Det är de nationella provens årstid - inte bara krokusar och påskliljor ska slå ut, utan även gröna och röda små häften från skolverket med provinstruktioner och bedömningsanvisningar.
De nationella proven tar enorm kraft och tar ofantligt mycket tid av undervisningen. De ska läsas. De ska begripas. De ska läsas igen. Utdrag ska kopieras och delas ut. De ska gås igenom. De ska diskuteras och förstås lärare emellan. Avväganden ska göras. Undervisning som tränar eleverna på alla aspekter av provet ska genomdrivas. Sedan ska de rättas. Sedan ska de sambedömas och gås igenom igen. Sedan ska de dokumenteras på en rad olika sätt. Enkäter ska ifyllas. Sedan ska det utvärderas. Och nästa år börjar det om igen.
Proven har ökat i omfattning. Det finns de som vill att även ämnen som historia och religion ska ha nationella prov. Ju fler prov, desto större mätning, desto större rättssäkerhet, desto mer tydlighet om vilka kunskaper eleverna verkligen har.
Proven ger mätbara resultat. Mätbart är bra. Är det kanske så här vi kan begripa varför det går så dåligt i Pisa-undersökningarna? Hela skolans ledarskap är på tårna. Lärarna sätter högre betyg på kurserna än vad eleverna presterar på proven. Kanske kan vi få ordning på det hela om vi styr upp det, tvingar lärarna sätta samma betyg på eleverna som de får på proven? Då tvingas lärarna skärpa till sig, gnugga eleverna hårdare och så kanske de generella resultaten, även på externa mätningar som Pisa kan stiga?
Jag läser en artikel från den finska skolan som visar att man där inte har hamnat i bedömningshysterin. I stället litar man på lärarnas egna förmågor att bedöma eleverna och skapa uppgifter som visar att eleverna når de uppställda målen. På så sätt läggs tiden på det som lärarna prioriterar som väsentligt.
För mig är de nationella proven ett ankare, en fotboja. Jag kan inte läsa igenom uppgifterna utan att bli förbannad därför att jag tycker att de är dumt formulerade. Jag kan inte läsa igenom bedömningsanvisningarna utan att bli förtvivlad och slita mitt hår över hårklyverier eller rena felaktigheter. Och jag kan efter dessa förfärliga rättningssejourer sätta mig och titta på mitt verk och konstatera att det blev som det blev, att jag inte kan se var det landade utan bara hamnade i en evig tveksamhet där ingenting kändes säkert och tydligt. Därför att det är för mycket instruktioner, för mycket att ta hänsyn till.
Det ökade fokuset på de nationella proven är ett hot mot skolan.
De nationella proven tar enorm kraft och tar ofantligt mycket tid av undervisningen. De ska läsas. De ska begripas. De ska läsas igen. Utdrag ska kopieras och delas ut. De ska gås igenom. De ska diskuteras och förstås lärare emellan. Avväganden ska göras. Undervisning som tränar eleverna på alla aspekter av provet ska genomdrivas. Sedan ska de rättas. Sedan ska de sambedömas och gås igenom igen. Sedan ska de dokumenteras på en rad olika sätt. Enkäter ska ifyllas. Sedan ska det utvärderas. Och nästa år börjar det om igen.
Proven har ökat i omfattning. Det finns de som vill att även ämnen som historia och religion ska ha nationella prov. Ju fler prov, desto större mätning, desto större rättssäkerhet, desto mer tydlighet om vilka kunskaper eleverna verkligen har.
Proven ger mätbara resultat. Mätbart är bra. Är det kanske så här vi kan begripa varför det går så dåligt i Pisa-undersökningarna? Hela skolans ledarskap är på tårna. Lärarna sätter högre betyg på kurserna än vad eleverna presterar på proven. Kanske kan vi få ordning på det hela om vi styr upp det, tvingar lärarna sätta samma betyg på eleverna som de får på proven? Då tvingas lärarna skärpa till sig, gnugga eleverna hårdare och så kanske de generella resultaten, även på externa mätningar som Pisa kan stiga?
Jag läser en artikel från den finska skolan som visar att man där inte har hamnat i bedömningshysterin. I stället litar man på lärarnas egna förmågor att bedöma eleverna och skapa uppgifter som visar att eleverna når de uppställda målen. På så sätt läggs tiden på det som lärarna prioriterar som väsentligt.
För mig är de nationella proven ett ankare, en fotboja. Jag kan inte läsa igenom uppgifterna utan att bli förbannad därför att jag tycker att de är dumt formulerade. Jag kan inte läsa igenom bedömningsanvisningarna utan att bli förtvivlad och slita mitt hår över hårklyverier eller rena felaktigheter. Och jag kan efter dessa förfärliga rättningssejourer sätta mig och titta på mitt verk och konstatera att det blev som det blev, att jag inte kan se var det landade utan bara hamnade i en evig tveksamhet där ingenting kändes säkert och tydligt. Därför att det är för mycket instruktioner, för mycket att ta hänsyn till.
Det ökade fokuset på de nationella proven är ett hot mot skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar