Scenfrossa

Huvudvärk, huvudet som en ballong. Tekniken strular på första lektionen och jag får improvisera. Jag blir genomsvettig på kuppen men eleverna är snälla och allt landar i något positivt.

Borde stannat hemma, men i morgon är det teaterbesök och jag vill inte missa det. Två dagar till påsk, så ligger man sjuk och slagen hela lovet i stället, det är så det brukar bli. Jag hör min röst när jag talar, det låter som om den kommer från under vattnet. Utanförkänslan är total. Medvetandet är bara ett surr, en overklighetskänsla.

Jag söker tecken på att eleverna ska ha märkt något, men antingen kan jag inte läsa dem eller också tycker de alltid att jag är lika konstig. Eller också lyckas jag upprätthålla fasaden. 

Den orörlige röraren

Så blev det en eländesblogg till sist ändå. Jag läser igenom förra veckans inlägg och inser att det var inte mycket som var positivt direkt.

Läraryrket är ett yrke där motorn i hög grad är inspiration. Men även den inspirerande behöver inspiration. Inspirationen spiller liksom neråt i systemet. Men vem står högst upp med ymnighetshornet och startar hela processen? Vem måste ideligen överkomma svårigheterna och hålla ångan uppe? Likt Aristoteles orörlige rörare - den som satte igång alla rörelse i världen men själv förblev opåverkad - ska läraren stå på toppen av processen och ösa ur sig positiv livsenergi.

Inte konstigt att en del blir utbrända höll jag på att säga, men det var ju eländesbloggen vi skulle hålla oss borta ifrån.

Jag älskar lärande, jag vill själv fortfarande lära mig. Jag skulle vilja göra varenda skolarbete jag lämnar ut själv. Det är en måttstock på vad man ger ifrån sig: Hade du själv velat göra denna uppgift?

Men... ja ... vad är detta men? Men ibland tar orken slut helt enkelt. Ungefär så.

The state of things

Hela natten har jag sökt nytt jobb.

Ibland drabbas man av trötthet inför det man håller på med. Man rättar andras texter men man får aldrig författa själv. Man lär ut men alldeles för lite lär man in. Man ger eleverna läsläxor men hinner inte läsa själv. Man är andras motor, en ständig serviceperson, man torkar upp och man krattar manegen och ger en andra chans. Man hjälper till, man börjar om. Ibland får man lust att göra något själv.

Ibland får man lust att umgås på jobbet, att få göra något tillsammans med någon. Lärare är ett speciellt släkte. De arbetar helst själva, har taggarna utåt när någon dyker upp som kan få insyn i hur det går till, vad man gör, hur det egentligen är. Det finns inget egendomligt med att man tar genvägar ibland, kanske till och med fuskar någonstans efter decennier i yrket. Det egendomliga är om man lyckas upprätthålla engagemanget. Men den där avogheten som ibland finns, den där rädslan för den andre... Är det dåligt självförtroende eller bara en yrkesskada efter att i åratal fått stå och tala om hur det är?

Det är det som är det värsta med yrket. Att man blir en annan. Jag kämpar allt vad jag kan med att inte bli lärare, inte anta en lärarroll. Att det man gör inte ska sippra ner i personligheten. Men allt man gör sipprar ner i personligheten. Allt man gör förändrar en.

I natt var jag sportjournalist. Jag reste runt till de europeiska fotbollsländernas huvudstäder, samlade statistik på förbunden, besökte klubbar och fans. Jag skrev en reportagebok om tillståndet i fotbollsvärlden, för den delen om tillståndet i världen. Jag reste med min fru, som skrev andra böcker om andra saker. Tillsammans delade vi texter, diskuterade och bytte tankar.

Det var väl bara en dröm, tänker jag, en längtan efter något annat. Men så får jag se ett elevarbete, ett arbete under process. Eleverna har tagit med sig legogubbar och ska göra en film. Kreativiteten sprudlar, tankarna flödar. Det räddar min dag. Ett tag till orkar jag.

Det finns inga genvägar

Ibland kommer man fel. Undervisningens upplägg handlar om en balansgång mellan att skapa intresse, låta eleverna få en känsla av medverkan, och att driva på dem, tvinga in läxor och uppgifter, få dem att arbeta. Ibland tror man att eleverna arbetar ändå, att de är lika intresserade som man själv är. Men man har fel.

Jag gör en liten kontroll och  det visar sig att läget är ganska dåligt. Allt jag har sagt är något som har hamnat i vattnet, spillts bort. Det finns inga genvägar, man måste hela tiden ligga på, punktmarkera, kontrollera att arbetet görs. Erfarenheten är tung att göra, för man hoppas hela tiden att eleverna ska hitta den egna motorn, tror att de själva ska skapa sammanhanget för sin kunskap. Och man tror att man har gett dem verktygen, att det liksom bara flyter på.

Det är bara att börja om igen. Det är bara att fortsätta.

Men frågan man ändå kan ställa sig är varför man gör sådana misstag efter över 20 år som lärare. Och svaret är i och för sig enkelt. Det handlar om människor. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik. Och man vill tro gott om människorna. Det vill man verkligen.

Hemligheter på vägen

Det finns alltid avvägningar att göra. Hemligheter är inte min starkaste gren, jag har ett starkt ärlighetskrav på både mig själv och andra, och jag har svårt att hålla tyst ibland, säger lite för mycket och får ångra mig i efterhand. Ibland har jag märkt att sådant kan vara jobbigt för stunden men bra i längden.

Ibland får man förtroenden. Det är bra, men det är också svårt. Vem ska man skydda? Ibland försöker man skydda en elev, för man vet inte om den lärare det är frågan om verkligen kan hantera det ena eller andra. Ibland försöker man skydda en lärare, antingen mot rektor, elev eller föräldrar. Det finns en kåranda, men den har en gräns. Ibland håller man tyst om det man vet fast man egentligen hoppas att det ska bli upptäckt och uppenbart.

Som ni har förstår har det hänt saker, men det  får förbli en kryptisk text det här, en hemlig text, där det inte sägs vad det handlar om ens.

Men om man sammanfattar det hela: Först sa jag en sak, men behöll min hemlighet. Det satte dock en boll i rullning, för sedan blev jag satt under press. Då försade jag mig halvt, och i situationen som uppstod hamnade jag under ny press och fick säga mer, ja nästan allt, men ändå inte riktigt. Sedan blev jag arg på mig själv och kände mig dum och det blev en lite svårtolkad stämning, men kortfattat kan man nog säga att jag inte var så populär. Och jag åkte hem och kände mig lite kymig.

Men nu har jag tänkt på det och mår bra. För jag tror att jag fick ut eremitkräftorna ur deras skal. Och kanske var det de mer än jag som behövde uppleva det här. Och jag tror jag satte en boll i rullning.

Den vite mannens dröm

Jag har bjudit in representanter från Pachamama Alliance till skolan. De håller ett symposium om tillståndet på jorden, var vi befinner oss, hur vi har kommit hit och hur vi ska göra för att gå vidare. Det är en halvdag full av eftertanke och känslor. Det är ett ganska tungt budskap att ta in.

Pachamama Alliance bildades när oljebolagen dök upp i djungeln i Peru och Ecuador och började utnyttja marken som indianska ursprungsbefolkningarna bodde på. Ett av indianfolken bestämde sig då för att det var meningslöst att försöka påverka den vite mannen där. Istället måste de åka till västvärlden och påverka den vite mannens dröm.

Symposiet har en kärnpunkt. Det är den punkt där det försöker ifrågasätta och identifiera de förgivettagna antagandena som vårt samhälle bygger på. Det är ett andlöst spännande ögonblick som pekar mot en möjlig öppning, men också är en plats där det är väldigt lätt att slå bakut.

Efteråt frågar jag eleverna hur det har varit. "Hippiepropaganda", brister en av dem ut. Han får mothugg, men ändå lyckas han dominera debatten. Jag väljer att följa tråden "propaganda" snarare än tråden hippie och frågar om det fanns en objektiv syn i det vi fick oss till dels. Till viss del erkänns detta, jordens tillstånd är verkligen förfärligt. "Vi vet allihop att det går åt helvete", säger den upproriske eleven, men för den skull är inte världen en andlig helhet menar han. Det panteistiska budskapet är svårt att ta in. Att vi alla är ett, allt levande, och att allt vad vi gör mot varandra, det gör vi också mot oss själva. Det är väl knappast ett budskap som kan sägas vara sakligt och objektivt.

Nej, förvisso inte. Men de förgivettagna antagandena som vår kultur bygger på är inte heller sanna i den meningen. Ändå står de till och med i kursplaner och hamras ut till vårt omedvetna eller halvmedvetna dagligen. Det som är närmast är alltid svårast att se.

Och den vite mannens dröm förblir oförändrad.

Postmodernism är en lyxig lek vid vägens slut

I en debattartikel i DN tas den relativa kunskapssynen och antiintellektualismen i svensk skola upp. Den tycks leva kvar som ett grått spöke, speciellt i pedagogiska kretsar. En åsikt är så god som en annan, och det vi lär ut är något som vi tycker. Det är å ena sidan och å andra sidan som tycks vara det politiskt korrekta förhållningssättet, vare sig det handlar om Förintelsen, gravitationen eller demokratin. Författarna vänder sig i avsmak mot detta, och det med all rätta. Det postmoderna gungflyet som kunskapens grund är en farlig väg att gå.

Jag har skrivit om det förut, kampen mot tyckandet. Eleverna är uppfostrade med ett tyckande perspektiv, är vana vid att det som ger dem goda betyg är egna åsikter. Det fascinerande är inte det i sig, utan att det är frågan om egna ogrundade åsikter. Självfallet kan man ha åsikter om det mesta, till och med om gravitationen eller Förintelsen, men det är ju på vilket sätt de är grundade som bestämmer åsikternas bäring, tyngd och relevans. Men eleverna har inte fått lära sig det. De har fått lära sig att det är tyckandet i sig som är viktigt. Och därför får man alltid veta att "det skiljer sig från person till person", ett uttryck som tuggas som ett mantra och får alla mina varningsklockor att slå på.

Jag är själv i en mening postmodernist, jag är på många sätt ute och snurrar både i en värderelativism och en subjektiv idealism i min försök att förstå kunskapsteori och etik med jämna mellanrum, men jag skulle aldrig bygga min undervisning på det. Dit kan man få komma när man har gått igenom allt, tänkt alla tankar, och sedan konstaterat att förutsatt att "all other things being equal", så skulle detta kunna vara möjligt. Det är en lyx man tillåter sig när världen vägrar gå ihop.

Den utvisade domaren

Det finns dagar då en lite loj stämning lägger sig över salen. Fredagskänslan. Det är inte alltid det är fel. Ofta öppnar den för det sociala samtalet, skapar ett förtroende, ökar trivseln.

Någonstans i botten av lärargärningen är man en slavdrivare. Det egentliga förhållandet man har till eleverna är det att man ska sätta ett betyg på dem, bedöma dem och även döma dem, till ett liv på eller inte på den universitetsundervisning de önskar, eller till att få eller inte få den yrkesbehörighet de önskar, eller vad det nu är frågan om.

Man är domaren.

Det perspektiv vill man ju undvika. Så är det väl inte ändå? Det är som att uppleva föräldraskapet eller fadersrollen bara som en försörjare och en tillhandahållare av kost och logi. Som om man bara vara en plånbok.

Men sanningen är att det är i det auktoriteten bottnar. Om auktoriteten utmanas, om någon inte går med på spelreglerna, då är det alltid det man måste ta fram.

Men det är ju inte den man vill vara. Nästan allt man gör går ut på att inte ta den rollen, utan i stället vara den som hjälper eleven själv att utvecklas. Man vill betona elevens egen kraft, få den att bli sin egen motor i utvecklingen, få den att känna att den själv vill lära sig mer och växa både i kunskap och som människa.

Så man håller på.

Det är där de loja lektionerna kommer in, inte nödvändigtvis på fredagar. Eleverna jobbar själva. Man hjälper dem lite då och då. Men när lektionen går mot sitt slut tar koncentrationen slut. Det blir lite slappt och flabbigt. Och man låter det vara. Man berättar något, bjuder kanske lite på sig själv, kliver ur lärarrollen och blir lite mer människa. Och eleverna blir också lite mer människor, vågar vara sig själva.

Och det är gott så.

För det hjälper nästa lektion och nästa. Det hjälper en att inte behöva vara domare.

Den nationella normen

Det är de nationella provens årstid - inte bara krokusar och påskliljor ska slå ut, utan även gröna och röda små häften från skolverket med provinstruktioner och bedömningsanvisningar.

De nationella proven tar enorm kraft och tar ofantligt mycket tid av undervisningen. De ska läsas. De ska begripas. De ska läsas igen. Utdrag ska kopieras och delas ut. De ska gås igenom. De ska diskuteras och förstås lärare emellan. Avväganden ska göras. Undervisning som tränar eleverna på alla aspekter av provet ska genomdrivas. Sedan ska de rättas. Sedan ska de sambedömas och gås igenom igen. Sedan ska de dokumenteras på en rad olika sätt. Enkäter ska ifyllas. Sedan ska det utvärderas. Och nästa år börjar det om igen.

Proven har ökat i omfattning. Det finns de som vill att även ämnen som historia och religion ska ha nationella prov. Ju fler prov, desto större mätning, desto större rättssäkerhet, desto mer tydlighet om vilka kunskaper eleverna verkligen har.

Proven ger mätbara resultat. Mätbart är bra. Är det kanske så här vi kan begripa varför det går så dåligt i Pisa-undersökningarna? Hela skolans ledarskap är på tårna. Lärarna sätter högre betyg på kurserna än vad eleverna presterar på proven. Kanske kan vi få ordning på det hela om vi styr upp det, tvingar lärarna sätta samma betyg på eleverna som de får på proven? Då tvingas lärarna skärpa till sig, gnugga eleverna hårdare och så kanske de generella resultaten, även på externa mätningar som Pisa kan stiga?

Jag läser en artikel från den finska skolan som visar att man där inte har hamnat i bedömningshysterin. I stället litar man på lärarnas egna förmågor att bedöma eleverna och skapa uppgifter som visar att eleverna når de uppställda målen. På så sätt läggs tiden på det som lärarna prioriterar som väsentligt.

För mig är de nationella proven ett ankare, en fotboja. Jag kan inte läsa igenom uppgifterna utan att bli förbannad därför att jag tycker att de är dumt formulerade. Jag kan inte läsa igenom bedömningsanvisningarna utan att bli förtvivlad och slita mitt hår över hårklyverier eller rena felaktigheter. Och jag kan efter dessa förfärliga rättningssejourer sätta mig och titta på mitt verk och konstatera att det blev som det blev, att jag inte kan se var det landade utan bara hamnade i en evig tveksamhet där ingenting kändes säkert och tydligt. Därför att det är för mycket instruktioner, för mycket att ta hänsyn till.

Det ökade fokuset på de nationella proven är ett hot mot skolan.

A war to end all wars

Om du själv fick uppgiften att göra en fördjupning på världskrigens tid, vad skulle du göra då? Skulle du tagit varvet genom Buchwald och Auschwitz en gång till och förfärat dig över all denna omänsklighet? Eller hade du satt dig in i Hiroshimas elände, vandrat genom gatorna som inte längre fanns och sett hur en dag med många färger hade förändrat historien en gång för alla? Eller hade du satt dig på en jazzbar i New York, tittat på Chaplins Moderna tider på en rökig biosalong eller njutit av en Brechtpjäs? Hade du försökt vara med i en ölhall i München 1923 eller skaffat dig en granatchock i skyttegravarnas lervälling? Hade du ställt dig på Röda Torget i Moskva och sagt: "Här står jag och kan inte annat!" eller kämpat tappert i utsiktslöst vinterkrig? Hade du åkt till Spanien som frivillig eller försökt reda ut vad fascism egentligen står för?

När man ställer frågorna så ser man hur mycket av det som hände då som fortfarande påverkar hur vi har det nu. Det är intressant att sätta sig in i elevernas perspektiv och fundera på vad man själv hade valt. Nästan allt är intressant tycker jag, men jag märker att jag hade valt något som jag kunde lite sämre om jag hade fått välja. Eftersom jag känner att jag vill veta allt.

 Eleverna ser närmast chockade ut över friheten att få välja. Varken form eller innehåll är bestämt. Vi får se var det landar.

Det kreativa tjattret

Så många lektioner där man går omkring när eleverna arbetar själva och väntar på en fråga. Men eleverna vill inte fråga, därför att de är blyga, därför att de är rädda att avslöja att de inte kan, därför att de vill gömma undan vad de gör tills det är färdigt och klart och perfekt och precis som de vill att det ska vara. Så det blir tyst i klassrummet och sedan blir det tyst igen och så går man runt och försöker få till en diskussion kring arbetet de gör eller ställa en fråga om hur de har tänkt och så till sist viftas det i ett hörn med en hand, men då är det en fråga om de yttre ramarna, hur långt det ska vara, om man måste ange källor, eller ännu värre, om när lektionen tar slut.

Ibland hamnar man i katedern efter fem minuter, försöker hitta något annat att göra, ger upp inför själva stämningen, sitter och försöker förbereda något annat eller rätta lite, eller läser in sig på något på nätet. Närvarande frånvaro i en icke-dialog, tyst väntan på att tiden ska gå. Men så försöker man igen, går ett varv, försöker utmana, vrida, vända och samtala.

Kunskapsinhämtning är en process, en resa, ett givande och tagande, ett frågande. Man har undersökt vad det är som gör framgångsrika elever framgångsrika. Enväldigt viktig faktor är att man vet när man inte vet. Och att man frågar då.

Så idag, en av två arbetslektioner inför inlämningen av en stor uppgift. Och plötsligt befinner jag mig i ett kreativt tjatter, ett ständigt frågande. Jag hinner inte vända mig om innan jag måste vända mig om igen. Och eleverna lägger sig i, hjälper varandra, ifrågasätter och vänder och vrider. Hela lektionen är en stor njutning. Utmattad sätter jag mig i katedern när fem minuter återstår och tittar ut över salen. För ett kort tag känner jag mig som Moses.

Den siste mohikanen

Vi försöker organisera skrivningen av de nationella proven i svenska på bästa sätt. Tanken är att vi ska avidentifiera uppsatsproven för att få en rättvisare bedömning. Det blir ett praktiskt bestyr, det är koder som ska skrivas, listor som för ihop koder och namn, vaktinstruktioner och inlämningsinstruktioner, säkerhet och sekretess.

Eleverna ska få skriva på sina datorer och att stänga av nätverket är inte lämpligt med tanke på all annan undervisning som pågår under tiden. Så det blir dubbla vakter och kontroll av att wifi och Bluetooth är avstängt på datorerna för att undvika fusk. Herr E och fru A jobbar med administration och datorer och de är effektiva och målfokuserade. Någon av dem föreslår att vi köper in ett USB-minne var till eleverna för provsituationen, det är på det sättet vi enklare kan undvika att elevernas prov finns kvar på datorerna efteråt och det underlättar hela den administrativa processen. Skolverket har stränga instruktioner om att allt ska raderas och inga prov får finnas kvar i datorerna.

Till sist kommer någon på att eleverna måste få möjlighet att skriva för hand om de så önskar. Kommer det bli ett problem?  Jag ser framför mig den siste eleven med en fortfarande läslig handstil, mödosamt plitande sina bokstävlar i sirliga bågar medan tangentsmattrets orytmiska knatter ackompanjerar raspet av den mjuka blyertsen mot pappret.

Underkänd eller bara kass?

Det finns något väldigt hemskt med betygen IG som vi hade förr och F som vi har nu. De handlar om att någon straffas ut, beskrivs som icke duglig, som en som ligger utanför ramen och normen om hur man ska vara.

Den gamla ettan som skulle sättas på 7 % av befolkningen, alltså på ca 2 elever i en klass på 30 elever, var ändå mänskligare, även om den också i någon mån var ett förfärligt utsorteringsinstrument. Men den innebar i alla fall inte ett underkännande. Den talade bara om att du var kass.

I ett målrelaterat betygssystem blir underkännandet en naturlig följd. Eftersom ett mål beskrivs blir det i någon mening mätbart om eleven når målet eller inte. Och vi lärare får i uppgift att berätta vem som håller måttet och vem som inte gör det.

I de allra flesta fall sätts ett F bara på dem som inte följer kursen, de som skolkar sig in i ett hörn eller som inte bryr sig om att göra uppgifter eller göra prov. Självfallet händer det att en elev helt enkelt inte klarar det som efterfrågas, men mänsklighet och kompromisser träder in så fort någon visar åtminstone lite god vilja och försöker. Så mekanisk som betygsättningen skulle behöva vara för att egentligen vara rättvisande är den sällan, framför allt när det gäller betyget F. Ett satt F leder till negativ uppmärksamhet även för läraren, och eventuellt också till ett merarbete. Så så långt det är möjligt undviks det.

Trots detta går så mycket som 20 % av dagens ungdomar ut med ett ofullständigt gymnasiebetyg. Den svenska skolans kris handlar inte så mycket om vad som görs i skolan utan om skolans position i samhället. Så många ser skolan som något onödigt eller overkligt, något oväsentligt eller till och med otillbörligt. Fokus ligger någon annanstans. Många mår dåligt och tappar tråden. Skolan är något perifert i utkanten av en resa med ett helt annat mål och en helt annan riktning.

Den kapitalistiska liberalismen är kanske bra på mycket, men den är inte bra på att skapa en mening. Jag tror allt bottnar i en styrselfri frihet som ytterst gör människor vilsna. Vi döper våra studiemiljöer till hemvister, men det är just en hemvist dagens ungdomar inte har. 

Historiens skepp

Jag berättar mammas historia. Jag visar en bild på mamma när hon går med sina stavar, och en annan från hennes ungdom, för att ge ett perspektiv. Vi går omkring här och mitt ibland oss finns människor som var med. Men de håller på att dö ut nu, de som upplevde andra världskriget med sitt kött och sitt blod.

Jag berättar historien utan bilder och utan en färdig vacker presentation. Jag står bara och talar. Människor bär på historier. De finns mitt ibland oss. Historia handlar om verkligheten. Det här hände verkligen.

Efteråt kommer eleverna fram och berättar om en farmor här, en farfar där. Vi sitter alla i samma båt, historiens skepp. Det är den som har tagit oss hit, som gör att vi nu är här. 

Det handlar om människor

Mentorssamtalen landar i någon form av amatörpsykologi. Det finns många sätt att göra det på. Man kan sitta och gå igenom frånvarostatistiken och betygsresultaten och returnera det som föräldrarna och eleven redan vet och diskutera allt ett varv till och hoppas att ingen märker att man fyller tiden med luft.

Men det är inte så jag gör. Jag tar fasta på själva namnet, utvecklingssamtal, att de ska handla om elevens utveckling. Och därifrån ger vi oss iväg på en resa.

Det gäller att få eleven att krypa ur sitt skal. Och de frågor jag har konstruerat är konstruerade på ett sådant sätt att eleverna ska tvingas krypa ur sitt skal, ska våga komma fram och se på sig själva utifrån och märka vad de gör och vem de är. "Vad ska du göra för att lyckas bättre i skolan?" "Hur gör du för att utveckla ditt sätt att studera?" "Hur har din syn på din studiesituation förändrats?" "Är du nöjd med din prestation?" "Vad är du mer eller mindre nöjd med?"

Jag kallar det för amatörpsykologi, för jag är inte utbildad för det här, men helt uppenbart fungerar det. Samtalet kommer i gång och jag nystar i det och plötsligt uppenbarar sig något, och då släpper jag det inte utan frågar vidare. Det ena efter det andra utvecklingssamtalet landar i någon slags Heureka moments, där elever och föräldrar tillsammans på något sätt hittar nycklar till problemens kärna. Jag känner mig extremt proffsig, eller nästan överraskad, eftersom det är som om något öppnar sig. Så här avslöjas en dyslexi, en känslomässig blyghet inför att fråga, en svårighet att hitta gränsen mellan ifrågasättandet och anpassningen.

Och jag sitter där och lyssnar mest. Det handlar om människor.

Tyckandets tidsålder

Vi lever i tyckandets tidsålder. Jag tycker att eleverna inte ska skriva jag tycker. Då tycker eleverna att jag har fel. De tycker att det är viktigt att säga att det är de som tycker det de tycker. Då tycker jag att det de tycker inte är något de tycker utan något de har kommit fram till. Det behövs inget jag för att uttrycka det, egentligen är det inte något de tycker utan något som är deras slutsats. Då tycker eleverna att det visst är något de tycker och förresten, vad är det för fel med att tycka? Då tycker jag att tyckandet är det som tycks ta över, tyckandet sipprar in över allt. Folk tycker än det ena, än det andra. Folk tycker på Facebook och folk tycker i TV. Men det finns faktiskt något som tycks finnas bortom tyckandet. Och det är det jag tycker är intressant. Och vad eleverna tycker är inte så intressant, det är vad de vet jag är intresserad av.

Då tycker jag eleverna blir tysta en stund. Jag tycker det blir lite tryckt stämning. Men sedan tycker någon jag är dum igen och då tycker flera att de måste säga något. Men en del tycks tycka att det jag säger ändå är vettigt och tycker nu att det där med att tycka ändå kanske är något man inte ska ha med i sina texter, i alla fall tycker de det. Sedan tycks det bli tyst. Då tycker jag att lektionen ska fortsätta.

Jag tycker att vi ska ha svenska tycker jag, säger jag. Det är väl inget du tycker, det är väl bara något som är, tycker eleverna då. Just det, tycker jag tillbaka.

Skon som skaver

Mentorssamtal. Jag förbereder mig inför en kväll med eleverna och deras föräldrar. Ibland kan det bli jobbigt men oftast är det roligt. Man får se eleven i ett annat sammanhang när föräldrarna är med. Man ser hur deras kontakt med deras föräldrar är. Man ser dem från en annan sida.

Den som inte är intresserad av människor ska inte bli lärare. Den som inte har en tolerans för det annorlunda ska inte bli lärare. Skolan är bara en form som läggs på människorna. Men ingen är formgjuten. Alltid skaver det någonstans. En del anpassar sig väl, en del anpassar sig sämre. Någon Askungen finns inte. En del är beredda att kapa hälen för att passa in. Andra tänker inte ens prova skon. Alla är ute på en resa.

Kippande efter andan

Kampen mot skrivlagen fortsätter. Nuvarande status är två och en halv ogenomgångna, men det har legat högre de senaste veckorna. När det var som värst var det uppe i 5-6 stycken, så två och en halv känns rätt överkomligt, som om man var på väg ut på andra sidan, som om det höll på att bli vår utanför dörren.

Den längsta tiden mellan inlämning och återlämning har legat på strax över tre veckor, då skäms man lite men skyller på vädret, hälsan, familjen, chefen eller något annat och låtsats som om det regnar, vilket det i och för sig också gör.

Med nya pedagogiska idéer följer nya arbetsuppgifter. Nu handlar det inte längre om att skriva ett prov, kanske i bästa fall gå igenom det och sedan låta det falla i glömska. Nu ska vi lära oss något av det också, det ska följas upp, kanske ska en ny uppgift konstrueras som en följd av det gjorda, kanske ska det bli ytterligare en inlämning som är ett slags utvärderande av vad vi lärde oss.

Missförstå mig inte, jag ser inte det som något negativt, jag tror verkligen att det är lärorikt, men visst har vi alla en lust och ett behov av att gå vidare? Det känns så skönt ibland att göra rent hus med något, lämna en plats och börja om, gå vidare.

Och inte nog med detta, den nya pedagogiken tvingar också fram en rättningsprocess som är mycket mer tidskrävande, eftersom fokus inte bara ligger på att värdera och bedöma, utan också på att ge tips och råd för utveckling och beskrivning av hur eleven har jobbat. Vad var bra, var gick det fel, varför blev det så, vad kan göras bättre, hur tycker du att du ska göra nästa gång? Uppgiften är grannlaga och kräver både fingertoppskänsla och och väl avvägda formuleringar. Att hitta den punkt där kritiken blir konstruktiv och leder framåt och inte bara gör att eleven stänger av...

Jag tittar framåt i nästa vecka och inser att det bara kommer att komma in ett och ett halvt skrivlag. Kanske kan man komma ut på en promenad i vårsolen? En promenad i vårsolen låter som en utopi.

Jag läser ett Facebookinlägg från New York och inser att det är en plats som bättre beskriver min mentala status än helgens väderprognoser här. Femton grader kallt och fortsatt snökaos. Det är säkert Guds hämnd för att det bor så många klimatskeptiker på den amerikanska östkusten, tänker jag. Jaså, jorden värms inte upp? Okej, då så, varsågod, här får ni! Om det är så ni vill ha det så! Samtalet uppe hos Sankte Per när beslutet togs känns på något vis som en uppfriskande tanke.

Papper, papper, papper

Marsljuset är obarmhärtigt. Det avslöjar oss i all vår blekhet och glåmighet. Det lyser på vintersmutsiga fönster. Det är uppfordrande, tvingar ut oss på banan, påminner oss om det som är ogjort, ostädat och oröjt.

Mitt skrivbord liknar återigen en enda stor röra. Jag lyckade städa det i julas, men nu ser det åter lika illa ut. Det finns saker i dessa högar som kommer avslöja jobb som aldrig blev gjorda, papper som las undan till sedan men som har förlorat sin aktualitet därför att det de handlade om redan är överspelat. Och det kan ligga något hemskt där, något som ger en dåligt samvete, därför att det var något som jag verkligen borde ha gjort men ändå missade.

Mängden papper har ändå i år verkligen minskat, den totala mängden kompendier, stenciler, undervisningsmaterial och annat har sjunkit till en aldrig tidigare låg nivå. Året är ett genombrott för vägen till det papperslösa samhället. Orsaken är enkel att finna, vi har fått en fungerande plattform att bedriva undervisning på.

Om man tänkte sig sin dator som en jättelik pappershög, eller som en bokhylla full med pärmar, ja då skulle man baxna lite inför mängden, fundera lite kring den totala produktionen och vad det är man sysslar med. Men det är det som är så bra, datorn är fortfarande lika stor oavsett hur mycket som finns i den, den ligger lika vilsamt i knät. Och den oordning som stundtals finns i den märks inte så mycket, och filerna brukar gå att hitta om man bara kommer ihåg vad man döpte dem till.

Så vad är det då som ligger på skrivbordet? Jag vågar inte tänka på det. Papper, papper, papper. De ser hotfulla ut. Jag flyr och sätter mig i en soffa i en annan del av huset och jobbar.

I det blå

Vi fastnar i diskussioner om det blå.

Den guld- och vitfärgade klänningen som en del ser som blå- och svartfärgad, eller om det nu är tvärtom, har rört upp känslorna. Jag kan inte låta bli att göra en filosofilektion av klänningen, och låter eleverna läsa en text som handlar om att det i gammal antik litteratur aldrig finns något som beskrivs som blått. Odysseus kämpar med ett purpurfärgat hav och fåren i grottan är gröna (!).  Färgreferenserna stämmer inte och himlen är aldrig blå.

Är det begreppen som lär oss att uppfatta verkligheten? Är det av dem vi styrs till en viss tolkning?

Ett folk i Namibia som inte har färgen blått i sitt språk har väldigt svårt att se skillnad på blått och grönt jämfört med oss, men samtidigt är de bättre än oss på att skilja på olika gröna nyanser, eftersom de har flera olika ord för grönt.

Språket bestämmer helt uppenbart vår uppfattning av världen men det finns också fysiologiska skillnader verkar det som. Så hurdan är världen egentligen?

Vi landar i Kants Das-Ding-an-sich. Världen i sig är ovetbar. Allt är bara en tolkning och vi kan aldrig lämna vår egen skalle. Men genom att tala om det kan vi ändå förstå att vi förstår världen på olika sätt.

Tappad tro

För första gången tappar jag tron på att jag ska orka genomföra det här projektet. Igår blev det inget inlägg, jag föll bara genom dagen, handlöst, och inget av det jag gjorde fastnade på mig. Att försöka förstå vad som skedde är svårt att delge, men om det här är en plats för reflektion, så kan man väl säga att gårdagen var en dag utan reflektion. Den platsen fanns inte i tiden.

Hur många dagar utan reflektion innehåller våra liv? Är det inte det vi eftersträvar?

Mindfulness, att gå upp i det man gör, att leva i nuet. Men att leva i nuet kan också vara att vara jagad.

Hur stort är vårt behov av att gå utanför oss själva och se oss själva från sidan? Är inte det lika eftersträvansvärt som att leva i nuet?

De dubbelt ratade

Bo Rothstein har skrivit en betraktelse om det manliga utanförskapet som håller på att skapas i vårt samhälle. Det är allmänt känt att det går bättre för flickorna än pojkarna i den svenska skolan. Flickorna klarar sig bättre, arbetar hårdare, får högre betyg och lägger beslag på merparten av högskoleutbildningarnas platser.

Bo Rothsteins poäng är att i det långa loppet kommer det här att innebära att det kommer bli brist på män att gifta sig med och bilda familj med. Rent statistiskt finns det en tydlig tendens att kvinnor väljer att gifta sig med män som står högre i samhällshierarkin på ett eller annat sätt än dem själva. Så då kommer en allt större manlig grupp känna ett allt större utanförskap. Unga män utan utbildning kommer bli dubbelt ratade, både på arbetsmarknaden och på äktenskapsmarknaden.

Och enligt Bo Rothstein kommer ett sådant samhälle att bli ganska otrevligt att leva i. Den kultur som dessa ratade män kommer att leva i kommer att i allt högre grad stå i motsats till den kultur som kvinnorna lever i. I viss mån har vi redan sett detta gap, denna ökade splittring i samhället uppenbara sig. Valresultatet är om inte annat ett tecken på denna ökade skillnad i livsstil och kulturkonsumtion.

Det finns ju en del invändningar man kan göra. Man kan ju till exempel tro att det i ett sådant framtida samhälle blir stora förändringar i hur partnerval och liknande går till. Vi har ju redan en kronprinsessa som valde sin gymtränare till fiancé för att ta ett tacksamt exempel. Och man kan ju hoppas att nya mansideal kan växa fram som förändrar attraktiviteten hos männen. Kanske blir det en man som visar upp god förmåga att vara hemma med barnen som blir attraktiv på 2040-talet.

Det är alltid svårt att sia om framtiden. Men Bo Rothstein lyfter ändå fram något väsentligt. Vad kan skolan göra för att se till att pojkarna klarar sig bättre?