Hela natten har jag sökt nytt jobb.
Ibland drabbas man av trötthet inför det man håller på med. Man rättar andras texter men man får aldrig författa själv. Man lär ut men alldeles för lite lär man in. Man ger eleverna läsläxor men hinner inte läsa själv. Man är andras motor, en ständig serviceperson, man torkar upp och man krattar manegen och ger en andra chans. Man hjälper till, man börjar om. Ibland får man lust att göra något själv.
Ibland får man lust att umgås på jobbet, att få göra något tillsammans med någon. Lärare är ett speciellt släkte. De arbetar helst själva, har taggarna utåt när någon dyker upp som kan få insyn i hur det går till, vad man gör, hur det egentligen är. Det finns inget egendomligt med att man tar genvägar ibland, kanske till och med fuskar någonstans efter decennier i yrket. Det egendomliga är om man lyckas upprätthålla engagemanget. Men den där avogheten som ibland finns, den där rädslan för den andre... Är det dåligt självförtroende eller bara en yrkesskada efter att i åratal fått stå och tala om hur det är?
Det är det som är det värsta med yrket. Att man blir en annan. Jag kämpar allt vad jag kan med att inte bli lärare, inte anta en lärarroll. Att det man gör inte ska sippra ner i personligheten. Men allt man gör sipprar ner i personligheten. Allt man gör förändrar en.
I natt var jag sportjournalist. Jag reste runt till de europeiska fotbollsländernas huvudstäder, samlade statistik på förbunden, besökte klubbar och fans. Jag skrev en reportagebok om tillståndet i fotbollsvärlden, för den delen om tillståndet i världen. Jag reste med min fru, som skrev andra böcker om andra saker. Tillsammans delade vi texter, diskuterade och bytte tankar.
Det var väl bara en dröm, tänker jag, en längtan efter något annat. Men så får jag se ett elevarbete, ett arbete under process. Eleverna har tagit med sig legogubbar och ska göra en film. Kreativiteten sprudlar, tankarna flödar. Det räddar min dag. Ett tag till orkar jag.
Ibland drabbas man av trötthet inför det man håller på med. Man rättar andras texter men man får aldrig författa själv. Man lär ut men alldeles för lite lär man in. Man ger eleverna läsläxor men hinner inte läsa själv. Man är andras motor, en ständig serviceperson, man torkar upp och man krattar manegen och ger en andra chans. Man hjälper till, man börjar om. Ibland får man lust att göra något själv.
Ibland får man lust att umgås på jobbet, att få göra något tillsammans med någon. Lärare är ett speciellt släkte. De arbetar helst själva, har taggarna utåt när någon dyker upp som kan få insyn i hur det går till, vad man gör, hur det egentligen är. Det finns inget egendomligt med att man tar genvägar ibland, kanske till och med fuskar någonstans efter decennier i yrket. Det egendomliga är om man lyckas upprätthålla engagemanget. Men den där avogheten som ibland finns, den där rädslan för den andre... Är det dåligt självförtroende eller bara en yrkesskada efter att i åratal fått stå och tala om hur det är?
Det är det som är det värsta med yrket. Att man blir en annan. Jag kämpar allt vad jag kan med att inte bli lärare, inte anta en lärarroll. Att det man gör inte ska sippra ner i personligheten. Men allt man gör sipprar ner i personligheten. Allt man gör förändrar en.
I natt var jag sportjournalist. Jag reste runt till de europeiska fotbollsländernas huvudstäder, samlade statistik på förbunden, besökte klubbar och fans. Jag skrev en reportagebok om tillståndet i fotbollsvärlden, för den delen om tillståndet i världen. Jag reste med min fru, som skrev andra böcker om andra saker. Tillsammans delade vi texter, diskuterade och bytte tankar.
Det var väl bara en dröm, tänker jag, en längtan efter något annat. Men så får jag se ett elevarbete, ett arbete under process. Eleverna har tagit med sig legogubbar och ska göra en film. Kreativiteten sprudlar, tankarna flödar. Det räddar min dag. Ett tag till orkar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar