Mentorssamtalen landar i någon form av amatörpsykologi. Det finns många sätt att göra det på. Man kan sitta och gå igenom frånvarostatistiken och betygsresultaten och returnera det som föräldrarna och eleven redan vet och diskutera allt ett varv till och hoppas att ingen märker att man fyller tiden med luft.
Men det är inte så jag gör. Jag tar fasta på själva namnet, utvecklingssamtal, att de ska handla om elevens utveckling. Och därifrån ger vi oss iväg på en resa.
Det gäller att få eleven att krypa ur sitt skal. Och de frågor jag har konstruerat är konstruerade på ett sådant sätt att eleverna ska tvingas krypa ur sitt skal, ska våga komma fram och se på sig själva utifrån och märka vad de gör och vem de är. "Vad ska du göra för att lyckas bättre i skolan?" "Hur gör du för att utveckla ditt sätt att studera?" "Hur har din syn på din studiesituation förändrats?" "Är du nöjd med din prestation?" "Vad är du mer eller mindre nöjd med?"
Jag kallar det för amatörpsykologi, för jag är inte utbildad för det här, men helt uppenbart fungerar det. Samtalet kommer i gång och jag nystar i det och plötsligt uppenbarar sig något, och då släpper jag det inte utan frågar vidare. Det ena efter det andra utvecklingssamtalet landar i någon slags Heureka moments, där elever och föräldrar tillsammans på något sätt hittar nycklar till problemens kärna. Jag känner mig extremt proffsig, eller nästan överraskad, eftersom det är som om något öppnar sig. Så här avslöjas en dyslexi, en känslomässig blyghet inför att fråga, en svårighet att hitta gränsen mellan ifrågasättandet och anpassningen.
Och jag sitter där och lyssnar mest. Det handlar om människor.
Men det är inte så jag gör. Jag tar fasta på själva namnet, utvecklingssamtal, att de ska handla om elevens utveckling. Och därifrån ger vi oss iväg på en resa.
Det gäller att få eleven att krypa ur sitt skal. Och de frågor jag har konstruerat är konstruerade på ett sådant sätt att eleverna ska tvingas krypa ur sitt skal, ska våga komma fram och se på sig själva utifrån och märka vad de gör och vem de är. "Vad ska du göra för att lyckas bättre i skolan?" "Hur gör du för att utveckla ditt sätt att studera?" "Hur har din syn på din studiesituation förändrats?" "Är du nöjd med din prestation?" "Vad är du mer eller mindre nöjd med?"
Jag kallar det för amatörpsykologi, för jag är inte utbildad för det här, men helt uppenbart fungerar det. Samtalet kommer i gång och jag nystar i det och plötsligt uppenbarar sig något, och då släpper jag det inte utan frågar vidare. Det ena efter det andra utvecklingssamtalet landar i någon slags Heureka moments, där elever och föräldrar tillsammans på något sätt hittar nycklar till problemens kärna. Jag känner mig extremt proffsig, eller nästan överraskad, eftersom det är som om något öppnar sig. Så här avslöjas en dyslexi, en känslomässig blyghet inför att fråga, en svårighet att hitta gränsen mellan ifrågasättandet och anpassningen.
Och jag sitter där och lyssnar mest. Det handlar om människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar