Aristoteles gör entré i klassrummet igen på sitt oefterhärmliga vis. Eller kanske är det tvärtom väldigt lätt att härma honom, för det är just om härmandet det handlar. Vi människor har en oerhörd lust att härma, det är därför vi berättar, säger han. Det är genom att härma vi lär oss. Det är härmandet som är grunden för vår vilja att berätta.
Det är det den här texten också gör. Den härmar verkligheten, den just inträffade. Den berättar om en klass som just läst en 4000 år gammal berättelse och känt igen sig. Det är något oerhört stort som har inträffat. Tanken svindlar. Den äldsta av alla berättelser är fortfarande angelägen. Den handlar om kärlek, makt, kunskap, vänskap, ödet och längtan efter evigt liv.
Utifrån sett såg det ut som en alldeles vanlig skola, en kall och blåsig novemberdag. Men där inne hände otroliga saker. För ett kort ögonblick kröktes rummet och jordaxeln rubbades en milligrad.
Sedan återvände vi till det praktiska och blev alldeles vanliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar