Dags att ta farväl

Året är slut, så det här blir mitt sista inlägg, det etthundraåttioandra. Nu följer åtta veckors sommarlov innan det börjar igen. Det här var mitt tjugoandra år som lärare. Det finns inget som pekar på något annat i dagsläget än att jag ska hålla på till pensionen. Om jag lever och har hälsan kommer det bli ytterligare någonstans mellan 13 och 15 år, givet att inte pensionsåldern hinner höjas till dess.

Sista dagen städar jag mest. Det är en befriande känsla. Ut åker allt från studieanteckningar till gamla arbeten jag har gjort genom åren. Det finns väldigt mycket som väcker gamla minnen av olika slag. Jag hittar pärmar med gamla elevfoton, projekt som jag har drivit, pärmar fyllda med anteckningar och rapporter. Allt väcker onekligen en viss nostalgi. En bok en speciell klass gav mig för 15 år sedan som avskedspresent blir lite speciellt rörande. Jag inser att jag får upprätta en hel liten nostalgihylla där gamla kalendrar slåss om utrymmet med sparade elevarbeten och skolkataloger. I ett hörn står fortfarande läroplanen från 1994 och dammar. Den åker i bingen, och den nya från 2011 är nära att röna samma öde, men i sista stund hindrar någon slags anständighetsnivå mig från att slänga den. Den ställs i stället avsides. Där kommer den att stå och damma till nästa gång jag städar.

Det som slår mig är hur mycket jag har gjort genom åren, hur många projekt jag har drivit, hur många väldigt ambitiösa arbetsinsatser av olika slag jag har genomfört. Här finns anteckningar från ett elevdemokratiprojekt, en annan pärm innehåller utvärderingar och uppdateringar av lokala arbetsplaner; det var då skolledningen satte mig på att rädda skolan undan det faktum att skolinspektionen hade funnit att inget kvalitetsarbete gjordes på skolan. En jättelik utredning av projketarbetet ledde till en rapport som jag döpte till Att handleda en friggebod. Till vilken nytta kan man fråga sig? Så mycket fokus bort från lärandet och i stället på det skolövergripande. Men här finns mycket ambitiösa projekt som har handlat om lärandet också, en historiebok som nästan blev av, en kurs i kritiskt tänkande som jag hittade på själv, eviga anteckningar och uppgifter om ditt och datt.

Nu åker det mesta ut. Tre stora sopsäckar fylls. Allt ryms numera i den lilla datorn som står där mitt i pappershögarna, gömd bakom böckerna. Det är nya tider nu, papperslösa, digitala, kalla, klara, allt går att lägga på en sticka.

I en pärm hittar jag anteckningar från min egen gymnasietid. Där har jag skrivit upp alla böcker jag läste under mitt sista år i gymnasiet. Om varje bok har jag skrivit en liten recension. Det är ungefär trettio böcker. Sedan finns en minnesanteckning om vad jag hade läst innan dess, bättre böcker vill säga (så står det), för allt går inte att skriva upp. Och sedan kommer listan för första halvåret efter gymnasietiden, då jag inte längre orkade skriva recensioner på varje bok jag  läste. Det är den enda bokdagbok jag någonsin har skrivit. Det är en manlig lista. Det är min existentiella period, det är min jakt på livets mening. Bland författarna utmärker sig Kafka, Dagerman, Dostojevskij, Hemingway,  och Hesse, jag läser det mesta av deras författarskap under dessa år. Men också de andra ryssarna är med; Lermontov, Bulgakov, Tolstoj, Sjolochov och Turgenjev. Och jag läser mycket Shakespeare och mycket Slas, en del Faulkner, Strindberg, Ibsen, Söderberg, Moberg och Orwell. Vesaas, Hamsun och Martin Hansen representerar det nordiska. Och jag drunknar i Castaneda. Jag minns att ett dygn försvann där, att jag tappade medvetandet.

I dagens skola försöker vi få våra elever att läsa fyra titlar per läsår. Det är svårt att hinna med. Jag drar inga slutsatser och gör inga jämförelser. Jag tror inte att jag själv är en bra person att jämföra med. Det fanns ingenting med mig som gjorde mig typisk för den tid jag växte upp i. Jag var lika apart då som nu.

Det sista jag gör är att gå upp till expeditionen och skriva på betygskatalogerna. Jag meddelade eleverna betygen igår. Två stycken hörde av sig och protesterade, och båda två var sådana där jag hade funderat lite mellan två betygsteg, så det är klart att det känns lite. Men jag gick igenom allt en gång till och det slutade med att jag höll med mig själv. Jag tänker att om ingen protesterar, då sätter jag nog för höga betyg.

Man kanske borde sammanfatta läsåret på något sätt tänker jag, men jag inser att det inte finns någon mening med det. Tillståndet i världen eller tillståndet i den svenska skolan låter sig inte sammanfattas. Det är lika kaotiskt som vanligt. Livet är inte något som låter sig sammanfattas med mindre än att man gör våld på sanningen. Bloggen talar för sig själv. Den spretar åt alla möjliga håll, den är ömsom glad, ömsom sorgsen, ibland lite hoppfull, ofta ironisk och dystopisk. På slutet orkade jag inte skriva varje dag, men det i sig var ju en slags anteckning, en slags beskrivning av tillståndet. Jag klarade inte att upprätthålla det reflekterande perspektivet hela vägen. Notiserna blev kortare och mer intetsägande. Orken tog slut. Om jag ändå ska försöka mig på en sammanfattning får det bli att jag är trött och att jag är nöjd med min insats. Mer finns det inte att säga. Jag är trött och förhållandevis nöjd.

Jag hänvisar nu till min andra blogg, http://filosofenpatronen2.blogspot.se, som jag tänkte försöka återuppliva igen, men då kanske med ett inlägg i veckan. Vi får se hur det blir. Om ni vill ses vi där. Ha en bra sommar!

Vi kan ju inte uppfostra våra döttrar till att inte le

Mina tankar har varit på många ställen men de har hela tiden återvänt till samma plats. Bilden som med envishet återkommit i mitt huvud är bilden på en ung flicka som går och serverar på ett kafé och två byggjobbare på taket på ladan tvärs över vägen som sitter och flinar och tittar ner på flickan när hon går där på serveringen.

Vi vet ju inte vad som har hänt. Och ändå vet vi ju. Vi vet inte om det var en grov hand som lades över hennes just när hon skulle vrida om tändningslåset till mopeden, eller om det var någon som kom och ville visa henne något spännande i ladan, kanske kattungar eller en hundvalp? Eller bad de kanske om hjälp med något? Det var inga proffs, för ganska snart hittades mobilskal, mopedhandskar, föremål. Det var inga proffs och var det ens överlagt? Var det en stundens ingivelse, vi frågar henne om hon vill vara med och "ha lite kul"? Var hennes brott inte bara att hon var för söt för sitt eget bästa, kanske hade hon varit trevlig också? "Hon gillar oss", hon vill säkert eller vad tror du? Och vem var drivande, vem tvekade, och när gick det över gränsen? Var motståndet hon gjorde överraskande starkt, slog hon till dem och framkallade de manliga aggressionerna? Råkade hennes huvud slå i väggen av misstag eller blev det till sist något oundvikligt att döda henne, efter allt de hade gjort?

Vi vet inte, men ändå vet vi. Vi vet inte om hon fortfarande levde när fadern, han som gjorde alla rätt i föräldrahandboken, kom till platsen bara ett par timmar efter hennes försvinnande. Fanns hon då kanske bara femhundra meter därifrån, fortfarande i livet, och genomgick Gud vet vilka kval? Det var inga proffs, de gick inte upp den morgonen och tänkte att idag ska vi döda en flicka. I flera år hade de jobbat i trakten och inga andra flickor är försvunna, inte vad vi vet i alla fall. Det verkar inte överlagt. Det var tillfälligheternas spel, en värld, ett öde med sin egen logik. De sitter på taket och tittar ner. De kommer förbi och dricker en kopp kaffe, pratar lite. Hon ler kanske mot dem för att hon inte vet bättre.

Vi kan ju inte uppfostra våra döttrar till att inte le, i den världen vill vi inte leva. Vi kan inte säga till dem att inte söka sommarjobb på kaféer i natursköna omgivningar eller våga kastet att åka moped själva till sitt arbete. Vi vill att våra ungdomar ska växa, att de ska lära sig att ta ansvar, vi vill att de ska lära sig att stå på egna ben. Och var det så det gick till, var det hon själv som var så redig att hon lämnade spår efter sig, en handske, ett mobilfordral, allt för att hjälpa den som skulle söka efter henne? Allt till ingen nytta, för till sist var det ändå för sent.

Vi vet inte, och ändå vet vi. Vi ligger om nätterna och vrider oss i sängen och väntar på att vi ska få höra det välbekanta klicket i låset när våra tonåringar kommer hem. Vi skickar ytterligare några hysteriska kontroll-sms och drar på oss våra tonåringars ilska. Hellre ilskan än att inte veta.  Och till helgen är det midsommar och helst skulle man vilja ha dem hemma men man förstår ju att det inte går. Helst skulle man vilja att världen inte var som den är och att det fanns en plats där man kunde vara trygg. Helst skulle man vilja att våra tonåringar skulle kunna titta in i kameran utan att puta med läpparna, och bara le, troskyldigt och äkta och utan baktankar.

På tomgång

Vår gymnasiechef redovisar årets aktiviteter och blickar försiktigt framåt. Det hela går lite fortare än förväntat och det blir ett tomrum i schemat. Vi får rast före nästa aktivitet som är fika.

Det är lite som en oförberedd lektion eller när man ställer in TV:n sista lektionen för att fylla kursen. En tyst överenskommelse om att hela dagen inte är så viktig utan bara något som ska fyllas med någon form av aktivitet som markerar närvaro.

Några lärare skyndar till sina arbetsrum för att hinna med alla nödvändigheter som måste göras innan det är dags att gå på sommarlov. Andra dröjer sig kvar i solen, som om de inte hade något att göra.  

En tanke som inte gått i mål

En skola utan elever är på ett väldigt konkret sätt meningslös. På eftermiddagen går allt mer ensamma själar omkring i korridorerna, en rektor där, en kurator här, en vaktmästare på sparkcykel, en ekonom som frigör sig ur väggarna och visar sig kunna vara social. Lärarna är sedan länge försvunna, smet ut bakvägen så fort de kunde så snart slutsignalen ljöd. En och annan trött pedagog sitter vid sitt skrivbord och petar ner det sista betyget, slåss med något byråkratiskt registreringsprogram medan solen gassar genom fönstret och en lätt dammdoft frigör sig ur de ostädade bokhögarna.

En sista elev gör en prövning för mig och jag blir kvar sist. Vi springer upp och skriver in betyget på administrationen en halvtimme innan posten ska gå och betygen ska skickas ut. Så lägger sig tystnaden i byggnaden. Jag har oändliga mängder arbete att göra egentligen men har svårt att få något gjort. En trötthet värker i mig och jag lägger mig en kort stund i en soffa som jag knappt aldrig ens har suttit i. Vad gör jag här? Något håller mig kvar, något är oavslutat. Det finns en tanke som liksom inte låter sig tänkas färdigt. Det finns en tanke som ännu inte har gått i mål.

Tidigare under dagen var det avslutning i aulan för ettorna och tvåorna. En enkel ceremoni med klassen dessförinnan. Förr gav eleverna lärarna gåvor. Nu är det tvärtom. Jag gav eleverna ett citat var. Något att tänka på över sommaren. Sedan gick vi ut till aulan och lyssnade på sång och tittade på dans. Jag delade ut stipendier till elever som blev glatt överraskade och rörda. Sedan var det slut. Sedan var det tomt.

Pliktskyldigt ska vi jobba ännu några dagar, fredag, måndag, tisdag. Allt fler kommer hitta svepskäl, kompensationsanledningar, ursäkter för att inte komma. Tunnare och tunnare kommer samlingarna och mötena bli. Så kommer städbolaget med sina golvvaxmaskiner.  Då vet man att det är nära. 

Kroppsminnet

Sommarlovsläget vägrar att infinna sig. Trots kompledigt i dagarna två - på något sätt ska skolledningen lösa det faktum att jag har jobbat mer än jag borde - så hamnar jag ideligen i små stressande uppgifter som måste lösas inför avslutningen. En envis förkylning och en trötthet bortom vanlig trötthet gör att allt mest känns eländigt. Allt som var tänkt att göras dessa två dagar ställs in, det ena efter det andra.

Som vanligt hade jag intecknat tiden från två håll - eller tre. Så fort en paus uppstår i rumtiden tror jag att jag ska kunna använda den till allt möjligt,  och så blir jag besviken när tiden inte räcker till.

Det tar tid att ställa om. Man bär med sig ett berg av stress. Kroppen vägrar att ändra sig, det är som att den minns. Fyra arbetsdagar kvar. 

42195

Studentfirandet tog hårt på undertecknad som festade glatt i två dagar. Kylan på nattverandan på sista stoppet tog hårt och avvärjdes med inombords centralvärme i form av irländsk maltdryck, men cykelturen hem i natten var förfärligt kall och punkteringen noterades knappt utan hemfärd på fälgen genomfördes. Det var längesen något sådant hände.

Återkomsten till vardagen är brutal men just nu är det för många dagar och för lite att göra kvar. Man väntar in de sista inlämningarna och fördriver tiden med skitsnack eller städning. Men fortfarande ska vi gå där många dagar. Att planera framtiden är ogörligt. Det är som att be en maratonlöpare att planera nästa lopp när den springer på upploppet. 

Bungyjump

Bungyjump! Det är väl 30 år sen nu som denna nya fluga dök upp på den västerländska himlen! För alla oss som gick där och undrade vad det var vi egentligen saknade i livet kom nu äntligen svaret: Att slänga sig handlöst ut för ett stup med ett gummiband runt fotleden. Men vad var det här för något egentligen? Från Nya Zeeland sa de att det kom. Var det någon uttråkad företagsledare som hade suttit och skjutit gummiband vid sitt skrivbord och plötsligt fått en gyllene idé?

Det visade sig snart att det var en initiationsrit någon hade plockat upp. Ett närbeläget söderhavsfolk brukade, när pojkarna i stammen blev könsmogna, bygga ett skrangligt torn, och sedan fick pojkarna som ett mandomsprov kasta sig ut från tornet med en något elastisk lian kring foten. Det brukade gå bra.

Vårt moderna sekulariserade samhälle kan ibland framstå som så städat, som om det helt saknade religiösa föreställningar eller vanor. Men det här med att ta studenten, det är faktiskt vår initiationsrit. Fram till på torsdag har ni varit oansvariga, barnsliga , omogna pojkar och flickor utan förmåga att ta hand om er själva. Och från och med på torsdag är ni vuxna, mogna, ansvarsfulla och redo att ta er an era liv helt och hållet själva. Och hur det där går till, det kan man verkligen fråga sig. Men det är naturligtvis fråga om magi, precis som det ska vara med riter.

Men vad ska ni nu göra med era små liv? Fram till i övermorgon har allt varit givet, i tolvår har ni gått i skolan, det har funnits ett färdigt schema,  det har funnits ett facit för vad ni ska göra. En del små val har ni förvisso redan fått göra, men nu ställs ni inför något där inget egentligen är givet. I brist på annat går ni väl på måndag ner till Arbetsförmedlingen och frågar om de kanske inte har något jobb till er, det ska förstås inte vara för slitsamt, gärna bra betalt, gärna sena morgnar och förresten gör det inget om man kan gå hem tidigt också, helst ska det vara stimulerande och utvecklande och roligt också, ”jag har faktiskt gått natur - jaså inte det”.Vad jag menar är att det inte är så självklart det där, vad man ska fylla sitt liv med. Innan ni vet ordet av kommer ni kanske till och med sakna gymnasiets trygga tillvaro där gulliga små lärare går omkring som små tomtar och delade ut kluriga små prov. 

Att kasta sig ut i det okända är svårt. Och jag tror att det där ögonblicket ni står i nu, det där när inga val är gjorda än och där därför allt fortfarande är möjligt, det ska ni minnas och försöka återvända till med jämna mellanrum. Därför att det är så lätt att haka på något bara därför att det ger en en trygghet av något slag. Och det där hör man ofta, hur människor urskuldar sig för det liv de faktiskt lever, hur de liksom säger att det här gör jag bara i väntan på något annat, något jag egentligen vill göra. ”Jag jobbar lite på ICA nu, men egentligen tänkte jag läsa något med design, men jag vill vänta lite.” Och så går livet - på ICA. "Jag ska åka till Norge och jobba lite för det är kul att tjäna pengar". Och rätt vad det är är ni gifta med en norrman eller en norska. Det tomma livet, livet utan dagordning, det skrämmer oss. Som drunknande på havet kastar vi oss efter de livbojar som finns, de som gör våra liv till en historia med innehåll, mening och helst utveckling. Själv jobbar jag förresten lite extra som lärare sedan 22 år, men egentligen tänker jag bli författare. Bara om ni undrar.

Att vara ung har alltid varit svårt, och det är inte lättare nu än det har varit tidigare. Och om jag får bli allvarlig en kort stund, så tror jag faktiskt att det är svårare för er än det har varit tidigare. Det där nedflyttningsstrecket i samhället, det dras högre och högre upp och det är lättare att falla igenom och hamna under det, och både arbetsmarknaden och bostadsmarknaden är svåra att tränga in på utan rika föräldrar som ställer upp. Det sägs att er generation, generation y som den brukar kallas, längtar efter fast bostad, fast arbete och fasta förhållanden eftersom det är det som är svårt att uppnå och det ligger nog något i det. Det är inte heller så lätt att göra uppror mot en föräldrageneration som själv tror att de lever i någon slags förlängd adolescens och hänger sig åt någon slags mitt-i-livet-sturm und drang eftersom de också är drabbade av tidsandans oändliga hedonism. Den där ständiga jakten på lyckan, den där missnöjdheten, den där otillfredsställelsen som präglar våra liv och vår tid så tydligt, den materiella jakten, den påverkar oss på något sätt. Att det där ytliga livet bygger på en monumental brist på mening, det går ju att genomskåda. Men det finns något i själva den kraft med vilken reklamindustri och sociala medier sköljer över oss som faktiskt gör det svårare och svårare att greppa sitt liv - att göra livet till sitt. Bonjour tristesse -jag är en främling inför detta!

Men … det är egentligen nu som allting börjar. Nu har ni tagit examen i gymnasieskolan, men nu börjar livets skola. Och den är ofta mycket svårare, för där finns inga fastställda kursplaner, inga givna betygskriterier utan bara en relativ gröt bestående av mänskliga relationer och ombytliga omständigheter som man på något sätt ska lära sig hantera.

Men jag är ganska säker på att ni kommer vara lika duktiga på att hantera livet som ni har varit på att hantera skolan. Och belöningen ni står inför är den där känslan av att kunna stå på egna ben, att kunna klara sig själv. 

Det är en stor dag ni står inför. Och kom ihåg en sak: Njut av ögonblicket! Den kommer aldrig tillbaka den här dagen, sug märgen ur den! Det är den där dagen när allt står och väger, när ni både är barn och vuxna samtidigt, när alla möjligheter fortfarande finns, när inga val ännu är gjorda. Och ingen annan dag kommer mer tydligt tillhöra er, ingen annan dag kommer mer tydligt sätta er i centrum. Ert dop minns ni inte, ert bröllop lär ni få dela med en annan, och er egen begravning får ni inte vara med om. Det är den dagen som gäller! 

Så kasta er utför stupet! Släng er ut i livet! Och min stilla förhoppning är att några av alla de tankar vi har ägnat våra timmar tillsammans åt kan fungera som det där gummibandet som hjälper er att studsa tillbaka när verklighetens hårda klippor kommer rusande emot er.

  

Tystnad, tagning

En tom skola är som något som tappat sin mening. Fortfarande pågår tappra lektioner, men mycket  sker liksom i utkanten av en stor tystnad som sakta breder ut sig. En tom skola är som en bil utan bensin, eller som en stad utan människor. Meningslöst - vad ska man ha det till? Allt som sker av betydelse här är en kommunikation och en interaktion med andra.

I morgon tar eleverna studenten. Jag höll tal för dem idag eftersom jag inte träffar dem imorgon. Talet  kommer i nästa inlägg.

Utbildningsfabriken

Elever som har fått F under resans gång ramlar in för att göra ett sista försök att rädda ett betyg. Jag har ämnesansvar och jobbar med att konstruera olika uppgifter för att ge dem en chans. Oftast handlar det helt enkelt om att rädda ett E, högre betyg kommer aldrig i fråga. Det som är intressant med det är att det blir en så individualiserad undervisning. Ganska snart blir det klart vilka problem eleven har. En kan inte läsa, en kan inte förstå vad den läser, en kan inte beskriva i text vad erfarenheten innebär. En annan har bara varit lat och inte gjort jobbet.

Idag är det dagen efter balen. Jag väntar på två flickor som borde komma men som kanske har tappat sin koncentration, sin sista förmåga på vägen mellan festen och hemmet. Ryska revolutionen skulle det handla om. Kanske ett grymt datum att göra ett prov på, men vilka står till buds? Det börjar ta slut på datum, idag sätts betygen för årskurs 3-eleverna. Förr eller senare faller bilan, både i revolutioner och i skolan. Här vilar inga elever som har för vana att skjuta upp allt till morgondagen, vi slussar dem vidare till andra institutioner.

Låt oss börja från början

Igår ställde jag frågan om samhällets kris eller skolans kris var störst. Kanske ska jag beskriva samhällets kris. Vårt samhälle har en identitetskris, en generationskris, en moralisk kris, en ekonomisk kris, en ekologisk kris, en skuldkris, en mentalitetskris; samtidigt visas en bild upp av att "the show must go on" och "business as usual". Man kan fråga hur länge en sådan lögn kan fortgå, men givet hur de ekonomiska systemen fungerar så är svaret ganska självklart, "to the bitter end". Ingen kommer att medge att något är fel på systemnivå förrän allt kraschar, det är ganska självklart. Man kan prata mycket om ekonomiska bubblor och att man borde ha lärt sig av tidigare erfarenheter, men man kan också se på ekonomiska system som något som faktiskt avsiktligt hela tiden strävar efter bubblor och begränsade marknader med speciella förhållanden, allt för att skydda intressen för de besuttna.

Att tolka skolans utveckling utan att ta hänsyn till den nyliberalism som i nu 25 års tid har ägnat sig åt att slå sönder välfärdsstaten och att ändra människors värderingar och synsätt är inte bara imbecillt utan också naivt. I vårt land sammanfaller nästan exakt öststatskommunismens fall med Gymnasiereformen och Friskolereformen, både inträffade i början på 1990-talet. Att se kommunismens fall som något annat än kapitalismens seger och början till en ny era där både värderingar och ekonomi skulle ändras är idiotiskt; vad vi har varit med om i våra liv är en övergång till ett annat tänkesätt och en livshållning. Allt detta har skett på ett grundläggande moraliskt plan och att se den narcissism och nyfascism som breder ut sig i vårt samhälle som något annat än en produkt av den nyliberala hållningen som har bestämt politik och ekonomi är att blunda för fakta. Att både vänster och höger i nästan lika hög grad har ägnat sig åt det nyliberala projektet under sina respektive regeringsperioder i Sverige får en att reflektera kring hur starkt det hegelianska  begreppet tidsanda egentligen är.

Skolans kris är alltså enligt mitt förmenande bara en reflektion av en samhällelig kris; snarare kan man säga att skolan är ett trögt system och att förändringen har gått långsammare där än på andra marknader som har varit lättare att förändra. Ett motstånd har funnits i kunskapssyn, människosyn, vetenskapssyn och social hänsyn. Människor som har jobbat i skolan har på olika sätt försökt bibehålla värderingar som de har ansett värdefulla och som de har sett som hotade, allt från bildningsideal till värnande om de svaga och social omsorg. Detta har gjort att skolan har blivit ett slagfält för motstridiga önskningar och målsättningar och fokus har varit svårt att hitta.

Ytterligare faktorer som har påverkat den  svenska skolan har varit historiska och kulturella; den råa marknadsekonomi som nyliberalismen förespråkar har till exempel en utilitaristisk kunskapssyn som redan har varit stark i svensk skola, kunskapens nytta måste ständigt uppvisas, varför denna förändring har varit lätt att genomföra, traditionslösheten och avsaknaden av nationell identitet, helt enkelt den villighet att vara med i ett modernt projekt som gränsar till identitetslöshet hos gemene man i Sverige, har ytterligare skapat en syn på kunskap som  något brukbart och löst, och möjligheten att identifiera någon form av kulturell kanon eller allmänbildande kunskapsgrund har varit fullständigt omöjlig.

Att diskutera den svenska skolans kris utan att börja i dessa övergripande samhälleliga faktorer synes mig ganska meningslöst. Låt oss börja från början.

En dumstrut i skamvrån

Den svenska skolan befinner sig i en kris, javisst. Om det läser jag ideligen i medierna. Men det svenska samhället befinner väl sig i en kris? Om skolans kris är större eller mindre än samhällets kris tycker jag är svårt att säga.

Min tanke är att skolan alltid är en spegel av samhället. När vi har gått över från en auktoritetsstyrd till en auktoritetslös skola, där lärarens roll ibland har fått nya spännande namn som coach eller mentor, då är inte det något som har skett isolerat från utvecklingen i övrigt i samhället. Det som sker på ett ställe sker också på ett annat.

Den utvecklingen har delvis varit bra. De skräckhistorier som vi har fått oss berättade från våra föräldrar om hur det var i "ni"-samhället, där arbetare stod och vred kepsen i handen framför brukspatron eller prästen skrämde församlingen till lydnad i kyrkbänkarna eller lärarna delade ut örfilar och ställde elever i skamvrån, de historierna visar att det här var en förändring som var absolut nödvändig.

Kanske gick den längre och skedde snabbare i vårt land än i andra länder, och kanske gick den för långt. För idag står vi med en generation söndercurlade, bekräftelsetörstiga, lättkränkta ungdomar som inte vill lyssna på någon och bara jobbar utifrån lust och struntar i all disciplin och som helst vill ligga i en soffa och chilla, vår tids ord för att lata sig.

Så ser i alla fall nidbilden ut. Och en viss sanning ligger det i det. Men den fråga vi står för är inte hur vi ska återgå till ett auktoritärt samhälle från ett auktoritetslöst. Därför att helt uppenbart finns det ingen väg tillbaka. Eller i alla fall är det inte till samma plats vi ska. Och svårigheten med att återinföra en auktoritetsstyrd mentalitet i samhället - för det är ju det det ytterst handlar om: attityder, mentaliteter, tänkesätt - är ju mycket större än det var att avskaffa auktoriteterna. Enligt ungefär samma princip som att "det är inget som är lättare att vänja sig vid än en högre lön".

Så vad gör vi? Hur gör vi? Var börjar man? Så mycket energi i dagens skola ägnas åt att få elever att hitta sin egen motor, att förstå att kunskapsinhämtningen inte sker för någon annan utan för deras egen skull. Det går så där, minst sagt. Så om det inte längre är en väg, utan vi istället ska försöka säga till eleverna att de ska lära sig saker därför att vi säger det, helt enkelt, då är frågan, hur gör vi det? Med hot eller lämpor? En dumstrut i skamvrån lär inte fungera.

Sista lektionen

Bara de som inte är klara behöver komma på sista lektionen. Fem elever sitter och jobbar med sina sista gymnasietexter innan de ger sig av på en resa ut i världen. Är de färdiga att släppas iväg? Vågar jag lova att de inte ska förfula världen med särskrivningar och stavfel eller felvalda pronomen? Inga garantier lämnas. Nästa gång de skriver en text är det på riktigt.

Den blomstertid nu kommer

Skolan har börjat rusta för studentfirandet. Rutiner gås igenom, uppdrag delas ut. Det ska bli nya rutiner i år. Det får inte bli som i fjol när aulafirandet urartade till värsta pöbelupproret; alla satt och skrek "bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs" i stället för att lyssna till sångerna och titta på dansframträdandena och vördnadsfullt lägga handen på bröstet till nationalsången.

Alla tar studenten, ingen behöver ta vägen genom bakdörren efter ett misslyckande. Då blir också firandet därefter. Samhällsklasserna möts i en egendomlig klassöverskridande ritual. Kanske kan man utläsa klasstillhörighet av längden på studentklänningarna eller snitsen på kostymerna, men alla är lika fulla när kvällen blir sen och vi är ju alla människor.

Vems är firandet? Vad står det för? Och vad står skolan för? Borgerliga värderingar förs omedvetet över och motbilder saknas. Vill det sig illa kan man bli fanbärare. Men visst är de fina våra ungdomar! Det finns ett ideal om hur det ska vara, men vems är idealet? Och varför ser det ut som det gör?

När jag läste till lärare pratade vi mycket om den dolda läroplanen. Med det menades det som vi lärde ut som inte var skolämnen, som disciplinering, inrättandet i ett system, förmågan att passa tider och sånt. Men finns det saker som ligger på ett ännu mer grundläggande plan, värderingar som är så självklara att vi inte ser dem?

Läget under kontroll?

Det lättar i planering, det lättar i rättningshögarna. Plötsligt byter man fokus. Nu ägnas dagarna åt framtida projekt, fortbildningsansökningar, kontakter utåt, utvärderingar och liknande.

Fortfarande ramlar elever in som har elden i baken och vill åtgärda det sista, rädda ett betyg innan studenten. Fortfarande ska ett skrivlag in i varje klass, det finns slutuppgifter som ska bokföras, bedömas, rättas och läggas till handlingarna. Sedan följer betygsättningen, men egentligen är inte den så jobbig. På sätt och vis är den redan gjord.

Under korta stunder känns det som om man har kontroll, nästan så mycket att man får lust att städa skrivbordet. Sedan kommer någon och stör en och man inser hur mycket det finns att göra fortfarande.

Kaos

Det har kommit fram att det har fuskats vid de nationella proven i matematik. Lösningarna spred sig över nätet och det blev uppenbart att många elever i förväg visste svaren. Kring det kan man tycka mycket. Vad var det för en skola som hade en så lös hantering av proven att en elev kunde komma in och fotografera svaren redan kvällen innan provet ägde rum? På de flesta skolor öppnas inte försändelserna med proven förrän på själva provdagens morgon. Var det till och med ett beställningsjobb? Herr B. som är lagd för konspirationsteorier börjar genast fundera om inte någon friskola hade tänkt höja sina elevers betyg avsiktligt men underskattade hur snabbt sådant här kunde sprida sig.

Det är fascinerande att Skolverket lägger hela ansvaret på de enskilda rektorerna. Var och en får göra som de själva vill. Tycker man att provet ska skrivas om så gör man det, annars inte. En del rektorer för snabbt över ansvaret på lärarna. Med det sätter man ett väldigt ansvar på den enskilde läraren. Har eleven nått sitt överraskande goda resultat tack vare fusk eller därför att den faktiskt har lagt manken till? Ska lärarna peka ut vilka som ska skriva om därför att de fick ett för bra resultat? Situationen blir orimlig. Det enda vettiga är att alla skriver om.

Främlingen

Lyckan, var finns den? I det hamnar våra diskussioner om Mersault.Får han en lycklig död? För dör gör han väl? Inte ber han om nåd i alla fall. Han ber inte om någonting. Han är likgiltig, nöjd med havet, solen, till och med timmarna i cellen är uthärdliga därför att han kan titta på himlens skiftningar. Om han saknar något? Möjligen att få känna vågorna mot sin kropp.

Eleverna är insiktsfulla, lite häpna, lite betagna och berörda av den råa ärligheten, det nakna mötet med livet sådant det är oförställt.

En elev vänder på perspektivet. "Jag tycker han är chill, Mersault", säger han. "Det är så jag vill leva. Inte räkna dagarna, inte ta tiden, inte planera. Bara låta livet skölja över mig." Någon anmärker att Mersault är farlig. "Han kan ju göra vad som helst. Han kunde döda araben, nästa gång gör han något annat som bara faller honom in." Tankarna byts över bordet. Själv sitter jag och njuter och tänker att jag kanske inte är en främling längre.

Ingenting har vassa kanter

Rättningen av det nationella provet i svenska har fått ett resultat. Vårt projekt med gemensamt rättade uppsatser som har varit anonymiserade har lett till en hårdare men antagligen rättvisare och mer rättvisande bedömning. Av över 200 elever i årskurs 3 var det bara elva som nådde det högsta betyget.

En av dem var en nyligen anländ svensk, som just har bytt från svenska som andra språk till min kurs. Hen är nervös när hen kommer in till mig för att få veta resultatet. Jag har förvarnat om att resultatet kan upplevas som negativt för mina elever som alla är ambitiösa och vill nå högsta betyg. Jag säger betyget med en gång. Det vore ohederligt att hålla på det. Eleven bryter ut i någon slags hysterisk skrattgråt och slutar lyssna på mina förklaringar om vad omdömet grundar sig på.

Det är så sällan man får vara med om sådant, den oförställda glädjen och stoltheten över ett skolarbete man har utfört. Vi arbetar så mycket i vatten, simmar i en geggamojja. Ingenting har vassa kanter, ingenting är på riktigt. 

Blomdoft

Tiden springer ifrån mig. Inläggen blir allt glesare. Det är maj. När jag blir pensionär ska jag njuta av maj. Jag ska göra som skomakaren och ta semester mellan hägg och syren. Då ska jag inte göra någonting, bara sitta i bersån och lukta på blommorna.

Jag märker inte ens att jag missar att skriva inlägg vissa dagar, plötsligt har det bara hänt. Jag tror att  maj är stressig för alla. I år är våren långsam, värmen dröjer, och på sätt och vis är det nästan skönt, för det ger en tid att ställa om mentalt. Jag pratade en gång med en man som kom från ett mer sydligt land och han sa att sedan han flyttade till Sverige hade livet blivit mycket stressigare, det var så mycket årstider, och varje årstid hade sina krav. Hemma där han kom ifrån var det alltid det samma, samma värme, samma tid.

Man tror hela tiden att det ska lätta. Man gör sig en slags illusion. Man lever i den illusionen för att det är enda sättet att kunna hantera allt. Dessutom är man mentalt slut. Så mycket har skjutits upp så länge. Aldrig har så mycket arbete skjutits framför någon av så få personer som jag ensam. De känslan är det man har. Man letar efter skrivbordet. Man tänker tanken att fredag i alla fall, då ska jag ta det lugnt. Kristi Himmelfärdsdag, så hette det - årets bästa högtid. Den kommer alltid när naturen är som vackrast och fruktträden blommar. Den blomstertid nu kommer men det är långt kvar. 

Teach me a lesson

Som avslutning på kursen i historia får eleverna en lite annorlunda uppgift. I stället för att bara hålla en redovisning ska de hålla en hel lektion. Eller en halv, redovisningstiden sätts till 30 minuter, men ett av kraven är att de ska ha med någon uppgift som klassen ska få arbeta med.

Man inser hur svårt det är. Framför allt elevernas uppgifter till klassen blir lätt lite taffliga. Genomgångarna sköts utmärkt, läst på har de, kunskap i ämnet finns. Men när det pedagogiska kravet kommer, att välja ut något som även engagerar åhörarna, då blir det lite krystat eller barnsligt eller trögt. En del lägger sig på för låg nivå. En del lägger sig på för hög nivå.  En del har bara svårt att följa upp det de har tänkt och lovvärda tankar rinner ut i sanden.

Uppgiften är bra fastän den inte fungerar så bra. För att kunna något måste man kunna det så bra att man kan berätta det på ett enkelt sätt. Eftersom eleverna vänder sig till varandra mer än till mig händer det något annat än när de bara redovisar annars. Men det finns mer att göra. Upplägget är inte riktigt färdigt än.

Konståkning, inte höjdhopp

Vårt jättelika projekt med att sambedöma och anonymisera alla uppsatser på de nationella proven i svenska är nästan färdigt. Det har varit en lång resa, men nu börjar vi skönja vad det är vi kommer att ha lärt oss av det hela.

Personligen tycker jag det har varit väldigt skönt att rätta anonyma texter. Det har gett mig ett lugn, och jag inser därför hur styrd jag vanligen är av den elevrelation jag har, när jag läser inlämningar av olika slag. Det finns en förväntan, både från min sida och från elevens sida, som styr bedömningsprocessen. Jag tror att jag tänker försöka hitta metoder för anonymisering även av mina egna prov.

Det har också varit intressant att se helheten, den övergripande nivån på texterna på skolan. Intressant förvisso, men också skrämmande. Resultatet är inte bra. Väldigt många har skrivit svaga texter och väldigt många, framför allt årskurs 3, kommer att bli underkända.  Detta kan ha olika orsaker. Det kan fel på uppgiften, det kan vara fel på eleverna, men det kan också vara fel på undervisningen. Och det ju det senare vi kan påverka. Jag fruktar att många lärare inte har anpassat sin undervisning i svenska 3 till det som är kursens innehåll, nämligen att skriva vetenskapliga texter. Och i så fall är nog denna sambedömningsprocess ett brutalt uppvaknande.

Att diskutera med kollegorna har varit givande. Vi har kunnat se var vi skiljer oss åt i våra bedömningar, men totalt har nog erfarenheten varit att vi överlag tycker ganska lika. Men, att det i slutändan faktiskt är frågan om ett tyckande och tolkande, och att ett betyg kan skilja sig ett steg på grund av en lärare, det är också väldigt tydligt.

Så någon rättvisa kommer vi inte uppnå. Någon klarhet kommer det inte bli. Det är fortfarande konståkning och inte höjdhopp. Men vi har blivit lite bättre domare.

Världens längsta upplopp

Lektionerna faller som käglor, av de ursprungliga fyra blir det bara en kvar och jag slipper också att vara vakt på de nationella prov som är orsaken till det mesta av bortfallet. Eftersom jag inte har haft tid att kolla upp saker i förväg blir detta nästan en överraskning och jag får lite andrum, tid att rätta i kapp, vilket jag nästan lyckas med. Det känns som om det bara är en liten puckel kvar innan man kan börja koncentrera sig på sommarlovet.

Fast jag vet att det är en illusion. Som vanligt är det världens längsta upplopp. Man tror att man kan börja ställa om, men då kommer det administrativa arbetet, och sedan, när man börjar se slutet, då kommer betygsättningen, och just då, då kommer alla elever som får eld i baken i slutsekunderna och hoppas att bli räddade precis innan gonggongen med någon magisk slutinlämning eller ett extraprov, och just då, när studentfirandet liksom rent fysiskt börjar vara där, då börjar utvärderingarna och konferenserna. Och den beordrade närvaron.

Men det är ändå en typ av stress som börjar falla av, redan nu. Uppfinnarstressen, fyllandet av lektionerna, planeringen. Mina planeringar är klara in i mål i alla klasser utom två. Jag vet vad som ska hända, jag kan räkna ut det totala antalet skrivlag som finns kvar. Bara det är en slags djupare andning.

Det är samma från person till person

"Det är olika från person till person." Det här uttrycket är nog mitt hatorituttryck, men samtidigt är det kanske den mest slitna frasen i dagens skola. Relativiseringen finns överallt. Sanningen går alltid att ifrågasätta, och det är när man gör det som man påstås vara kritisk.

Åsiktskulturen, det här att alla alltid tycker något om allting, ofta helt utan grund eller fackkunskap, är själva grunden för relativiseringen. Att inte ha en åsikt är liksom konstigt.

"Hur mår du?" frågade jag en gång en kompis. "Det är olika", svarade han. Den gången fungerade det. Jag skrattade, tyckte svaret var fyndigt, belyste en känsla som jag själv kände att jag hade haft många gånger, en motsägelsefullhet i världen. Olikheten innebar en nyansering.

Men så som relativiseringen fungerar idag innebär den snarare en förflackning. Ingenting betyder någonting längre för allting betyder lika mycket. Ingenting sticker ut och ingenting har något värde, för allt ärliga mycket värt, och den ena åsikten är lika god som någon annan.

Det är samma från person till person, alla har samma syn på relativismen, menar att man ska få tycka vad man vill och ha vilken åsikt som helst. Det kan man ju i och för sig få. Men det betyder inte att det inte finns fakta i målet. Och det betyder i sin tur att en del har fel.

Att växa

Vår gymnasiechef har drivit igenom att även eleverna ska vara med och intervjua när skolan ska anställa en ny rektor. De olika rektorskandidaterna tvingas genomgå en hel process, både skolledning, fackföreningar och eleverna ska vara med och ställa frågor.

Vi har omröstning i klassen om vilka elever som ska vara med. Klassen är som vanligt tyst. Ingen säger något, ingen erbjuder sig att vara med. Men vid det här laget vet jag att jag måste gå runt helklasstystnaden och det går enkelt, några små manövrar, varje bänkrad får ta fram en kandidat, några namn skrivs upp på tavlan, någon får direkt en fråga om vem de tror skulle vara passande i situationen, jag avleder genom att plötsligt diskutera något annat, nämligen vilka frågor som man kan diskutera i en intervjusituation, och plötsligt har några namn strukits och kvar finns bara tre. En enkel lottdragning och det är två.

Det är precis de två som jag ville att det skulle bli. För jag vet att just de två kommer att växa i självförtroende med uppgiften. De hade aldrig erbjudit sig själva. Men nu är de stolta och glada över att ha blivit utvalda.

Mitt i soffan

Vad gör läraryrket med en?  Hur blir man påverkad av att vara lärare? På vilket sätt förändras man som människa? Om ni har följt min blogg vet ni att jag ofta brottas med min lärarroll. Jag är inte så naiv att jag tror att jag kan ägna mig åt det här yrket i årtionden utan att påverkas. Men samtidigt försöker jag hela tiden hålla mig medveten om vad jag håller på med och försöker förstå hur jag ska undvika att falla i de enklaste fällorna.

En lärare vet bäst själv. En lärare får tala om för andra hur det är. En lärare är sin egen chef. En lärare har själv makt över sitt klassrum. En lärare ägnar sina dagar åt att bedöma folk. En lärare sorterar människor. En lärare kräver ordning, kontroll och disciplin av andra. En lärare sätter upp regler. En lärare bestämmer tidsplaner. En lärare besitter kunskaper. En lärare är den som vet mest i det sällskap i vilket han eller hon umgås oftast. 

Om inte alla de här sakerna skulle påverka en så vore det konstigt. Kanske är det till och med så att en viss människotyp dras till läraryrket på grund av att just dessa förhållanden attraherar. Människor som själva är kontrollmänniskor, har en viss disciplin, har lätt att fördöma andra för deras bristande insatser och har ett stort behov av självständighet.

För många år sedan hade vi regelbundet en träff vid slutet av läsåret där ett gäng manliga lärare samlades för att dricka alkohol, fira att sommarlovet var här och snacka skit om allt och alla. Jag minns att vid ett av dessa tillfällen inträffade en incident som fick mig att häpna. Vi satt runt ett bord och kring detta fanns det stolar, fåtöljer och en tresitssoffa. Men ingen ville sitta i mitten av soffan. Någon gick och hämtade en extra stol för att undvika att hamna där, inklämd mellan två andra. Till sist erbjöd jag min plats och gick och satte mig där. Vi pratade om det, och många uttryckte verkligen en djup aversion mot att befinna sig mitt i soffan.

Jag kom att tänka på det här med tanke på att min fru på sitt jobb skulle gå från att sitta i egna kontor till att sitta i kontorslandskap. Hon beskrev hur hon såg fram emot det medan många av hennes kollegor upplevde det som hemskt och otryggt. Min fru hade fått önska sig en plats och valt den i mitten.

Nu är jag inte lika frimodigt social som min fru men ändå betydligt mer öppen än mina kollegor när det gäller sådant här. Det finns på min skola lärare som bokstavligen går och stryker längs med väggarna. Det kan låta konstigt eftersom läraryrket ändå i hög grad är ett socialt yrke, ett yrke där man ska umgås med elever, där det mänskliga är i centrum. Men jag har också varit på föräldramöten där mina kollegor varit livrädda för att tala offentligt, det som de faktiskt gör varje dag i sitt eget klassrum, inför föräldragruppen.

Det låter som någon form av blyg exhibitionism men är nog snarare ett fasthållande vid en bekväm trygghetszon. Där i det egna klassrummet, där i det egna riket där läraren själv är herre över sin undervisning, där går allt bra. Men när man ska ut i offentligheten, när man ska sitta mitt i soffan och ta emot och utsätta sig för kritik, då är det plötsligt något som säger stopp.

En lärare får arbeta med unga människor. En lärare får se människor utvecklas. En lärare får vara med i en process där den delar erfarenheter och får erfarenheter. En lärare får förtroenden och ger förtroende. En lärare fördelar ansvar och lär ut hur man tar ansvar. En lärare diskuterar regler och kommer fram till regler och tidsplaner i samarbete med andra. En lärare får själv lära sig. En lärare blir bedömd och låter sig bli bedömd för att utvecklas.

Det här är också läraryrket, så här kan det också vara. Att leva i det här och låta sig påverkas av det är inte så dumt. Kan man hålla det här perspektivet kan man behålla sin mänsklighet, trots årtionden i tjänsten. Men hur stort är ens kontrollbehov? I hur hög grad låter man kontrollbehovet styra? Jag vet inte, men man kan börja med att sätta sig i mitt i soffan och inse att man inte behöver ett hörn att krypa upp i. Öppna sinnet, titta åt höger, titta åt vänster. Det är inte nödvändigtvis fiender som sitter längs väggar och på bänkar.

Ctrl C, Ctrl V - copy, paste!

Resultatet på det nationella provet i svenska i årskurs 3 är bedrövligt. Ryktet säger att en grannskola har satt F på hälften av eleverna. Vi sitter en hel dag och ägnar oss åt att diskutera hur man ska bedöma texter. Det är inte enkelt. Skolverket har skrivit anvisningar. Det är säkert 300 års samlad lärarerfarenhet i rummet. Ändå är vi inte överens.

Faktum kvarstår att det är väldigt få elever som kan skriva. Det mesta av vår oenighet handlar om huruvida vi ska sätta betyget E eller F.

Hur har det blivit så här? Vad är det vi gör för fel? Eller är det Skolverket som gör fel när de konstruerar en uppgift som är så uppenbart svår? Självkritisk till sin undervisning måste man ju vara i det här läget. Det är för många som inte gör det som vi är tillsagda att göra, nämligen att lära ut hur man ska skriva vetenskapligt. Det finns så mycket annat som ska hinnas med.

Men någonstans måste kritiken inte bara riktas mot Skolverket eller oss själva utan också mot eleverna. Eller inte ens mot eleverna utan snarare mot vår skolkultur. Det är så många som liksom inte fattar att de går i skolan. Det är så många som liksom inte är medvetna om vad de håller på med. Det är den där fritidskänslan över hela tillvaron. Allt är trevligt, chill, nice. Okej, svenska, nationellt prov, det är väl bara att gå in och skriva lite...

Uppgiften eleverna får är tråkig så det knastrar, dessutom konstruerad och osmidig. Men det är ändå en grundläggande insikt som saknas, en förmåga att abstrahera, en språklig användarskicklighet som liksom inte finns på plats. Det är för mycket "ctrl c, ctrl v" över hela deras uppväxt, det är så de har lärt sig att arbeta.

Kan man vara fri om man inte kan tänka själv? Vi håller på att rasera demokratin inifrån.

Skills

Besök från Lärarhögskolan. Jag har inte nämnt att jag har en kandidat trots att hen har varit hos mig i flera veckor. Det kanske är symptomatiskt. I höstas hade jag en lärarstudent som var lysande och som förhöjde min vardag. Den här är lite, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det går mig lite förbi.

Förhållandena är inte heller så bra. Två klasser har varit på resor, och de nationella proven har dominerat vardagen och tagit mycket lektionstid. Det har varit nog med att få tillvaron att gå ihop.

Nu är det dags. Det handlar om ledarskap. Inledningen av lektionen är lite rörig och det fattas något som är svårt att sätta fingret på. Allt går bra, eleverna börjar arbeta, instruktionerna går fram, men inte tack vare utan snarare trots presentationen. Det blir lite kritik efteråt som nog känns lite. Men det finns styrkor också. Det finns en social kompetens och en förmåga att umgås med eleverna som är bra.

Det osynliga blir synligt. Det man gör hela tiden utan att tänka på det blir uppenbart. Små knep, lärarskickligheten som det heter. När den inte finns där automatiskt måste man börja tala om vad den består av. 

Grumliga vatten

Jag diskuterar de nationella proven med herr D. Hans perspektiv är helt annorlunda mitt. Det han retar sig på är provet har karaktären av att vara politiskt korrekt och att valet av texter och till och med svaren på frågorna är sådana att provet liksom har slagsida åt ett visst håll. Han menar att det går så långt att det påverkar bedömningen.

Jag håller inte med helt men ser poängen han vill göra. Texterna har en slags integrerande avsikt om man säger så. Alla ska få vara med, alla ska få ta del. Det finns en god tanke i detta men ibland är det lite taffligt gjort. Det är väldigt få texter om teknik eller uppfinningar eller naturvetenskaplig forskning om man säger så. Allt är i det samhälleliga paradigmet.

Kanske begår jag ett lagbrott om jag nämner vad texterna handlar om så jag får vakta min tunga. Men jag tror poängen framgår. Det finns sådant som är OK att tycka och sådant som är mindre OK att tycka. Det är inte bra att det är så. Och om lärarna hamnar i en problematik där så är det ett problem. Som lärare får man ju inte låta de egna åsikterna påverka bedömningen. En elev som håller ett lysande tal om något som man själv inte håller med om håller fortfarande ett lysande tal.

Herr D. kanske själv fiskar i lite grumliga vatten. Men det spelar mindre roll, problemet är levande.

Skördetid

Det är skördetid i utbildningsfabriken. Några elever gör fantastiska presentationer av Romeo och Juliet, de spelar teater, idkar högläsning, deklamerar, fäktas och har gjort en film. Filmen är gjord med legogubbar som springer omkring och dansar på festen där Romeo och Juliet blir kära i varandra på ett alldeles obetalbart sätt.

I historiekursen har eleverna gjort fantastiska tidstypiska planscher från andra världskriget, om Blitzen eller teknikhistoria. En elev gör återigen en film om Hitlers maktövertagande med små legogubbar varav en har fått en ditkladdad mustasch.

Jag lutar mig bakåt och njuter.

Det är något med det här med kreativitet. När den släpps loss händer det något. Jag lovar inte att man lär sig mer effektivt, men man lär sig annorlunda. 

En tung resa

Mötet med Skolverkets bedömningsanvisningar för Nationella provet i årskurs 3 är chockartat. Helt uppenbart delar jag inte alla bedömningar. Först blir jag arg, sedan blir jag ledsen, sedan försöker jag tänka och tänka igen.

Jag läser häftet från pärm till pärm, alla femton exempeluppsatserna med deras anvisningar och kommentarer. Jag inser att ett tiotal lärare har suttit och tillsammans diskuterat sig fram till dessa bedömningar, och jag inser att det är förmätet att tro att jag själv på något sätt ska vara bättre på att bedöma. Ändå blir jag nästan gråtfärdig av ångest inför uppgiften som finns framför mig.

Det är inte det faktum att jag kommer fram till andra resultat som är det mest problematiska. Det är att jag ideligen tycker mig se en inkonsekvens i själva bedömningen från Skolverkets sida. Ibland är de förlåtande när det gäller språkliga misstag, ibland är de stränga. Ibland tycker de en viss sak i en disposition är väldigt viktig för en nedvärderande bedömning, men andra gånger ser de mellan fingrarna med liknande saker. Ibland låter de språkliga misstag bli avgörande för bedömningen medan de andra gånger tycker att de språkliga misstagen inte är avgörande för det totala intrycket som texten ger.

Jag är förvirrad, förtvivlad och förvissad om att det kommer att gå åt helvete.

Till sist inser jag att det ändå finns vissa mönster i skillnaderna. Det är uppenbart att jag tycker att det är viktigare än Skolverket att eleverna håller sig till frågeställningarna och diskuterar just dessa och ingenting annat. Skolverket tillåter mer allmänna och svävande referat av texterna utan att återanknytningen till den huvudsakliga frågeställningen görs. Det är uppenbart att jag värderar språkligt läsvärde högre än Skolverket medan Skolverket i högre grad ser det som viktigt att skribenterna anammat ett språkligt stilläge som är vetenskapligt, även om detta innebär att man skriver på ett språk man inte behärskar. Det är uppenbart att jag har en annan syn på disposition och styckeindelning än vad Skolverket har som mer har en idé om någon slags matematisk balans, att varje källa har ungefär lika stort utrymme, medan jag menar att hänvisningarnas mängd till respektive källa beror på relevansen hos innehållet i källan för den centrala frågeställningen.

Så vad ska jag göra? Ska jag anpassa mig till det jag tycker är dumt därför att det är så Skolverket bedömer eller ska jag återgå till grunden, själva betygskriterierna, och utgå från dem i min rättning?

Det här blir en tung resa.

The truth will set you free but first it will piss you off

Jag läser med en viss tillfredsställelse historieprofessorn Dick Harrisons inlägg i det liberala magasinet Neo angående bristen på kvinnor i de historiska läroböcker som används i svenska skolor. Bakgrunden är att utbildningsminister Gustav Fridolin har läxat upp bokförlagen efter att Dagens Nyheter har haft en reportageserie som har väckt ministerns insikter i frågan.

Dick Harrisons poäng är att ministern är lite ensidig i sin kritik när han bara tar upp problematiken med kvinnorna. Det är politisk korrekthet snarare än vilja att verkligen förbättra historieundervisningen som styr ministern.

Dick Harrison förfaller som så ofta till historiskt kotteri när han ägnar en stor del av artikeln åt name-dropping för att visa upp sin beläsenhet, när det gäller framstående kvinnliga historiska gestalter i världshistoriens mäktiga flodvåg av händelser. Men bortsett från detta har artikeln flera viktiga poänger. Det är självklart för Harrison att det vore önskvärt att fler kvinnliga historiska gestalter skulle finnas med undervisningen. Harrison avvisar argumentet att historieböckerna bör innehålla män eftersom män historiskt har varit mäktiga. Han menar att vi är färgade av vår egna patriarkaliska tid, och att vi därför uppfattar de manliga aktiviteterna som mer väsentliga och värdefulla än de kvinnliga. Kort sagt, för att citera: "svenska läroböcker i historia mår bra av att granskas med genusfärgade glasögon". Men varför är det bara genus som tas upp? Böckerna är fulla av felaktigheter som kan bero på etnocentritet eller ovilja att uppdatera böckerna till den moderna forskningens resultat. Så Herr Fridolin får gärna kalla till sig förlagen, menar Harrison, men då inte bara för att diskutera en genusproblematik, utan för att diskutera en kunskapsmässig problematik, nämligen den att historieböckerna skrivs av lärare som snarare läser tidigare historieböcker än forskningsrapporter. Historien blir en historia som återberättas, ständigt något lite förvanskad. Själva historieböckerna gör inte den källkritiska genomgång som eleverna förväntas göra.

Personligen tycker jag Fridolins aktiviteter luktar ministerstyre lång väg. Någonstans når den politiska korrektheten vägs ände. Att kvotera in kvinnor i historieböckerna är minst sagt ett trubbigt instrument. Låt vara att det faktum att de undersökta böckerna bara innehöll 13 % kvinnor, det är anmärkningsvärt  och beklagligt, men hur många kineser och indier innehöll de (närmare hälften av jordens befolkning), hur många muslimer och hur många buddhister, hur många från arbetarklassen, hur många rörmokare, lokförare, sjuksystrar, handikappade, cp-skadade eller personer med Downs syndrom? Hur många var autistiska, eller hade Aspbergers sjukdom, hur många hade diabetes och hur många hade fått sin blindtarm opererad? Hur många åt gröt till frukost och hur många körde bil  och hur många åkte cykel? Per Albin Hansson åkte spårvagn, så mycket vet vi i alla fall.

Min historieundervisning handlar i mycket om att öppna de unga människornas sinnen, att visa att det vi är med om här och nu inte är självklart, att det tidigare har varit annorlunda, att man har tänkt annorlunda i andra tider och i andra kulturer. Vägen dit för mig är ofta att undvika att hamna i en ensidig politisk historia. Att jobba med social och kulturell historia och med teknikhistoria öppnar diskussionen på något sätt, och då kommer vi faktiskt ofta förbi ytterligare en av de faktorer som den här diskussionen förbigår, nämligen att historia kanske inte så mycket handlar om individer och vad de gjorde, utan mer om förhållanden och hurdana de var. Just detta att lägga så mycket fokus vid personerna, de enskilda individerna, är väl om något att angripa historien med ett historiskt perspektiv som är färgat av vår egen individualistiska samtid.

Med viss tillfredsställelse sätter jag just denna dag då jag läser Harrisons artikel upp ett arbete på vår  visningsvägg som några av mina elever har gjort. Det är 15 planscher på stridsflygplan, slagskepp och pansarvagnar från andra världskriget, noggrant genomgångna och beskrivna vad gäller prestanda, betydelse och tillverkningshistorik i pedagogiskt och tydligt format. Själv är jag pacifist, extremt lite intresserad av krigshistoria för att vara historielärare, men att mina elever fördjupar sig i det här tycker jag är roligt ändå. Det är inte jag som ska styra deras intresse. men deras intresse kommer att styra dem själva vidare mot en mer mångfacetterad och komplicerad bild av historien. Djävulen ligger i detaljerna. Det är inte insikt vi är på väg mot. Det är en högre grad av motsägelsefullhet och förvirring.

Släng dig i väggen Jimmie!

Så händer det plötsligt. På utsidan ser det ut som en vanlig svensk skola en vanlig svensk gråmulen aprildag. Men där inne sker det under. En flicka håller ett tal som är så skarpt, så kraftfullt och framfört med en sådan pregnans i både uttryck och argument att jag måste hålla mig i stolen för att inte falla av.

Jag vill gärna kalla det skördetid. Att jag får skörda frukterna av det arbete vi har gjort, att jag får vara med om detta för att vi har arbetat så hårt med att bli bättre på muntlig framställning. Men jag är erfaren nog för att veta att elevernas prestationer inte bara beror på mig och min undervisning. Förhoppningsvis har jag lämnat något litet bidrag.

Vad talet handlade om? Varför flickan ifråga bär slöja.

Är artificiell intelligens möjlig?

Frågan ställs till mina filosofistudenter. De är tveksamma och de flesta vill försvara känslor som oprogrammerbara. Vi diskuterar viljans frihet och dess förhållande till hur man ser på medvetandet och världen.Vi vänder och vrider på frågorna. Några ser ut som om de ska somna i sina bänkar.

Efteråt kommer ändå en elev fram och frågar om man måste vara determinist om man är fullblodsmaterialist. Någon har lyssnat. Det känns bra.Vad svaret på frågan är? Fundera själv en stund.

Tempoarbete

Tisdagen ägnas åt tempoarbete i fyra timmar mellan klockan tre och klockan sju. Över 200 USB-minnen öppnas, kontrolleras, och från dem skrivs nationella prov i svenska ut. Uppsatserna är kodade för att skapa anonymitet som i sin tur ska ge en rättvisare bedömning.

Vi sitter och bockar av nummer på listor och kontrollerar att koderna är rätt inskrivna. Inget får bli fel. Snart raderas minnena för att användas av nästa årskurs. Också detta ska man göra innan året tar slut. 

Det gjorda återstår

Det som redan är gjort ska göras igen. Som en pilot inför starten känner jag mig. Kontrollerar med alla att den nya modellen ska fungera, att instruktionerna finns där de ska. Går igenom med alla vad de ska göra och att de har gjort det som tidigare är överenskommet. Läser igenom instruktionerna jag har författat en sista gång. Är allt så glasklart för andra som det är för mig? Har jag missat någon aspekt, finns det minsta lilla tvetydighet? Jag checkar och dubbelcheckar. Tänker igenom hela processen igen, kontrollerar allt en sista gång.

Herr S. får ner mig på jorden.

"Du vet, det finns många på den här skolan som aldrig ens öppnar sin mejl."

Med en suck inser jag att han har rätt. Det finns inga vapen mot den sortens motstånd.

Ungdomen är deras sjukdom

Jag är hellre slav än hora.

Vi äter inte för att leva, vi lever för att äta.

Jag har aldrig trott på mina medmänniskor. Det är absurt att offra sig för andra.

Tre citat ur en modernistisk pjäs jag såg med mina elever igår. En ganska fantastisk produktion som anknyter så bra både till det teaterprojekt jag driver i en klass och till de studier av modernismen som vi bedriver i den andra klassen jag har dragit med mig.

För en del öppnar sig en ny värld. De ser att världen kan innehålla något annat än det de tror är själva grunden, riktningen i deras tillvaro. För andra blåser det bara förbi.

En elev är nästan elektrisk, vibrerar av intryck, får inte nog av att diskutera pjäsen. En annan elev säger att hen inte gillade pjäsen eftersom den var så dyster. Jag frågar hen om hon inte själv har känt det så som skådespelarna känner, att ungdomen är en sjukdom, att samhället är en pålaga, att livet är obegripligt och absurt. Nej, säger hen. Hur känner du då, frågar jag. Jag tycker det är bra, säger hen. Jag tycker bara det är bra.

Det är var vi är i våra liv som avgör om en tanke når fram. Finns det ingen chans till identifikation, finns det ingen nerv som vibrerar, då finns ingen möjlighet till kommunikation.

Man måste betänka detta. De två eleverna med så olika uppfattning av pjäsen råkar sitta bredvid varandra. Ödet har fört ihop dem till denna stund. Av någon anledning går de i samma klass. Men de befinner sig eoner ifrån varandra.

Det heliga kriget

Läser i min statistik att jag har fått 20 unika besökare från Ukraina. Nu tror jag ju inte att jag har så många beundrare i Ukraina och att det finns ett så genuint intresse för tillståndet i svensk skola där. Så det gör ju mig lite fundersam.

Krigshärdarna gör ibland sina svep i cyberrymden, letar efter tänkbara och potentiella spioner och propagandaplatser. Jag kan inte låta bli att utmana världsalltet för att se vad deras jihad sökmotorer är inställda på 9/11 eftersom det heliga kriget Putin Obama död det är lite intressant återerövra Krim nu att se om det får någon terror rondellhund skända effekt alls. Vad är det för sökord de reagerar Muslimska brödraskapet på och hur är de uppbyggda?

Medan man längtar efter ett demokratiskt samtal och tid till eftertanke pågår världen utanför.

(Kod som betyder: Vi ses i vid stationen kl.17.10 i eftermiddag utanför kiosken. Jag har röda strumpor på mig.)

Scenfrossa

Huvudvärk, huvudet som en ballong. Tekniken strular på första lektionen och jag får improvisera. Jag blir genomsvettig på kuppen men eleverna är snälla och allt landar i något positivt.

Borde stannat hemma, men i morgon är det teaterbesök och jag vill inte missa det. Två dagar till påsk, så ligger man sjuk och slagen hela lovet i stället, det är så det brukar bli. Jag hör min röst när jag talar, det låter som om den kommer från under vattnet. Utanförkänslan är total. Medvetandet är bara ett surr, en overklighetskänsla.

Jag söker tecken på att eleverna ska ha märkt något, men antingen kan jag inte läsa dem eller också tycker de alltid att jag är lika konstig. Eller också lyckas jag upprätthålla fasaden. 

Den orörlige röraren

Så blev det en eländesblogg till sist ändå. Jag läser igenom förra veckans inlägg och inser att det var inte mycket som var positivt direkt.

Läraryrket är ett yrke där motorn i hög grad är inspiration. Men även den inspirerande behöver inspiration. Inspirationen spiller liksom neråt i systemet. Men vem står högst upp med ymnighetshornet och startar hela processen? Vem måste ideligen överkomma svårigheterna och hålla ångan uppe? Likt Aristoteles orörlige rörare - den som satte igång alla rörelse i världen men själv förblev opåverkad - ska läraren stå på toppen av processen och ösa ur sig positiv livsenergi.

Inte konstigt att en del blir utbrända höll jag på att säga, men det var ju eländesbloggen vi skulle hålla oss borta ifrån.

Jag älskar lärande, jag vill själv fortfarande lära mig. Jag skulle vilja göra varenda skolarbete jag lämnar ut själv. Det är en måttstock på vad man ger ifrån sig: Hade du själv velat göra denna uppgift?

Men... ja ... vad är detta men? Men ibland tar orken slut helt enkelt. Ungefär så.

The state of things

Hela natten har jag sökt nytt jobb.

Ibland drabbas man av trötthet inför det man håller på med. Man rättar andras texter men man får aldrig författa själv. Man lär ut men alldeles för lite lär man in. Man ger eleverna läsläxor men hinner inte läsa själv. Man är andras motor, en ständig serviceperson, man torkar upp och man krattar manegen och ger en andra chans. Man hjälper till, man börjar om. Ibland får man lust att göra något själv.

Ibland får man lust att umgås på jobbet, att få göra något tillsammans med någon. Lärare är ett speciellt släkte. De arbetar helst själva, har taggarna utåt när någon dyker upp som kan få insyn i hur det går till, vad man gör, hur det egentligen är. Det finns inget egendomligt med att man tar genvägar ibland, kanske till och med fuskar någonstans efter decennier i yrket. Det egendomliga är om man lyckas upprätthålla engagemanget. Men den där avogheten som ibland finns, den där rädslan för den andre... Är det dåligt självförtroende eller bara en yrkesskada efter att i åratal fått stå och tala om hur det är?

Det är det som är det värsta med yrket. Att man blir en annan. Jag kämpar allt vad jag kan med att inte bli lärare, inte anta en lärarroll. Att det man gör inte ska sippra ner i personligheten. Men allt man gör sipprar ner i personligheten. Allt man gör förändrar en.

I natt var jag sportjournalist. Jag reste runt till de europeiska fotbollsländernas huvudstäder, samlade statistik på förbunden, besökte klubbar och fans. Jag skrev en reportagebok om tillståndet i fotbollsvärlden, för den delen om tillståndet i världen. Jag reste med min fru, som skrev andra böcker om andra saker. Tillsammans delade vi texter, diskuterade och bytte tankar.

Det var väl bara en dröm, tänker jag, en längtan efter något annat. Men så får jag se ett elevarbete, ett arbete under process. Eleverna har tagit med sig legogubbar och ska göra en film. Kreativiteten sprudlar, tankarna flödar. Det räddar min dag. Ett tag till orkar jag.

Det finns inga genvägar

Ibland kommer man fel. Undervisningens upplägg handlar om en balansgång mellan att skapa intresse, låta eleverna få en känsla av medverkan, och att driva på dem, tvinga in läxor och uppgifter, få dem att arbeta. Ibland tror man att eleverna arbetar ändå, att de är lika intresserade som man själv är. Men man har fel.

Jag gör en liten kontroll och  det visar sig att läget är ganska dåligt. Allt jag har sagt är något som har hamnat i vattnet, spillts bort. Det finns inga genvägar, man måste hela tiden ligga på, punktmarkera, kontrollera att arbetet görs. Erfarenheten är tung att göra, för man hoppas hela tiden att eleverna ska hitta den egna motorn, tror att de själva ska skapa sammanhanget för sin kunskap. Och man tror att man har gett dem verktygen, att det liksom bara flyter på.

Det är bara att börja om igen. Det är bara att fortsätta.

Men frågan man ändå kan ställa sig är varför man gör sådana misstag efter över 20 år som lärare. Och svaret är i och för sig enkelt. Det handlar om människor. Ingen undervisningsgrupp är den andra lik. Och man vill tro gott om människorna. Det vill man verkligen.

Hemligheter på vägen

Det finns alltid avvägningar att göra. Hemligheter är inte min starkaste gren, jag har ett starkt ärlighetskrav på både mig själv och andra, och jag har svårt att hålla tyst ibland, säger lite för mycket och får ångra mig i efterhand. Ibland har jag märkt att sådant kan vara jobbigt för stunden men bra i längden.

Ibland får man förtroenden. Det är bra, men det är också svårt. Vem ska man skydda? Ibland försöker man skydda en elev, för man vet inte om den lärare det är frågan om verkligen kan hantera det ena eller andra. Ibland försöker man skydda en lärare, antingen mot rektor, elev eller föräldrar. Det finns en kåranda, men den har en gräns. Ibland håller man tyst om det man vet fast man egentligen hoppas att det ska bli upptäckt och uppenbart.

Som ni har förstår har det hänt saker, men det  får förbli en kryptisk text det här, en hemlig text, där det inte sägs vad det handlar om ens.

Men om man sammanfattar det hela: Först sa jag en sak, men behöll min hemlighet. Det satte dock en boll i rullning, för sedan blev jag satt under press. Då försade jag mig halvt, och i situationen som uppstod hamnade jag under ny press och fick säga mer, ja nästan allt, men ändå inte riktigt. Sedan blev jag arg på mig själv och kände mig dum och det blev en lite svårtolkad stämning, men kortfattat kan man nog säga att jag inte var så populär. Och jag åkte hem och kände mig lite kymig.

Men nu har jag tänkt på det och mår bra. För jag tror att jag fick ut eremitkräftorna ur deras skal. Och kanske var det de mer än jag som behövde uppleva det här. Och jag tror jag satte en boll i rullning.

Den vite mannens dröm

Jag har bjudit in representanter från Pachamama Alliance till skolan. De håller ett symposium om tillståndet på jorden, var vi befinner oss, hur vi har kommit hit och hur vi ska göra för att gå vidare. Det är en halvdag full av eftertanke och känslor. Det är ett ganska tungt budskap att ta in.

Pachamama Alliance bildades när oljebolagen dök upp i djungeln i Peru och Ecuador och började utnyttja marken som indianska ursprungsbefolkningarna bodde på. Ett av indianfolken bestämde sig då för att det var meningslöst att försöka påverka den vite mannen där. Istället måste de åka till västvärlden och påverka den vite mannens dröm.

Symposiet har en kärnpunkt. Det är den punkt där det försöker ifrågasätta och identifiera de förgivettagna antagandena som vårt samhälle bygger på. Det är ett andlöst spännande ögonblick som pekar mot en möjlig öppning, men också är en plats där det är väldigt lätt att slå bakut.

Efteråt frågar jag eleverna hur det har varit. "Hippiepropaganda", brister en av dem ut. Han får mothugg, men ändå lyckas han dominera debatten. Jag väljer att följa tråden "propaganda" snarare än tråden hippie och frågar om det fanns en objektiv syn i det vi fick oss till dels. Till viss del erkänns detta, jordens tillstånd är verkligen förfärligt. "Vi vet allihop att det går åt helvete", säger den upproriske eleven, men för den skull är inte världen en andlig helhet menar han. Det panteistiska budskapet är svårt att ta in. Att vi alla är ett, allt levande, och att allt vad vi gör mot varandra, det gör vi också mot oss själva. Det är väl knappast ett budskap som kan sägas vara sakligt och objektivt.

Nej, förvisso inte. Men de förgivettagna antagandena som vår kultur bygger på är inte heller sanna i den meningen. Ändå står de till och med i kursplaner och hamras ut till vårt omedvetna eller halvmedvetna dagligen. Det som är närmast är alltid svårast att se.

Och den vite mannens dröm förblir oförändrad.

Postmodernism är en lyxig lek vid vägens slut

I en debattartikel i DN tas den relativa kunskapssynen och antiintellektualismen i svensk skola upp. Den tycks leva kvar som ett grått spöke, speciellt i pedagogiska kretsar. En åsikt är så god som en annan, och det vi lär ut är något som vi tycker. Det är å ena sidan och å andra sidan som tycks vara det politiskt korrekta förhållningssättet, vare sig det handlar om Förintelsen, gravitationen eller demokratin. Författarna vänder sig i avsmak mot detta, och det med all rätta. Det postmoderna gungflyet som kunskapens grund är en farlig väg att gå.

Jag har skrivit om det förut, kampen mot tyckandet. Eleverna är uppfostrade med ett tyckande perspektiv, är vana vid att det som ger dem goda betyg är egna åsikter. Det fascinerande är inte det i sig, utan att det är frågan om egna ogrundade åsikter. Självfallet kan man ha åsikter om det mesta, till och med om gravitationen eller Förintelsen, men det är ju på vilket sätt de är grundade som bestämmer åsikternas bäring, tyngd och relevans. Men eleverna har inte fått lära sig det. De har fått lära sig att det är tyckandet i sig som är viktigt. Och därför får man alltid veta att "det skiljer sig från person till person", ett uttryck som tuggas som ett mantra och får alla mina varningsklockor att slå på.

Jag är själv i en mening postmodernist, jag är på många sätt ute och snurrar både i en värderelativism och en subjektiv idealism i min försök att förstå kunskapsteori och etik med jämna mellanrum, men jag skulle aldrig bygga min undervisning på det. Dit kan man få komma när man har gått igenom allt, tänkt alla tankar, och sedan konstaterat att förutsatt att "all other things being equal", så skulle detta kunna vara möjligt. Det är en lyx man tillåter sig när världen vägrar gå ihop.

Den utvisade domaren

Det finns dagar då en lite loj stämning lägger sig över salen. Fredagskänslan. Det är inte alltid det är fel. Ofta öppnar den för det sociala samtalet, skapar ett förtroende, ökar trivseln.

Någonstans i botten av lärargärningen är man en slavdrivare. Det egentliga förhållandet man har till eleverna är det att man ska sätta ett betyg på dem, bedöma dem och även döma dem, till ett liv på eller inte på den universitetsundervisning de önskar, eller till att få eller inte få den yrkesbehörighet de önskar, eller vad det nu är frågan om.

Man är domaren.

Det perspektiv vill man ju undvika. Så är det väl inte ändå? Det är som att uppleva föräldraskapet eller fadersrollen bara som en försörjare och en tillhandahållare av kost och logi. Som om man bara vara en plånbok.

Men sanningen är att det är i det auktoriteten bottnar. Om auktoriteten utmanas, om någon inte går med på spelreglerna, då är det alltid det man måste ta fram.

Men det är ju inte den man vill vara. Nästan allt man gör går ut på att inte ta den rollen, utan i stället vara den som hjälper eleven själv att utvecklas. Man vill betona elevens egen kraft, få den att bli sin egen motor i utvecklingen, få den att känna att den själv vill lära sig mer och växa både i kunskap och som människa.

Så man håller på.

Det är där de loja lektionerna kommer in, inte nödvändigtvis på fredagar. Eleverna jobbar själva. Man hjälper dem lite då och då. Men när lektionen går mot sitt slut tar koncentrationen slut. Det blir lite slappt och flabbigt. Och man låter det vara. Man berättar något, bjuder kanske lite på sig själv, kliver ur lärarrollen och blir lite mer människa. Och eleverna blir också lite mer människor, vågar vara sig själva.

Och det är gott så.

För det hjälper nästa lektion och nästa. Det hjälper en att inte behöva vara domare.

Den nationella normen

Det är de nationella provens årstid - inte bara krokusar och påskliljor ska slå ut, utan även gröna och röda små häften från skolverket med provinstruktioner och bedömningsanvisningar.

De nationella proven tar enorm kraft och tar ofantligt mycket tid av undervisningen. De ska läsas. De ska begripas. De ska läsas igen. Utdrag ska kopieras och delas ut. De ska gås igenom. De ska diskuteras och förstås lärare emellan. Avväganden ska göras. Undervisning som tränar eleverna på alla aspekter av provet ska genomdrivas. Sedan ska de rättas. Sedan ska de sambedömas och gås igenom igen. Sedan ska de dokumenteras på en rad olika sätt. Enkäter ska ifyllas. Sedan ska det utvärderas. Och nästa år börjar det om igen.

Proven har ökat i omfattning. Det finns de som vill att även ämnen som historia och religion ska ha nationella prov. Ju fler prov, desto större mätning, desto större rättssäkerhet, desto mer tydlighet om vilka kunskaper eleverna verkligen har.

Proven ger mätbara resultat. Mätbart är bra. Är det kanske så här vi kan begripa varför det går så dåligt i Pisa-undersökningarna? Hela skolans ledarskap är på tårna. Lärarna sätter högre betyg på kurserna än vad eleverna presterar på proven. Kanske kan vi få ordning på det hela om vi styr upp det, tvingar lärarna sätta samma betyg på eleverna som de får på proven? Då tvingas lärarna skärpa till sig, gnugga eleverna hårdare och så kanske de generella resultaten, även på externa mätningar som Pisa kan stiga?

Jag läser en artikel från den finska skolan som visar att man där inte har hamnat i bedömningshysterin. I stället litar man på lärarnas egna förmågor att bedöma eleverna och skapa uppgifter som visar att eleverna når de uppställda målen. På så sätt läggs tiden på det som lärarna prioriterar som väsentligt.

För mig är de nationella proven ett ankare, en fotboja. Jag kan inte läsa igenom uppgifterna utan att bli förbannad därför att jag tycker att de är dumt formulerade. Jag kan inte läsa igenom bedömningsanvisningarna utan att bli förtvivlad och slita mitt hår över hårklyverier eller rena felaktigheter. Och jag kan efter dessa förfärliga rättningssejourer sätta mig och titta på mitt verk och konstatera att det blev som det blev, att jag inte kan se var det landade utan bara hamnade i en evig tveksamhet där ingenting kändes säkert och tydligt. Därför att det är för mycket instruktioner, för mycket att ta hänsyn till.

Det ökade fokuset på de nationella proven är ett hot mot skolan.

A war to end all wars

Om du själv fick uppgiften att göra en fördjupning på världskrigens tid, vad skulle du göra då? Skulle du tagit varvet genom Buchwald och Auschwitz en gång till och förfärat dig över all denna omänsklighet? Eller hade du satt dig in i Hiroshimas elände, vandrat genom gatorna som inte längre fanns och sett hur en dag med många färger hade förändrat historien en gång för alla? Eller hade du satt dig på en jazzbar i New York, tittat på Chaplins Moderna tider på en rökig biosalong eller njutit av en Brechtpjäs? Hade du försökt vara med i en ölhall i München 1923 eller skaffat dig en granatchock i skyttegravarnas lervälling? Hade du ställt dig på Röda Torget i Moskva och sagt: "Här står jag och kan inte annat!" eller kämpat tappert i utsiktslöst vinterkrig? Hade du åkt till Spanien som frivillig eller försökt reda ut vad fascism egentligen står för?

När man ställer frågorna så ser man hur mycket av det som hände då som fortfarande påverkar hur vi har det nu. Det är intressant att sätta sig in i elevernas perspektiv och fundera på vad man själv hade valt. Nästan allt är intressant tycker jag, men jag märker att jag hade valt något som jag kunde lite sämre om jag hade fått välja. Eftersom jag känner att jag vill veta allt.

 Eleverna ser närmast chockade ut över friheten att få välja. Varken form eller innehåll är bestämt. Vi får se var det landar.

Det kreativa tjattret

Så många lektioner där man går omkring när eleverna arbetar själva och väntar på en fråga. Men eleverna vill inte fråga, därför att de är blyga, därför att de är rädda att avslöja att de inte kan, därför att de vill gömma undan vad de gör tills det är färdigt och klart och perfekt och precis som de vill att det ska vara. Så det blir tyst i klassrummet och sedan blir det tyst igen och så går man runt och försöker få till en diskussion kring arbetet de gör eller ställa en fråga om hur de har tänkt och så till sist viftas det i ett hörn med en hand, men då är det en fråga om de yttre ramarna, hur långt det ska vara, om man måste ange källor, eller ännu värre, om när lektionen tar slut.

Ibland hamnar man i katedern efter fem minuter, försöker hitta något annat att göra, ger upp inför själva stämningen, sitter och försöker förbereda något annat eller rätta lite, eller läser in sig på något på nätet. Närvarande frånvaro i en icke-dialog, tyst väntan på att tiden ska gå. Men så försöker man igen, går ett varv, försöker utmana, vrida, vända och samtala.

Kunskapsinhämtning är en process, en resa, ett givande och tagande, ett frågande. Man har undersökt vad det är som gör framgångsrika elever framgångsrika. Enväldigt viktig faktor är att man vet när man inte vet. Och att man frågar då.

Så idag, en av två arbetslektioner inför inlämningen av en stor uppgift. Och plötsligt befinner jag mig i ett kreativt tjatter, ett ständigt frågande. Jag hinner inte vända mig om innan jag måste vända mig om igen. Och eleverna lägger sig i, hjälper varandra, ifrågasätter och vänder och vrider. Hela lektionen är en stor njutning. Utmattad sätter jag mig i katedern när fem minuter återstår och tittar ut över salen. För ett kort tag känner jag mig som Moses.

Den siste mohikanen

Vi försöker organisera skrivningen av de nationella proven i svenska på bästa sätt. Tanken är att vi ska avidentifiera uppsatsproven för att få en rättvisare bedömning. Det blir ett praktiskt bestyr, det är koder som ska skrivas, listor som för ihop koder och namn, vaktinstruktioner och inlämningsinstruktioner, säkerhet och sekretess.

Eleverna ska få skriva på sina datorer och att stänga av nätverket är inte lämpligt med tanke på all annan undervisning som pågår under tiden. Så det blir dubbla vakter och kontroll av att wifi och Bluetooth är avstängt på datorerna för att undvika fusk. Herr E och fru A jobbar med administration och datorer och de är effektiva och målfokuserade. Någon av dem föreslår att vi köper in ett USB-minne var till eleverna för provsituationen, det är på det sättet vi enklare kan undvika att elevernas prov finns kvar på datorerna efteråt och det underlättar hela den administrativa processen. Skolverket har stränga instruktioner om att allt ska raderas och inga prov får finnas kvar i datorerna.

Till sist kommer någon på att eleverna måste få möjlighet att skriva för hand om de så önskar. Kommer det bli ett problem?  Jag ser framför mig den siste eleven med en fortfarande läslig handstil, mödosamt plitande sina bokstävlar i sirliga bågar medan tangentsmattrets orytmiska knatter ackompanjerar raspet av den mjuka blyertsen mot pappret.

Underkänd eller bara kass?

Det finns något väldigt hemskt med betygen IG som vi hade förr och F som vi har nu. De handlar om att någon straffas ut, beskrivs som icke duglig, som en som ligger utanför ramen och normen om hur man ska vara.

Den gamla ettan som skulle sättas på 7 % av befolkningen, alltså på ca 2 elever i en klass på 30 elever, var ändå mänskligare, även om den också i någon mån var ett förfärligt utsorteringsinstrument. Men den innebar i alla fall inte ett underkännande. Den talade bara om att du var kass.

I ett målrelaterat betygssystem blir underkännandet en naturlig följd. Eftersom ett mål beskrivs blir det i någon mening mätbart om eleven når målet eller inte. Och vi lärare får i uppgift att berätta vem som håller måttet och vem som inte gör det.

I de allra flesta fall sätts ett F bara på dem som inte följer kursen, de som skolkar sig in i ett hörn eller som inte bryr sig om att göra uppgifter eller göra prov. Självfallet händer det att en elev helt enkelt inte klarar det som efterfrågas, men mänsklighet och kompromisser träder in så fort någon visar åtminstone lite god vilja och försöker. Så mekanisk som betygsättningen skulle behöva vara för att egentligen vara rättvisande är den sällan, framför allt när det gäller betyget F. Ett satt F leder till negativ uppmärksamhet även för läraren, och eventuellt också till ett merarbete. Så så långt det är möjligt undviks det.

Trots detta går så mycket som 20 % av dagens ungdomar ut med ett ofullständigt gymnasiebetyg. Den svenska skolans kris handlar inte så mycket om vad som görs i skolan utan om skolans position i samhället. Så många ser skolan som något onödigt eller overkligt, något oväsentligt eller till och med otillbörligt. Fokus ligger någon annanstans. Många mår dåligt och tappar tråden. Skolan är något perifert i utkanten av en resa med ett helt annat mål och en helt annan riktning.

Den kapitalistiska liberalismen är kanske bra på mycket, men den är inte bra på att skapa en mening. Jag tror allt bottnar i en styrselfri frihet som ytterst gör människor vilsna. Vi döper våra studiemiljöer till hemvister, men det är just en hemvist dagens ungdomar inte har. 

Historiens skepp

Jag berättar mammas historia. Jag visar en bild på mamma när hon går med sina stavar, och en annan från hennes ungdom, för att ge ett perspektiv. Vi går omkring här och mitt ibland oss finns människor som var med. Men de håller på att dö ut nu, de som upplevde andra världskriget med sitt kött och sitt blod.

Jag berättar historien utan bilder och utan en färdig vacker presentation. Jag står bara och talar. Människor bär på historier. De finns mitt ibland oss. Historia handlar om verkligheten. Det här hände verkligen.

Efteråt kommer eleverna fram och berättar om en farmor här, en farfar där. Vi sitter alla i samma båt, historiens skepp. Det är den som har tagit oss hit, som gör att vi nu är här. 

Det handlar om människor

Mentorssamtalen landar i någon form av amatörpsykologi. Det finns många sätt att göra det på. Man kan sitta och gå igenom frånvarostatistiken och betygsresultaten och returnera det som föräldrarna och eleven redan vet och diskutera allt ett varv till och hoppas att ingen märker att man fyller tiden med luft.

Men det är inte så jag gör. Jag tar fasta på själva namnet, utvecklingssamtal, att de ska handla om elevens utveckling. Och därifrån ger vi oss iväg på en resa.

Det gäller att få eleven att krypa ur sitt skal. Och de frågor jag har konstruerat är konstruerade på ett sådant sätt att eleverna ska tvingas krypa ur sitt skal, ska våga komma fram och se på sig själva utifrån och märka vad de gör och vem de är. "Vad ska du göra för att lyckas bättre i skolan?" "Hur gör du för att utveckla ditt sätt att studera?" "Hur har din syn på din studiesituation förändrats?" "Är du nöjd med din prestation?" "Vad är du mer eller mindre nöjd med?"

Jag kallar det för amatörpsykologi, för jag är inte utbildad för det här, men helt uppenbart fungerar det. Samtalet kommer i gång och jag nystar i det och plötsligt uppenbarar sig något, och då släpper jag det inte utan frågar vidare. Det ena efter det andra utvecklingssamtalet landar i någon slags Heureka moments, där elever och föräldrar tillsammans på något sätt hittar nycklar till problemens kärna. Jag känner mig extremt proffsig, eller nästan överraskad, eftersom det är som om något öppnar sig. Så här avslöjas en dyslexi, en känslomässig blyghet inför att fråga, en svårighet att hitta gränsen mellan ifrågasättandet och anpassningen.

Och jag sitter där och lyssnar mest. Det handlar om människor.

Tyckandets tidsålder

Vi lever i tyckandets tidsålder. Jag tycker att eleverna inte ska skriva jag tycker. Då tycker eleverna att jag har fel. De tycker att det är viktigt att säga att det är de som tycker det de tycker. Då tycker jag att det de tycker inte är något de tycker utan något de har kommit fram till. Det behövs inget jag för att uttrycka det, egentligen är det inte något de tycker utan något som är deras slutsats. Då tycker eleverna att det visst är något de tycker och förresten, vad är det för fel med att tycka? Då tycker jag att tyckandet är det som tycks ta över, tyckandet sipprar in över allt. Folk tycker än det ena, än det andra. Folk tycker på Facebook och folk tycker i TV. Men det finns faktiskt något som tycks finnas bortom tyckandet. Och det är det jag tycker är intressant. Och vad eleverna tycker är inte så intressant, det är vad de vet jag är intresserad av.

Då tycker jag eleverna blir tysta en stund. Jag tycker det blir lite tryckt stämning. Men sedan tycker någon jag är dum igen och då tycker flera att de måste säga något. Men en del tycks tycka att det jag säger ändå är vettigt och tycker nu att det där med att tycka ändå kanske är något man inte ska ha med i sina texter, i alla fall tycker de det. Sedan tycks det bli tyst. Då tycker jag att lektionen ska fortsätta.

Jag tycker att vi ska ha svenska tycker jag, säger jag. Det är väl inget du tycker, det är väl bara något som är, tycker eleverna då. Just det, tycker jag tillbaka.

Skon som skaver

Mentorssamtal. Jag förbereder mig inför en kväll med eleverna och deras föräldrar. Ibland kan det bli jobbigt men oftast är det roligt. Man får se eleven i ett annat sammanhang när föräldrarna är med. Man ser hur deras kontakt med deras föräldrar är. Man ser dem från en annan sida.

Den som inte är intresserad av människor ska inte bli lärare. Den som inte har en tolerans för det annorlunda ska inte bli lärare. Skolan är bara en form som läggs på människorna. Men ingen är formgjuten. Alltid skaver det någonstans. En del anpassar sig väl, en del anpassar sig sämre. Någon Askungen finns inte. En del är beredda att kapa hälen för att passa in. Andra tänker inte ens prova skon. Alla är ute på en resa.

Kippande efter andan

Kampen mot skrivlagen fortsätter. Nuvarande status är två och en halv ogenomgångna, men det har legat högre de senaste veckorna. När det var som värst var det uppe i 5-6 stycken, så två och en halv känns rätt överkomligt, som om man var på väg ut på andra sidan, som om det höll på att bli vår utanför dörren.

Den längsta tiden mellan inlämning och återlämning har legat på strax över tre veckor, då skäms man lite men skyller på vädret, hälsan, familjen, chefen eller något annat och låtsats som om det regnar, vilket det i och för sig också gör.

Med nya pedagogiska idéer följer nya arbetsuppgifter. Nu handlar det inte längre om att skriva ett prov, kanske i bästa fall gå igenom det och sedan låta det falla i glömska. Nu ska vi lära oss något av det också, det ska följas upp, kanske ska en ny uppgift konstrueras som en följd av det gjorda, kanske ska det bli ytterligare en inlämning som är ett slags utvärderande av vad vi lärde oss.

Missförstå mig inte, jag ser inte det som något negativt, jag tror verkligen att det är lärorikt, men visst har vi alla en lust och ett behov av att gå vidare? Det känns så skönt ibland att göra rent hus med något, lämna en plats och börja om, gå vidare.

Och inte nog med detta, den nya pedagogiken tvingar också fram en rättningsprocess som är mycket mer tidskrävande, eftersom fokus inte bara ligger på att värdera och bedöma, utan också på att ge tips och råd för utveckling och beskrivning av hur eleven har jobbat. Vad var bra, var gick det fel, varför blev det så, vad kan göras bättre, hur tycker du att du ska göra nästa gång? Uppgiften är grannlaga och kräver både fingertoppskänsla och och väl avvägda formuleringar. Att hitta den punkt där kritiken blir konstruktiv och leder framåt och inte bara gör att eleven stänger av...

Jag tittar framåt i nästa vecka och inser att det bara kommer att komma in ett och ett halvt skrivlag. Kanske kan man komma ut på en promenad i vårsolen? En promenad i vårsolen låter som en utopi.

Jag läser ett Facebookinlägg från New York och inser att det är en plats som bättre beskriver min mentala status än helgens väderprognoser här. Femton grader kallt och fortsatt snökaos. Det är säkert Guds hämnd för att det bor så många klimatskeptiker på den amerikanska östkusten, tänker jag. Jaså, jorden värms inte upp? Okej, då så, varsågod, här får ni! Om det är så ni vill ha det så! Samtalet uppe hos Sankte Per när beslutet togs känns på något vis som en uppfriskande tanke.

Papper, papper, papper

Marsljuset är obarmhärtigt. Det avslöjar oss i all vår blekhet och glåmighet. Det lyser på vintersmutsiga fönster. Det är uppfordrande, tvingar ut oss på banan, påminner oss om det som är ogjort, ostädat och oröjt.

Mitt skrivbord liknar återigen en enda stor röra. Jag lyckade städa det i julas, men nu ser det åter lika illa ut. Det finns saker i dessa högar som kommer avslöja jobb som aldrig blev gjorda, papper som las undan till sedan men som har förlorat sin aktualitet därför att det de handlade om redan är överspelat. Och det kan ligga något hemskt där, något som ger en dåligt samvete, därför att det var något som jag verkligen borde ha gjort men ändå missade.

Mängden papper har ändå i år verkligen minskat, den totala mängden kompendier, stenciler, undervisningsmaterial och annat har sjunkit till en aldrig tidigare låg nivå. Året är ett genombrott för vägen till det papperslösa samhället. Orsaken är enkel att finna, vi har fått en fungerande plattform att bedriva undervisning på.

Om man tänkte sig sin dator som en jättelik pappershög, eller som en bokhylla full med pärmar, ja då skulle man baxna lite inför mängden, fundera lite kring den totala produktionen och vad det är man sysslar med. Men det är det som är så bra, datorn är fortfarande lika stor oavsett hur mycket som finns i den, den ligger lika vilsamt i knät. Och den oordning som stundtals finns i den märks inte så mycket, och filerna brukar gå att hitta om man bara kommer ihåg vad man döpte dem till.

Så vad är det då som ligger på skrivbordet? Jag vågar inte tänka på det. Papper, papper, papper. De ser hotfulla ut. Jag flyr och sätter mig i en soffa i en annan del av huset och jobbar.