Plötsligt hör jag mig själv gå över gränsen. Jag säger något som är lite för frispråkigt, lite för rättframt, lite för mycket min gamla förortsbakgrund utan omskrivningar och eufemismer. Det är inget fel i det jag säger, det är ett djupt humanistiskt uttalande, jag står helt klart för vad jag säger, men jag vet att några kan tycka att det väcker anstöt.
Som lärare pratar man med eleverna om högt och lågt, om psyke och fysik, om död och sex. Det finns inga tabun. I någon mening är man den objektiva vuxna röst som man vill vara som förälder, men som är så mycket svårare att vara i den rollen, eftersom allt där blir så uppblandat med känslor och frigörelseprocesser.
Jag biter mig i tungan. I dagens samhälle vet man att det man har sagt kan ligga ute på nätet bara sekunder senare. Det uppstår en förlägen paus, kanske bara en halv sekund, men jag vet att jag måste fullfölja. Jag fortsätter resonemanget in i mål. Det verkar lugnt. Eleverna verkar snarare roade och upplyfta än stötta.
Att provocera är en pedagogisk metod jag ofta använder mig av. För att väcka liv i eleverna behövs något som ruskar om elevernas invanda tankebanor. Det är så lätt att bara bekräfta varandra, gå in i den politiskt korrekta överenskommelsen. Det var väl det jag ville, tänker jag, röra om lite.
Efteråt börjar det jag sa snurra runt i huvudet. Jag inser hur mycket tankar jag har som är förbundna med detta, outsagda tankar som kanske gick eleverna förbi. Det jag sa ingår i ett mycket större sammanhang.
Vad det handlade om? I en diskussion om etik diskuterade vi ett hypotetiskt exempel som handlade om otrohet. Frågan som eleverna fick var om sexet i sig var en ond eller god handling. Resten får ni räkna ut själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar