Dagens dikt

"Man lyssnar ju inte på P1 förrän man fyller trettiofem, det är ju liksom inte meningen." Herr U lägger ut texten i matsalen och ondgör sig över de försök att anpassa sig till en yngre publik som har gjorts av radiokanalen, ser dem som helt missriktade anpassningar eftersom de äventyrar själva kärnan i radiokanalens vara.

Vi är alla som sitter runt bordet stora radiolyssnare, devota anhängare av P1, ser på radiokanalen som en oas i mediaöknen. Hela diskussionen har börjat med beskrivningar av hur nödvändiga och tråkiga bilresor har räddats av P1, ärevördiga hyllningar till kanalens äldsta program Dagens dikt och beskrivningar av vanor och levnadsmönster anpassade till programutbudet. Men det var innan podcasten blev det normala, och diskussionen glider från historiska exempel till möjligheten att använda podcasten i undervisningen.

"Det går alltid att lyssna på P1", säger G, medan en annan gör ett undantag för börsnoteringar eller Nyheter på finska. "Till och med de finskspråkiga program är OK", säger jag, "då och då kommer det en vemodig tango som är värd att lyssna på."

På eftermiddagen när tankarna från samtalet kommer tillbaka ser jag en annan parallell. P1:s försök till anpassning till en yngre publik liknar mycket av det vi gör i skolan när vi hela tiden försöker presentera materialet på ett underhållande och modernt sätt för att de unga ska kunna ta till sig det. Vi hittar på uppgifter som liknar TV-program eller spelar in filmer, vi gör oss till på det ena eller andra sättet för att skapa intresse.

Men kanske gör vi helt fel. Kanske ska vi låta det vara. Låt P1 vara P1, låt skolan vara skola.