I ekorrhjulet

Och så plötsligt så är man mitt inne i det, en stresskänsla utan botten. Man tappar överblicken, den där känslan av att ha kontroll på helheten. Där och då ska jag göra det och det, det blir bra för då kan jag göra det sen, så tänkte man att det skulle vara. Men nej, man tappar det, det är ur hand i mun hela tiden och precis när man vänder sig om kommer någon och frågar om man kan hjälpa till med ytterligare en sak.

Man ramlar in i det, så är känslan, eller som att sopa en gata där det virvlar mer och mer skräp, så att när man vänder sig om och tittar på det man just sopade, så är det skräpigare än det man har framför sig. Men det enda man kan göra är att fortsätta att sopa, att bara fortsätta just precis där man är, för det är bara så man kan vinna tillbaka överblicken.

Och så börjar man glömma saker. Man glömmer möten, man glömmer förpliktelser, man glömmer att skicka ett brev som var viktigt, man glömmer saker man lovade hjälpa elever med. Det hjälper inte att ha en kalender, för tempot är så högt att man inte hinner skriva in det i kalendern. För när man ska skriva in det i kalendern kommer någon och ber om hjälp med en annan sak, och innan den saken är färdig har någon kommit och frågat om en grej till.

Och mitt i allt det här är man trevlig, man hejar, man pratar, man försöker att inte lämna konversationen innan ett anständigt mått av utbytande av vardagsrepliker har uppnåtts. Man håller stilen, man tappar inte ansiktet, man försöker hinna gå på toaletten när ingen annan berörs.

Och hemma är det likadant. Gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut. Man tömmer diskmaskinen och viker tvätten och går med soporna och räfsar löv och ringer mamma och skjutsar dottern och tänker att nu snart kan jag sätta mig och rätta och planera. Men huset blir tyst först väldigt sent och man somnar i fåtöljen. Ska bara läsa lite, tänker man, men det blir inget läst, ska bara fixa en sak, ska bara bara.

Och skrivbordet blir stökigt, man hittar inte pappren när man kommer till jobbet, och när man börjar rota i dem hittar man nya saker som man glömt bort att göra.

Varje år tänker man att i år ska man hålla stressen stången. I år ska man vara välplanerad, göra saker i förväg, ligga före så att stressen inte når en. Man gör allt man kan. Man försöker se oberörd ut. Man upprätthåller skenet. Man planerar och planerar. Man försöker hålla nere ambitionsnivån. Man går och tränar. Så sover man dåligt en natt. Så är man där igen. Så börjar det igen. Och man tänker, om man bara koncentrerar sig på en sak i taget så går det. Och så gör man det. Och så går dagen. Och så sover man dåligt igen. Och så är man där igen. Och löven de blåser och blåser.