Jag har bjudit in representanter från Pachamama Alliance till skolan. De håller ett symposium om tillståndet på jorden, var vi befinner oss, hur vi har kommit hit och hur vi ska göra för att gå vidare. Det är en halvdag full av eftertanke och känslor. Det är ett ganska tungt budskap att ta in.
Pachamama Alliance bildades när oljebolagen dök upp i djungeln i Peru och Ecuador och började utnyttja marken som indianska ursprungsbefolkningarna bodde på. Ett av indianfolken bestämde sig då för att det var meningslöst att försöka påverka den vite mannen där. Istället måste de åka till västvärlden och påverka den vite mannens dröm.
Symposiet har en kärnpunkt. Det är den punkt där det försöker ifrågasätta och identifiera de förgivettagna antagandena som vårt samhälle bygger på. Det är ett andlöst spännande ögonblick som pekar mot en möjlig öppning, men också är en plats där det är väldigt lätt att slå bakut.
Efteråt frågar jag eleverna hur det har varit. "Hippiepropaganda", brister en av dem ut. Han får mothugg, men ändå lyckas han dominera debatten. Jag väljer att följa tråden "propaganda" snarare än tråden hippie och frågar om det fanns en objektiv syn i det vi fick oss till dels. Till viss del erkänns detta, jordens tillstånd är verkligen förfärligt. "Vi vet allihop att det går åt helvete", säger den upproriske eleven, men för den skull är inte världen en andlig helhet menar han. Det panteistiska budskapet är svårt att ta in. Att vi alla är ett, allt levande, och att allt vad vi gör mot varandra, det gör vi också mot oss själva. Det är väl knappast ett budskap som kan sägas vara sakligt och objektivt.
Nej, förvisso inte. Men de förgivettagna antagandena som vår kultur bygger på är inte heller sanna i den meningen. Ändå står de till och med i kursplaner och hamras ut till vårt omedvetna eller halvmedvetna dagligen. Det som är närmast är alltid svårast att se.
Och den vite mannens dröm förblir oförändrad.
Pachamama Alliance bildades när oljebolagen dök upp i djungeln i Peru och Ecuador och började utnyttja marken som indianska ursprungsbefolkningarna bodde på. Ett av indianfolken bestämde sig då för att det var meningslöst att försöka påverka den vite mannen där. Istället måste de åka till västvärlden och påverka den vite mannens dröm.
Symposiet har en kärnpunkt. Det är den punkt där det försöker ifrågasätta och identifiera de förgivettagna antagandena som vårt samhälle bygger på. Det är ett andlöst spännande ögonblick som pekar mot en möjlig öppning, men också är en plats där det är väldigt lätt att slå bakut.
Efteråt frågar jag eleverna hur det har varit. "Hippiepropaganda", brister en av dem ut. Han får mothugg, men ändå lyckas han dominera debatten. Jag väljer att följa tråden "propaganda" snarare än tråden hippie och frågar om det fanns en objektiv syn i det vi fick oss till dels. Till viss del erkänns detta, jordens tillstånd är verkligen förfärligt. "Vi vet allihop att det går åt helvete", säger den upproriske eleven, men för den skull är inte världen en andlig helhet menar han. Det panteistiska budskapet är svårt att ta in. Att vi alla är ett, allt levande, och att allt vad vi gör mot varandra, det gör vi också mot oss själva. Det är väl knappast ett budskap som kan sägas vara sakligt och objektivt.
Nej, förvisso inte. Men de förgivettagna antagandena som vår kultur bygger på är inte heller sanna i den meningen. Ändå står de till och med i kursplaner och hamras ut till vårt omedvetna eller halvmedvetna dagligen. Det som är närmast är alltid svårast att se.
Och den vite mannens dröm förblir oförändrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar