Tyckandets tidsålder

Vi lever i tyckandets tidsålder. Jag tycker att eleverna inte ska skriva jag tycker. Då tycker eleverna att jag har fel. De tycker att det är viktigt att säga att det är de som tycker det de tycker. Då tycker jag att det de tycker inte är något de tycker utan något de har kommit fram till. Det behövs inget jag för att uttrycka det, egentligen är det inte något de tycker utan något som är deras slutsats. Då tycker eleverna att det visst är något de tycker och förresten, vad är det för fel med att tycka? Då tycker jag att tyckandet är det som tycks ta över, tyckandet sipprar in över allt. Folk tycker än det ena, än det andra. Folk tycker på Facebook och folk tycker i TV. Men det finns faktiskt något som tycks finnas bortom tyckandet. Och det är det jag tycker är intressant. Och vad eleverna tycker är inte så intressant, det är vad de vet jag är intresserad av.

Då tycker jag eleverna blir tysta en stund. Jag tycker det blir lite tryckt stämning. Men sedan tycker någon jag är dum igen och då tycker flera att de måste säga något. Men en del tycks tycka att det jag säger ändå är vettigt och tycker nu att det där med att tycka ändå kanske är något man inte ska ha med i sina texter, i alla fall tycker de det. Sedan tycks det bli tyst. Då tycker jag att lektionen ska fortsätta.

Jag tycker att vi ska ha svenska tycker jag, säger jag. Det är väl inget du tycker, det är väl bara något som är, tycker eleverna då. Just det, tycker jag tillbaka.