Det finns något väldigt hemskt med betygen IG som vi hade förr och F som vi har nu. De handlar om att någon straffas ut, beskrivs som icke duglig, som en som ligger utanför ramen och normen om hur man ska vara.
Den gamla ettan som skulle sättas på 7 % av befolkningen, alltså på ca 2 elever i en klass på 30 elever, var ändå mänskligare, även om den också i någon mån var ett förfärligt utsorteringsinstrument. Men den innebar i alla fall inte ett underkännande. Den talade bara om att du var kass.
I ett målrelaterat betygssystem blir underkännandet en naturlig följd. Eftersom ett mål beskrivs blir det i någon mening mätbart om eleven når målet eller inte. Och vi lärare får i uppgift att berätta vem som håller måttet och vem som inte gör det.
I de allra flesta fall sätts ett F bara på dem som inte följer kursen, de som skolkar sig in i ett hörn eller som inte bryr sig om att göra uppgifter eller göra prov. Självfallet händer det att en elev helt enkelt inte klarar det som efterfrågas, men mänsklighet och kompromisser träder in så fort någon visar åtminstone lite god vilja och försöker. Så mekanisk som betygsättningen skulle behöva vara för att egentligen vara rättvisande är den sällan, framför allt när det gäller betyget F. Ett satt F leder till negativ uppmärksamhet även för läraren, och eventuellt också till ett merarbete. Så så långt det är möjligt undviks det.
Trots detta går så mycket som 20 % av dagens ungdomar ut med ett ofullständigt gymnasiebetyg. Den svenska skolans kris handlar inte så mycket om vad som görs i skolan utan om skolans position i samhället. Så många ser skolan som något onödigt eller overkligt, något oväsentligt eller till och med otillbörligt. Fokus ligger någon annanstans. Många mår dåligt och tappar tråden. Skolan är något perifert i utkanten av en resa med ett helt annat mål och en helt annan riktning.
Den kapitalistiska liberalismen är kanske bra på mycket, men den är inte bra på att skapa en mening. Jag tror allt bottnar i en styrselfri frihet som ytterst gör människor vilsna. Vi döper våra studiemiljöer till hemvister, men det är just en hemvist dagens ungdomar inte har.
Den gamla ettan som skulle sättas på 7 % av befolkningen, alltså på ca 2 elever i en klass på 30 elever, var ändå mänskligare, även om den också i någon mån var ett förfärligt utsorteringsinstrument. Men den innebar i alla fall inte ett underkännande. Den talade bara om att du var kass.
I ett målrelaterat betygssystem blir underkännandet en naturlig följd. Eftersom ett mål beskrivs blir det i någon mening mätbart om eleven når målet eller inte. Och vi lärare får i uppgift att berätta vem som håller måttet och vem som inte gör det.
I de allra flesta fall sätts ett F bara på dem som inte följer kursen, de som skolkar sig in i ett hörn eller som inte bryr sig om att göra uppgifter eller göra prov. Självfallet händer det att en elev helt enkelt inte klarar det som efterfrågas, men mänsklighet och kompromisser träder in så fort någon visar åtminstone lite god vilja och försöker. Så mekanisk som betygsättningen skulle behöva vara för att egentligen vara rättvisande är den sällan, framför allt när det gäller betyget F. Ett satt F leder till negativ uppmärksamhet även för läraren, och eventuellt också till ett merarbete. Så så långt det är möjligt undviks det.
Trots detta går så mycket som 20 % av dagens ungdomar ut med ett ofullständigt gymnasiebetyg. Den svenska skolans kris handlar inte så mycket om vad som görs i skolan utan om skolans position i samhället. Så många ser skolan som något onödigt eller overkligt, något oväsentligt eller till och med otillbörligt. Fokus ligger någon annanstans. Många mår dåligt och tappar tråden. Skolan är något perifert i utkanten av en resa med ett helt annat mål och en helt annan riktning.
Den kapitalistiska liberalismen är kanske bra på mycket, men den är inte bra på att skapa en mening. Jag tror allt bottnar i en styrselfri frihet som ytterst gör människor vilsna. Vi döper våra studiemiljöer till hemvister, men det är just en hemvist dagens ungdomar inte har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar