Jag gör en resa in till den stora staden för att besöka Lärarhögskolan. Den handlar om en fortbildningskurs, jag ska bli bättre på att ta emot mina lärarstudenter. Passningen mellan tågtider, mitt eget schema och föreläsningen jag ska gå på leder till att jag anländer redan 40 minuter innan föreläsningen ska börja.
Jag sätter mig i kafeterian och äter min medhavda lunch. Det är spännande att se sig om och titta på studenterna. Kafeterian är knappt halvfull, men eftersom den är stor är det ändå ganska många människor som sitter och småpratar.
Det som slår mig är den loja stämningen. Här finns tid. Pratet verkar lågmält och ändlöst, ingen har bråttom. Bara i ett hörn sitter en människa som läser. Hon har satt små orange plastbitar i boken som hänvisningar till vissa sidor. Det ser väldigt ordningsamt ut. Utanför ser man trafiken, stadens larm. Här inne är det nästan tyst som i ett bibliotek.
Är tempot så lågt? Jag försöker minnas min egen studenttid. I minnet framstår stunderna i studentkaféet antingen som engagerade diskussioner eller en snabb kopp kaffe mellan lektioner. Eller också satte jag mig där och läste, tog upp ett helt bord med böcker och anteckningar, sökte inspiration av bruset runt om, eller ville kanske fåfängt visa upp min studiemöda. Men alltid fanns en rastlöshet, en iver att komma vidare.
Från vad till vad är dessa människor på väg? Att ställa sig den frågan känns ödesdigert. De verkar leva i en bubbla, fångna i en dröm, ständigt sökande svaret på den stora frågan: Hur gör man?
Hur gör man när man lär sig? Hur gör man när man lär ut? Som om frågan själv hade ett egenvärde.
Kom ut och gör det i stället, så får ni se, har jag lust att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar