Ibland kan man ha en lektion som är så där underbar. Eleverna arbetar aktivt, frågorna man har hittat på engagerar, man märker hur den tyste eleven plötsligt talar och hur den eftertänksamme plötsligt inser. Det är som ett självspelande piano, man vill nästan försvinna därifrån, men så märker man att det här och där behövs stöttning och lite hjälp, att en frågeställning behöver vändas och vridas på ett kvarts varv för att rätt förstås. Och så har man tajming, man säger lagom mycket, inte för mycket, man låter eleverna själva fylla i. Och så säger någon elev något sådant där som får en att haja till, gör att man själv lär sig, att världen öppnar sig lite igen, en ny ton, en helt ny melodi.
Men nästa lektion är allt trögt. Eleverna är trötta. De behöver dras upp som gamla speldosor. Men fjädern är gammal, låter sig inte spännas så hårt. Och redan efter några toner så slutar speldosan spela igen. Där står man och drar och drar, snurrar och snurrar på den där oergonomiska lilla vingmuttern men snart har man bara fingrar som blöder och en speldosa som inte vill låta. Fjädern har gått av. Man får börja om från början. Och det är ingen skillnaden i planeringen eller ambitionen, det är bara olika. Det vill sig inte ibland.
Läraryrket är inget för perfektionister eller pedanter. Det är det möjligas konst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar