Det finns dagar då en lite loj stämning lägger sig över salen. Fredagskänslan. Det är inte alltid det är fel. Ofta öppnar den för det sociala samtalet, skapar ett förtroende, ökar trivseln.
Någonstans i botten av lärargärningen är man en slavdrivare. Det egentliga förhållandet man har till eleverna är det att man ska sätta ett betyg på dem, bedöma dem och även döma dem, till ett liv på eller inte på den universitetsundervisning de önskar, eller till att få eller inte få den yrkesbehörighet de önskar, eller vad det nu är frågan om.
Man är domaren.
Det perspektiv vill man ju undvika. Så är det väl inte ändå? Det är som att uppleva föräldraskapet eller fadersrollen bara som en försörjare och en tillhandahållare av kost och logi. Som om man bara vara en plånbok.
Men sanningen är att det är i det auktoriteten bottnar. Om auktoriteten utmanas, om någon inte går med på spelreglerna, då är det alltid det man måste ta fram.
Men det är ju inte den man vill vara. Nästan allt man gör går ut på att inte ta den rollen, utan i stället vara den som hjälper eleven själv att utvecklas. Man vill betona elevens egen kraft, få den att bli sin egen motor i utvecklingen, få den att känna att den själv vill lära sig mer och växa både i kunskap och som människa.
Så man håller på.
Det är där de loja lektionerna kommer in, inte nödvändigtvis på fredagar. Eleverna jobbar själva. Man hjälper dem lite då och då. Men när lektionen går mot sitt slut tar koncentrationen slut. Det blir lite slappt och flabbigt. Och man låter det vara. Man berättar något, bjuder kanske lite på sig själv, kliver ur lärarrollen och blir lite mer människa. Och eleverna blir också lite mer människor, vågar vara sig själva.
Och det är gott så.
För det hjälper nästa lektion och nästa. Det hjälper en att inte behöva vara domare.
Någonstans i botten av lärargärningen är man en slavdrivare. Det egentliga förhållandet man har till eleverna är det att man ska sätta ett betyg på dem, bedöma dem och även döma dem, till ett liv på eller inte på den universitetsundervisning de önskar, eller till att få eller inte få den yrkesbehörighet de önskar, eller vad det nu är frågan om.
Man är domaren.
Det perspektiv vill man ju undvika. Så är det väl inte ändå? Det är som att uppleva föräldraskapet eller fadersrollen bara som en försörjare och en tillhandahållare av kost och logi. Som om man bara vara en plånbok.
Men sanningen är att det är i det auktoriteten bottnar. Om auktoriteten utmanas, om någon inte går med på spelreglerna, då är det alltid det man måste ta fram.
Men det är ju inte den man vill vara. Nästan allt man gör går ut på att inte ta den rollen, utan i stället vara den som hjälper eleven själv att utvecklas. Man vill betona elevens egen kraft, få den att bli sin egen motor i utvecklingen, få den att känna att den själv vill lära sig mer och växa både i kunskap och som människa.
Så man håller på.
Det är där de loja lektionerna kommer in, inte nödvändigtvis på fredagar. Eleverna jobbar själva. Man hjälper dem lite då och då. Men när lektionen går mot sitt slut tar koncentrationen slut. Det blir lite slappt och flabbigt. Och man låter det vara. Man berättar något, bjuder kanske lite på sig själv, kliver ur lärarrollen och blir lite mer människa. Och eleverna blir också lite mer människor, vågar vara sig själva.
Och det är gott så.
För det hjälper nästa lektion och nästa. Det hjälper en att inte behöva vara domare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar