Det kreativa tjattret

Så många lektioner där man går omkring när eleverna arbetar själva och väntar på en fråga. Men eleverna vill inte fråga, därför att de är blyga, därför att de är rädda att avslöja att de inte kan, därför att de vill gömma undan vad de gör tills det är färdigt och klart och perfekt och precis som de vill att det ska vara. Så det blir tyst i klassrummet och sedan blir det tyst igen och så går man runt och försöker få till en diskussion kring arbetet de gör eller ställa en fråga om hur de har tänkt och så till sist viftas det i ett hörn med en hand, men då är det en fråga om de yttre ramarna, hur långt det ska vara, om man måste ange källor, eller ännu värre, om när lektionen tar slut.

Ibland hamnar man i katedern efter fem minuter, försöker hitta något annat att göra, ger upp inför själva stämningen, sitter och försöker förbereda något annat eller rätta lite, eller läser in sig på något på nätet. Närvarande frånvaro i en icke-dialog, tyst väntan på att tiden ska gå. Men så försöker man igen, går ett varv, försöker utmana, vrida, vända och samtala.

Kunskapsinhämtning är en process, en resa, ett givande och tagande, ett frågande. Man har undersökt vad det är som gör framgångsrika elever framgångsrika. Enväldigt viktig faktor är att man vet när man inte vet. Och att man frågar då.

Så idag, en av två arbetslektioner inför inlämningen av en stor uppgift. Och plötsligt befinner jag mig i ett kreativt tjatter, ett ständigt frågande. Jag hinner inte vända mig om innan jag måste vända mig om igen. Och eleverna lägger sig i, hjälper varandra, ifrågasätter och vänder och vrider. Hela lektionen är en stor njutning. Utmattad sätter jag mig i katedern när fem minuter återstår och tittar ut över salen. För ett kort tag känner jag mig som Moses.