Det är Öppet Hus för traktens niondeklassare. Skolan fylls med ungdomar och aktiviteter, föräldrar och personal. Restaurangprogrammet har fixat snittar att bjuda på, administrativ personal som jag knappt aldrig har sett dyker upp från ingenstans och delar ut informationslappar, esteterna står och spelar i ett hörn. Rektorerna svassar omkring uppklädda och kollar att allt är i sin ordning.
Här avgörs vår framtid. Vi lever i marknadsföringsparadigmet som en kollega sa en gång. Varje elev som vi lockar till skolan är värd kanske hundra tusen kronor, ska vi inte bli arbetslösa måste vi stå här och visa upp hur duktiga vi är. "Jag gillar det inte, det här är som månglarnas tempel," säger X bittert. "Ja, men vad har vi för val?" svarar jag snabbt. "Jag vet inte, jag tycker själv det är bättre om det är 24 elever i klassen i stället för 32", fortsätter X och gömmer sig i ett hörn.
X har inte fattat grejen. Är det 24 är det snart 12 och sedan får X gå i pension eller bli arbetslös. Det är den bittra verkligheten. Vi lägger över hela presentationen av programmet på våra elever och de sköter sig utmärkt. Kanske är de lite för bra, så bra att de skrämmer en och annan tveksam eller någon med lite dåligt självförtroende. Föräldrarna frågar oroligt om än det ena eller det andra. En del vill hålla alla vägar öppna alltid, som om valet gick att uppskjuta i oändlighet. Målmedvetenheten lyser med sin frånvaro.
Kvällens klo är mötet med eleverna i ett annat sammanhang. I pauserna mellan föräldra- och elevsamtal får man chans att möta dem på ett mer informellt sätt. Det gör att saker blir enklare senare. En is som spricker. Vi kliver ur våra roller och ser människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar