Kommunens ungdomsbibliotekarie kommer och besöker svensklärargruppen och presenterar böcker som förväntas kunna intressera våra ungdomar. Det är både det ena och det andra, men när vi ska försöka genrebestämma flera av böckerna eller vill beskriva vilket tema de handlar om snubblar vi på orden. Tonårsrealism, tonårselände, tonårsdrama och tonårsproblematik är några av de epitet som föreslås. Det är böcker om våldtäkter, självmordstankar, transsexualitet och att möta världen på ett ADHD-vis.
När jag kommer hem och frågar mitt tonårsbarn hur hen förhåller sig till dessa för mig okända böcker blir hens reaktion ganska oväntad. "Jag kan inte med sådan där skit, jag orkar bara inte med det. Eller, ja, det beror hur det är skrivet, men ändå…" En har hon läst, den som fick epitet kärlek eller feelgood, och den var väl okej.
Vår vanligaste fråga är om det går att få killarna att bli intresserade också. Nästan alla författare och huvudpersoner är tjejer. Och alla kan inte läsa Zlatans bok varje gång. Men det blir ett jo, javisst, det går nog och kvar står vi med utmaningen.
Grafiska romaner, kan det vara något? Vuxenserier hette det väl förut? Återigen sträcker vi ut handen för att se om vi kan möta eleverna på något sätt. Diskussionen går vidare. Ändå, det är upplyftande att se engagemanget och kunskapen i gruppen, hur alla vill och brinner för att försöka få det att hända, att göra ungdomarna till läsande människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar