Kampen mot skrivlagen fortsätter. Nuvarande status är två och en halv ogenomgångna, men det har legat högre de senaste veckorna. När det var som värst var det uppe i 5-6 stycken, så två och en halv känns rätt överkomligt, som om man var på väg ut på andra sidan, som om det höll på att bli vår utanför dörren.
Den längsta tiden mellan inlämning och återlämning har legat på strax över tre veckor, då skäms man lite men skyller på vädret, hälsan, familjen, chefen eller något annat och låtsats som om det regnar, vilket det i och för sig också gör.
Med nya pedagogiska idéer följer nya arbetsuppgifter. Nu handlar det inte längre om att skriva ett prov, kanske i bästa fall gå igenom det och sedan låta det falla i glömska. Nu ska vi lära oss något av det också, det ska följas upp, kanske ska en ny uppgift konstrueras som en följd av det gjorda, kanske ska det bli ytterligare en inlämning som är ett slags utvärderande av vad vi lärde oss.
Missförstå mig inte, jag ser inte det som något negativt, jag tror verkligen att det är lärorikt, men visst har vi alla en lust och ett behov av att gå vidare? Det känns så skönt ibland att göra rent hus med något, lämna en plats och börja om, gå vidare.
Och inte nog med detta, den nya pedagogiken tvingar också fram en rättningsprocess som är mycket mer tidskrävande, eftersom fokus inte bara ligger på att värdera och bedöma, utan också på att ge tips och råd för utveckling och beskrivning av hur eleven har jobbat. Vad var bra, var gick det fel, varför blev det så, vad kan göras bättre, hur tycker du att du ska göra nästa gång? Uppgiften är grannlaga och kräver både fingertoppskänsla och och väl avvägda formuleringar. Att hitta den punkt där kritiken blir konstruktiv och leder framåt och inte bara gör att eleven stänger av...
Jag tittar framåt i nästa vecka och inser att det bara kommer att komma in ett och ett halvt skrivlag. Kanske kan man komma ut på en promenad i vårsolen? En promenad i vårsolen låter som en utopi.
Jag läser ett Facebookinlägg från New York och inser att det är en plats som bättre beskriver min mentala status än helgens väderprognoser här. Femton grader kallt och fortsatt snökaos. Det är säkert Guds hämnd för att det bor så många klimatskeptiker på den amerikanska östkusten, tänker jag. Jaså, jorden värms inte upp? Okej, då så, varsågod, här får ni! Om det är så ni vill ha det så! Samtalet uppe hos Sankte Per när beslutet togs känns på något vis som en uppfriskande tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar