I en debattartikel i DN tas den relativa kunskapssynen och antiintellektualismen i svensk skola upp. Den tycks leva kvar som ett grått spöke, speciellt i pedagogiska kretsar. En åsikt är så god som en annan, och det vi lär ut är något som vi tycker. Det är å ena sidan och å andra sidan som tycks vara det politiskt korrekta förhållningssättet, vare sig det handlar om Förintelsen, gravitationen eller demokratin. Författarna vänder sig i avsmak mot detta, och det med all rätta. Det postmoderna gungflyet som kunskapens grund är en farlig väg att gå.
Jag har skrivit om det förut, kampen mot tyckandet. Eleverna är uppfostrade med ett tyckande perspektiv, är vana vid att det som ger dem goda betyg är egna åsikter. Det fascinerande är inte det i sig, utan att det är frågan om egna ogrundade åsikter. Självfallet kan man ha åsikter om det mesta, till och med om gravitationen eller Förintelsen, men det är ju på vilket sätt de är grundade som bestämmer åsikternas bäring, tyngd och relevans. Men eleverna har inte fått lära sig det. De har fått lära sig att det är tyckandet i sig som är viktigt. Och därför får man alltid veta att "det skiljer sig från person till person", ett uttryck som tuggas som ett mantra och får alla mina varningsklockor att slå på.
Jag är själv i en mening postmodernist, jag är på många sätt ute och snurrar både i en värderelativism och en subjektiv idealism i min försök att förstå kunskapsteori och etik med jämna mellanrum, men jag skulle aldrig bygga min undervisning på det. Dit kan man få komma när man har gått igenom allt, tänkt alla tankar, och sedan konstaterat att förutsatt att "all other things being equal", så skulle detta kunna vara möjligt. Det är en lyx man tillåter sig när världen vägrar gå ihop.
Jag har skrivit om det förut, kampen mot tyckandet. Eleverna är uppfostrade med ett tyckande perspektiv, är vana vid att det som ger dem goda betyg är egna åsikter. Det fascinerande är inte det i sig, utan att det är frågan om egna ogrundade åsikter. Självfallet kan man ha åsikter om det mesta, till och med om gravitationen eller Förintelsen, men det är ju på vilket sätt de är grundade som bestämmer åsikternas bäring, tyngd och relevans. Men eleverna har inte fått lära sig det. De har fått lära sig att det är tyckandet i sig som är viktigt. Och därför får man alltid veta att "det skiljer sig från person till person", ett uttryck som tuggas som ett mantra och får alla mina varningsklockor att slå på.
Jag är själv i en mening postmodernist, jag är på många sätt ute och snurrar både i en värderelativism och en subjektiv idealism i min försök att förstå kunskapsteori och etik med jämna mellanrum, men jag skulle aldrig bygga min undervisning på det. Dit kan man få komma när man har gått igenom allt, tänkt alla tankar, och sedan konstaterat att förutsatt att "all other things being equal", så skulle detta kunna vara möjligt. Det är en lyx man tillåter sig när världen vägrar gå ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar