Vi fastnar i diskussioner om det blå.
Den guld- och vitfärgade klänningen som en del ser som blå- och svartfärgad, eller om det nu är tvärtom, har rört upp känslorna. Jag kan inte låta bli att göra en filosofilektion av klänningen, och låter eleverna läsa en text som handlar om att det i gammal antik litteratur aldrig finns något som beskrivs som blått. Odysseus kämpar med ett purpurfärgat hav och fåren i grottan är gröna (!). Färgreferenserna stämmer inte och himlen är aldrig blå.
Är det begreppen som lär oss att uppfatta verkligheten? Är det av dem vi styrs till en viss tolkning?
Ett folk i Namibia som inte har färgen blått i sitt språk har väldigt svårt att se skillnad på blått och grönt jämfört med oss, men samtidigt är de bättre än oss på att skilja på olika gröna nyanser, eftersom de har flera olika ord för grönt.
Språket bestämmer helt uppenbart vår uppfattning av världen men det finns också fysiologiska skillnader verkar det som. Så hurdan är världen egentligen?
Vi landar i Kants Das-Ding-an-sich. Världen i sig är ovetbar. Allt är bara en tolkning och vi kan aldrig lämna vår egen skalle. Men genom att tala om det kan vi ändå förstå att vi förstår världen på olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar