Marsljuset är obarmhärtigt. Det avslöjar oss i all vår blekhet och glåmighet. Det lyser på vintersmutsiga fönster. Det är uppfordrande, tvingar ut oss på banan, påminner oss om det som är ogjort, ostädat och oröjt.
Mitt skrivbord liknar återigen en enda stor röra. Jag lyckade städa det i julas, men nu ser det åter lika illa ut. Det finns saker i dessa högar som kommer avslöja jobb som aldrig blev gjorda, papper som las undan till sedan men som har förlorat sin aktualitet därför att det de handlade om redan är överspelat. Och det kan ligga något hemskt där, något som ger en dåligt samvete, därför att det var något som jag verkligen borde ha gjort men ändå missade.
Mängden papper har ändå i år verkligen minskat, den totala mängden kompendier, stenciler, undervisningsmaterial och annat har sjunkit till en aldrig tidigare låg nivå. Året är ett genombrott för vägen till det papperslösa samhället. Orsaken är enkel att finna, vi har fått en fungerande plattform att bedriva undervisning på.
Om man tänkte sig sin dator som en jättelik pappershög, eller som en bokhylla full med pärmar, ja då skulle man baxna lite inför mängden, fundera lite kring den totala produktionen och vad det är man sysslar med. Men det är det som är så bra, datorn är fortfarande lika stor oavsett hur mycket som finns i den, den ligger lika vilsamt i knät. Och den oordning som stundtals finns i den märks inte så mycket, och filerna brukar gå att hitta om man bara kommer ihåg vad man döpte dem till.
Så vad är det då som ligger på skrivbordet? Jag vågar inte tänka på det. Papper, papper, papper. De ser hotfulla ut. Jag flyr och sätter mig i en soffa i en annan del av huset och jobbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar