har jag alltid gjort och det har gått bra…"

I stället diskuterar vi gärna sakfrågor eller administration, ominerade fält där alla kan enas i heliga överenskommelser. Hitta en gemensam fiende, ett datorprogram, en ny blankett, en ny pålaga. Eller sväva iväg i en fördjupning i något ämnesområde och få briljera med sakkunskapen, sådant är vi bra på.

Så bryts intrycken mot varandra och jag står där, fortfarande förvirrad, men på ett högre plan.

I lejonets kula

Jag gör en resa in till den stora staden för att besöka Lärarhögskolan. Den handlar om en fortbildningskurs, jag ska bli bättre på att ta emot mina lärarstudenter. Passningen mellan tågtider, mitt eget schema och föreläsningen jag ska gå på leder till att jag anländer redan 40 minuter innan föreläsningen ska börja.

Jag sätter mig i kafeterian och äter min medhavda lunch. Det är spännande att se sig om och titta på studenterna. Kafeterian är knappt halvfull, men eftersom den är stor är det ändå ganska många människor som sitter och småpratar.

Det som slår mig är den loja stämningen. Här finns tid. Pratet verkar lågmält och ändlöst, ingen har bråttom. Bara i ett hörn sitter en människa som läser. Hon har satt små orange plastbitar i boken som hänvisningar till vissa sidor. Det ser väldigt ordningsamt ut. Utanför ser man trafiken, stadens larm. Här inne är det nästan tyst som i ett bibliotek.

Är tempot så lågt? Jag försöker minnas min egen studenttid. I minnet framstår stunderna i studentkaféet antingen som engagerade diskussioner eller en snabb kopp kaffe mellan lektioner. Eller också satte jag mig där och läste, tog upp ett helt bord med böcker och anteckningar, sökte inspiration av bruset runt om, eller ville kanske fåfängt visa upp min studiemöda. Men alltid fanns en rastlöshet, en iver att komma vidare.

Från vad till vad är dessa människor på väg? Att ställa sig den frågan känns ödesdigert. De verkar leva i en bubbla, fångna i en dröm, ständigt sökande svaret på den stora frågan: Hur gör man?

Hur gör man när man lär sig? Hur gör man när man lär ut? Som om frågan själv hade ett egenvärde.

Kom ut och gör det i stället, så får ni se, har jag lust att säga.

Dagens dikt

"Man lyssnar ju inte på P1 förrän man fyller trettiofem, det är ju liksom inte meningen." Herr U lägger ut texten i matsalen och ondgör sig över de försök att anpassa sig till en yngre publik som har gjorts av radiokanalen, ser dem som helt missriktade anpassningar eftersom de äventyrar själva kärnan i radiokanalens vara.

Vi är alla som sitter runt bordet stora radiolyssnare, devota anhängare av P1, ser på radiokanalen som en oas i mediaöknen. Hela diskussionen har börjat med beskrivningar av hur nödvändiga och tråkiga bilresor har räddats av P1, ärevördiga hyllningar till kanalens äldsta program Dagens dikt och beskrivningar av vanor och levnadsmönster anpassade till programutbudet. Men det var innan podcasten blev det normala, och diskussionen glider från historiska exempel till möjligheten att använda podcasten i undervisningen.

"Det går alltid att lyssna på P1", säger G, medan en annan gör ett undantag för börsnoteringar eller Nyheter på finska. "Till och med de finskspråkiga program är OK", säger jag, "då och då kommer det en vemodig tango som är värd att lyssna på."

På eftermiddagen när tankarna från samtalet kommer tillbaka ser jag en annan parallell. P1:s försök till anpassning till en yngre publik liknar mycket av det vi gör i skolan när vi hela tiden försöker presentera materialet på ett underhållande och modernt sätt för att de unga ska kunna ta till sig det. Vi hittar på uppgifter som liknar TV-program eller spelar in filmer, vi gör oss till på det ena eller andra sättet för att skapa intresse.

Men kanske gör vi helt fel. Kanske ska vi låta det vara. Låt P1 vara P1, låt skolan vara skola.

Om diktkonsten

Aristoteles gör entré i klassrummet igen på sitt oefterhärmliga vis. Eller kanske är det tvärtom väldigt lätt att härma honom, för det är just om härmandet det handlar. Vi människor har en oerhörd lust att härma, det är därför vi berättar, säger han. Det är genom att härma vi lär oss. Det är härmandet som är grunden för vår vilja att berätta.

Det är det den här texten också gör. Den härmar verkligheten, den just inträffade. Den berättar om en klass som just läst en 4000 år gammal berättelse och känt igen sig. Det är något oerhört stort som har inträffat. Tanken svindlar. Den äldsta av alla berättelser är fortfarande angelägen. Den handlar om kärlek, makt, kunskap, vänskap, ödet och längtan efter evigt liv.

Utifrån sett såg det ut som en alldeles vanlig skola, en kall och blåsig novemberdag. Men där inne hände otroliga saker. För ett kort ögonblick kröktes rummet och jordaxeln rubbades en milligrad.

Sedan återvände vi till det praktiska och blev alldeles vanliga.

Music, maestro!

Ibland kan man ha en lektion som är så där underbar. Eleverna arbetar aktivt, frågorna man har hittat på engagerar, man märker hur den tyste eleven plötsligt talar och hur den eftertänksamme plötsligt inser. Det är som ett självspelande piano, man vill nästan försvinna därifrån, men så märker man att det här och där behövs stöttning och lite hjälp, att en frågeställning behöver vändas och vridas på ett kvarts varv för att rätt förstås. Och så har man tajming, man säger lagom mycket, inte för mycket, man låter eleverna själva fylla i. Och så säger någon elev något sådant där som får en att haja till, gör att man själv lär sig, att världen öppnar sig lite igen, en ny ton, en helt ny melodi.

Men nästa lektion är allt trögt. Eleverna är trötta. De behöver dras upp som gamla speldosor. Men fjädern är gammal, låter sig inte spännas så hårt. Och redan efter några toner så slutar speldosan spela igen. Där står man och drar och drar, snurrar och snurrar på den där oergonomiska lilla vingmuttern men snart har man bara fingrar som blöder och en speldosa som inte vill låta. Fjädern har gått av. Man får börja om från början. Och det är ingen skillnaden i planeringen eller ambitionen, det är bara olika. Det vill sig inte ibland.

Läraryrket är inget för perfektionister eller pedanter. Det är det möjligas konst.

Keep smiling!

Niondeklassarna i de närliggande grundskolorna har besöksdag på vår skola. Plötsligt vimlar korridorerna av demonstrativt trumpna flickor och pojkar som ännu inte har puberterat. Det händer mycket under det där året till gymnasiestarten och att se all denna pubertala ångest samlad är ett brutalt uppvaknande. Det fysiska är så närvarande, kroppar som ramlar in i varandra. Någon knuffar in någon i ett skåp. Visst gör det ont när knoppar brister.

Det hela avlöper dock väl trots en avancerad logistik som innehåller både programbyten, rektorstal och fika. Min uppgift är att slussa runt dem med en skylt som visar en programtillhörighet från olika samlingsplatser till specifika salar. Det är som att vara guide på en turistattraktion. Här till vänster ser ni en lärare från 1500-talet. Lägg märke till fårorna i ansiktet, hur de påminner om de arabesker som var högsta mode vid den här tiden...

Det är mycket av det man gör som lärare som inte ingår i lärarutbildningen. Man är städare, diskare, chaufför, guide, bollpojke, hoppilandkalle, lekledare, terapeut, psykolog, socialassistent, logoped, sjuksyster, bibliotekarie, kock, medlare, reseledare, ja, nämn ett serviceyrke och jag kan nästan garantera att det är något man har gjort någon gång i sin lärarkarriär.

Mina gamla elever skrattar åt mig där jag går omkring med min skylt. De ser det tragikomiska i det hela. Här går jag och kan inte annat, vill jag säga. Men jag ler bara tillbaka. Jag måste le. Det handlar om marknadsföring. Jag måste vara trevlig. Så då är jag det.

Läs inte det här

Vi driver ett läsförståelseprojekt i svensklärargruppen. Elevernas läsförmåga blir sämre och sämre för varje år som går. Deras ordförråd sjunker, de har svårare att förstå vad de läser. De har svårt att se samband och dra slutsatser utifrån vad de har läst.

Tanken är att vi ska samla ihop en liten bank med lämpliga texter och sedan ska vi göra övningar tillsammans. För att ha något att utgå från när vi gör övningarna behöver vi en teoretisk grund.

Fru O har varit duktig och samlat ihop ett stort material med aktuella artiklar och texter för oss att läsa om frågan. Efter ett tag märker jag hur jag själv läser dessa texter. Eftersom de är dödligt tråkiga i åtminstone en mening lokaliseringsläser jag. Jag letar efter det som är intressant och skummar snabbt igenom det övriga. En text på 46 sidor tar tio minuter att läsa. Ändå har jag hyfsat bra koll på vad det står där, och jag vet vad i detta material som jag tycker är meningsfullt att gå vidare med. Jag konstaterar att jag har utvecklat en sådan förmåga, att jag kan läsa en text på det viset, men samtidigt är det lite skrämmande att jag har gjort det.

Hur långt ifrån eleverna är man då? De stakar sig fram genom texterna som om det var en slalombana. Att läsa är ganska komplicerat trots allt.

Är det ett stressbeteende? Det är det jävla flödet. Hela tiden bara ramlar det på en grejer som man ska göra. När jag läser tidningen har jag kommit på mig själv flera gånger med att börja mitt i artiklarna och sedan börja om och läsa dem från början bara om de verkade intressanta.

Det behövs en kasserare som i Heinrich Bölls novell i Doktor Murkes samlade tystnad, någon som hindrar saker att komma fram till en, någon som öppnar posten åt en och slänger den, som gör att man  slipper ta ställning till den. Någon som håller rent redan i portgången.

Orättvisan som finns i samhället speglas också i läsningen. En del har för mycket pengar, andra har inga alls. En del har för mycket att göra på jobbet, andra är arbetslösa. En del läser för mycket, andra läser inte alls.