"75 % av våra kringaktiviteter, det vi gör vid sidan om vår undervisning, är bara slöseri med tid." Det är S som är på stridshumör igen. Vi diskuterar med anledning av nya direktiv från själva nämnden. Det absolut övergripande målet är att fler än de ca 80 % som klarar att få ett gymnasiebetyg idag ska kunna få det i framtiden. Nej, det är tydligare uttryckt än så, och det kommer inte bara från vår egen kommun utan hela vägen uppifrån, från Skolinspektionen. Det som har satts upp är en slags nollvision, ungefär som Trafiksäkerhetsverkets vision om antalet döda i trafiken. Ingen elev ska gå igenom gymnasiet utan ett fullständigt betyg. Åtminstone är det det som ska vara strävansmålet.
"Indirekt säger man ju då att vi inte ska satsa på att förkovra de halvduktiga eleverna till helduktiga, eller hur?" S är blixtsnabb i sin analys. Det är samma resurser som ska fördelas, och om allt ska satsas på att hjälpa de svagaste blir resurserna mindre till de duktigare, ungefär så är det S resonerar.
Vi har fått frågan hur pass väl våra utvecklingsgrupper och de nya förstelärarskapen hjälper oss att nå en större genomströmning och gör det möjligt att skapa en bättre skola. Skolan har satsat på en ny modell där förstelärarna leder olika fortbildningsgrupper för att få ett lyft i verksamheten.
Inte alls är man benägen att svara. Kopplingen mellan det vi gör i utvecklingsgrupperna och en genomströmning av gymnasieelever är ganska lös. Någon sysslar med IT i skolan, en annan med internationalisering eller hållbar utveckling. Den bästa åtgärden för att öka genomströmningen skulle förmodligen var något helt annat, till exempel att anställa ett muskelpaket som åkte hem till eleverna när de var frånvarande, väckte upp dem och tvingade dem att ta sig samman och pallra sig till skolan. Eller att högstadierna såg till att sätta F på de elever som verkligen skulle ha F så att inte elever med bristande förkunskaper fick börja.
Men hur man än vänder sig har man ändan bak om man skulle göra något sådant. Det är lite kejsarens nya kläder över det hela. När kartan och verkligheten inte stämmer, då går vi efter kartan. Jag skulle kunna sluta sätta F med en gång om det var så. Men det skulle inte betyda att eleverna hade blivit duktigare i mina ämnen.
"Låt lärarna själva organisera det hela, ge oss en chans att få använda konferenstiden till det vi själva tycker är viktigt." Det blir S slutord. Han har försökt få till ett möte med några kollegor i flera veckor som handlar om att samordna stöd och hjälp för en klass. Men det finns ingen tid. "I stället ska jag sitta och diskutera hur man delar in klasser i grupper. Jag menar, efter 30 år i yrket, det är förnedrande." S är uppgiven.
Min egen reflektion är att vi sträcker ut en hjälpande hand till elever hela tiden, åtminstone på den här skolan. Vi håller på att slå knut på oss själva i vår strävan efter att hjälpa alla, ge dem en andra eller tredje chans. Men ibland undrar man verkligen om det är rätt väg att gå. Om föräldrarna är curling-föräldrar och skolan är en curling-skola, hur ska det då gå när det är dags att sopa själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar