O helga stund på jorden!

För första gången på många år har lärarna ordnat med ett uppträdande på avslutningen. Eller egentligen är det två, först en liten pjäs och sedan ett sång- och dansnummer. Det känns som ett återuppvaknande, som om en positiv stämning har återvänt till vår skola. Efter alla dessa defensiva år när alla bara har gnällt och varit negativa och räknat timmar och arbetsuppgifter och inte velat göra något extra är det äntligen några som bjuder på sig själva och bara ger.

Jag väljer att uppfatta avslutningen på detta sätt, med en positiv känsla. Sång- och dansnumren sitter, och vi får höra O Helga Natt utan att rösten spricker. Det blir nog en bra jul i år också.

It ain't over til the fat lady sings

Terminen sjunger på sista versen. Människor är trötta, både elever och lärare. Folk börjar ställa om inför ledigheten. Jag håller terminens sista lektion, lite lekfullt men ändå med ett viktigt innehåll.

En kollega och jag brukade slå vad om vem som hade prov sist på terminen för många år sedan. Men när han vann genom att ha provet efter avslutningen - det gick inte att få in det någon annan gång - så slutade vi. Det var aldrig på allvar ändå. Det var bara en tanke, att man ska hålla flaggan i topp in i det sista. Varje lektion ska räknas, varje aktivitet ska finnas där. Inga genvägar, plikten framför allt.

Efter min lektion lagar min klass mat från olika världsdelar inför avslutningen. Det är en kaotisk men trevlig aktivitet. Vi ska äta egenlagad mat i morgon. Fru H har dragit igång det hela, det är en del av samhällskunskapens omvärldskännedom.

Regnet yr utanför, dimman ligger tät kring kullarna, mörkret faller. Skolan töms på folk.

Det är svårt att varva ner. Jag letar efter något att göra. Det tar tid för stressnivåerna att sjunka. Det är något jag har glömt. Vad var det nu igen? Jag irrar omkring ett tag men sätter mig till sist. Ljudet av regnet mot rutan. Nu är det äntligen tyst.

Neutralitet i krig, alliansfrihet i fred

Den lokala banken stöttar vår skola med en fond från vilken vi kan söka pengar för extraaktiviteter utanför den normala verksamheten - ett teaterbesök här, en skolresa där - allt det som inte blir av längre sedan vi blev förbjudna att ta betalt för aktiviteter som vi genomför tillsammans med eleverna. I gengäld blir hela personalen satta till att lyssna till en så kallad information om hur banken fungerar.

Att skolan utsätts för en sådan här halvdold sponsring är i och för sig inte överraskande, att vi dessutom förväntas lyssna på förtäckt reklam är bara följdriktigt. Men för oss som har varit med ett tag blir det ett tidens tecken.

Skolans oavhängighet, dess neutralitet, dess opartiskhet i varje situation, det är ett värde som egentligt är viktigt i en välfungerande demokrati. Men själva den tanken är allt avlägsnare för människorna i vår tid. I dag tar det tid att etablera den tanken i medvetandet, inte bara i skolsammanhang utan i alla möjliga sammanhang. Det är dit privatiseringen, individualiseringen och relativiseringen har fört oss. Att en skola försöker hitta fördelar för sig själv i alla möjliga sammanhang är helt naturligt i dag, bara en följd av själva det faktum att vi slåss på en marknad för att locka till oss elever. Det är i det ständiga undantaget vi lever, bara ett stenkast från nepotismen och godtycket.

Mannen från banken berättar om all lokal sponsring banken sysslar med. Jag kan inte låta bli att teaterviska till fru W som sitter vid mitt bord:
"Om alla de pengarna togs in som skatt och fördelades av demokratiskt valda personer i stället för av banken, skulle det vara en förbättring då?"
W himlar med ögonen.
"Det där var en politisk fråga, den svarar jag inte på." W är rektor och vill hålla på sin neutralitet. Jag tycker att det hedrar henne.

En dag i världen

En incident som har med arbetet att göra men som jag inte tänker dela här förstörde min nattsömn. Jag låg och vände mig och vred mig och ältade olika saker jag skulle vilja säga till olika personer fram till klockan två; klockan fem vaknade jag och var klarvaken. Sedan tittade jag på månen en timme innan jag gick upp.

Vilket arbete man än har är det väl jobbigt att vara trött eller dagen efter, men i skolan är det lite värre än på många andra ställen. Det finns liksom inte utrymme för en dålig dag. Man står där och pratar framför eleverna ändå, man finns där till beskådande. Det går inte att gömma sig bakom en skärm eller gräva ner sig i en pärm.

Det är klart, man kunde plocka fram lite instuderingsfrågor och sätta dem i arbete, sätta på en film eller hitta på något annat. En del ger eleverna ledigt, jo, det är sant, det förekommer. Men det känns inte riktigt bra. Planeringen finns där redan, det är mycket som är genomtänkt, avvägt och inpassat. Så man står där med svidande ögon, raspig stämma och gör sitt bästa.

Eleverna är snälla. Det är de som räddar dagen. Datorn får ett spel, jag startar om den fem gånger innan den börjar funka hjälpligt, det är pytt i panna i matsalen och världen är så grå att den går att ta på. Huvudet är som en ballong, kaffeautomaten går varm. Tre gånger är jag på väg till syster för att få lite paracetamol men varje gång kommer något emellan. Jag hinner inte.

Men eleverna är snälla, de gör dagen meningsfull. När jag senare på dagen ser ett par av dem sitta och gråta över ett misslyckat prov när jag går förbi försöker jag säga några tröstande ord. Det känns som om vi är på samma sida på något konstigt sätt.

Vem som är på den andra sidan? Världen. Det är bara världen.

Den permanenta revolutionen

Jag läser i Skolvärlden, den tidning som är organ för vårt fackförbund, att det blir allt vanligare att lärare i olika länder i världen förväntas svära en lärared. Man ska lova trohet till utlärandets plikt på det ena eller andra sättet. I Singapore ska man bland annat lova att fortsätta att utbilda sig. Färdig lärare förväntas man aldrig vara.

Hur vällovligt ett sådant här tänkande i teorin än kan tänkas vara, kan jag inte annat än se det som ett tidens tecken. Sverigedemokraterna har verkligen satt upp fingret i vädret vid rätt tid och sett vart det blåser. Det är en längtan efter trohet och tillhörighet som den moderna människan tycks vilja få uppfylld, det är där vi är, det är i den tiden vi lever.

På besök i USA minns jag hur jag reagerade på när eleverna svor trohet till flaggan. Så här låter den amerikanska trohetseden:

I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Vad innebär det att man varje morgon ställer sig och upprepar dessa ord i skolan? Blir man mer amerikansk? Bryr man sig mer om flaggan, nationen, republiken? Eller landar allt bara i en propaganda som känns unken och nationalistisk? Och blir man verkligen mer trogen genom att göra denna handling eller blir det tvärtom? Känner man en vilja att revoltera mot det förväntade? Jag skiter i nationen, flaggan och Gud, friheten och rättvisan! Jag vill någonting annat. Är det så man tänker?

Om man verkligen skulle införa en trohetsed uppstår en rad spännande frågor. En är till vem man ska svära trohet. Min arbetsgivare är kommunen, i framtiden kanske staten, men i en friskola ett företag. Ska jag svära trohet till entreprenörsandan, staden eller välfärdsmodellen?

Till vad ska jag svära trohet är också en spännande fråga. Är det till mig själv - jag lovar att göra mitt bästa - eller är det till eleverna - jag lovar att hjälpa er - eller är det till stora värden som Gud, rättvisan och friheten som i den amerikanska förklaringen? Jag lovar att vara rättvis, inte låta mig köpas av fjäsk, nepotism eller av personliga engagemang eller känslor, utan betrakta er alla som samma slaktgrisar inkomna till den jättelika utbildningsfabriken. Jag lovar att ge er frihet att själva hitta era åsikter och inte proppa på er mina. Jag lovar att min undervisning ska vara icke-konfessionell men med respekt för era eventuella religiösa böjelser och ideal fram till den gräns där ni i religionens namn ifrågasätter grundläggande mänskliga rättigheter. 

Hualigen! 

Jag känner mig lite allmänt otrogen just idag och har bara lust att svära trohet till den permanenta revolutionen. Jag lovar att inte tycka samma sak i dag som i morgon, inte fastna i färdiga modeller om hur det ska vara utan ideligen ifrågasätta och vända och vrida på lärandets uppdrag. Mer än så blir det inte.

Och så får jag lust att citera Tage Danielsson. "De enda ord på -ist som jag bekänner mig till är humanist och cyklist." Så sa han. Och så säger jag.

Natten går allt tyngre fjät

När jag gick i gymnasiet var Lucia en av årets höjdpunkter. Alla stadens diskotek hade jättelika tillställningar på vilka ungdomarna samlades. Någon gång mitt i natten drog sig klasserna samman, träffades hos någon mellan sista bussen och första. På morgonkulan bar det av för att sjunga hos skräckslagna lärare, fortfarande halvfulla eller till och med helfulla kom vi farande genom stadens gator, ringde försynt på hos lärare som kom och öppnade i nattskjortor och släppte in oss och bjöd på pepparkakor medan vi sjöng Luciasånger. En del blev glada och skojade med oss, jag minns speciellt min filosofilärare som alltid ville berätta historien om hur en av mina klasskamrater hade somnat i hans fåtölj. Andra var mer reserverade, ganska förståeligt förstås, markerade vänligt men bestämt att vi nog skulle fortsätta vidare till någon annan efter ett tag. Dagen efter var det en hederssak att verkligen gå på alla lektioner trots att man inte hade sovit någonting. Jag minns speciellt en sen eftermiddagslektion i kemi när alla höll på att somna hela tiden.

Det otänkbara i att detta skulle ske idag slår mig med full kraft en dag som denna. Eleverna är mer reserverade själva, och många lärare skulle nog inte tillåta dylika tilltag från eleverna. Lucia är en tradition på retur. På vår skola ordnar lärarna lite pliktmässigt ett eget Luciatåg sedan elevernas har förhandlats bort av stressade musiklärare som har nog med att få ihop terminsavslutningarna.

Är det av godo eller av ondo? Jag vet inte. Men min gymnasietids Luciafirande blev ett minne för livet. När man slår sönder vardagens rutiner och möts i helt andra sammanhang händer det något med människor.

Djävulen finns i detaljerna

Jag får in ett elevarbete som gör mig lycklig. Det finns en noggrannhet i detaljerna, ett genomförande från början till slut som visar på omsorg och eftertanke. Det känns som om det jag har sagt har nått fram, att all den kunskap jag vill förmedla har gått in.

Eller också är det bara ett tecken på att eleverna har anpassat sig efter mina direktiv. I skolan ger man uppgifter, man lägger ut en mall men lämnar ett litet utrymme över till kreativitet och nya tankar. Ibland kommer det ängsliga uppgifter tillbaka, där eleverna mer verkar ha letat efter hur de tror att jag vill att det ska vara än efter ett sätt att göra uppgiften väl utifrån sina egna förutsättningar.

Hur tillrättalagt vill man att det ska vara? Jag tror att jag hela tiden försöker uppmuntra till kreativitet, till ett utrymme för eget tänkande och skapande. Men ibland undrar jag. När tankarna bara byts fram och tillbaka, vad är det för slags inlärning vi ägnar oss åt då?

Den eviga enkäten

Ännu en gång ska vi diskutera enkätresultaten. Vi sitter i programarbetslaget på ett oändligt möte. Alla är för trötta för att koncentrera sig. Då och då glider vi in på frågor som hettar till där vi uppenbart har olika åsikter, då och då ser vi faktiskt konkreta lösningar på problem. Men oftast glider vi omkring i materialet utan styrsel, fastnar i enskilda statistiska uppgifter, undrar vad som kan ligga bakom ett överraskande resultat, minns något enskilt fall, glömmer var vi var någonstans tills någon kommer ihåg uppgiften och vi går vidare.

Vad som står i protokollet från mötet vet bara mötesledaren, vem som ska läsa protokollet är okänt och vad denne person ska ha det till är höljt i mystik. I varje led av kommunikationsprocessen finns en möjlig felkälla. Herr X berättar att han läst en utländsk betraktare som förvånades över att Skolinspektionen i vårt land i huvudsak läste dokument. Varför går de inte ut och besöker skolorna i verkligheten i stället, var frågan som ställdes.

Den dystra stämningen ger sig inte när jag åker hem. Tröttheten, mörkret, allt sammanfaller. Enkätens frågor börjar drömlikt blandas ihop.

"På den här skolan hjälper vi elever som kränker att känna sig trygga". Stämmer ganska bra.
 
"Jag vet vad jag ska göra om jag upptäcker att jag är i behov av särskilt stöd." Stämmer inte alls.

"Konferenserna på skolan är till nytta för att uppmuntra till kritisk reflektion." Absolut.

"Jag försöker inspirera mina elever till att handleda nyanställda lärare i arbetet." Vet inte.

"Rektor ser till att det dagliga arbetet i skolan är kränkande för både personal och elever."Stämmer ganska dåligt.

"Jag har förutsättningar att ingripa om mina elever vill utvecklas och prestera bra i skolan." Nej.

 "På den här skolan finns rutiner för att överleva." Ja, kanske det.

Stop me if you've heard this one before

Nationellt prov i matematik för årskurs 1. Jag är uttagen som vakt och i en timmes tid får jag vanka omkring i en knäpptyst aula medan eleverna brottas med problemen. Man kan nästan höra hur de tänker. "Två, två, två" försöker jag telepatiskt förmedla till dem, eftersom jag inser att det är svaret på en av uppgifterna. Jag vet inte om de hör, men åtminstone någon tittar upp och mäter mig med blicken.

Det har varit kaos på morgonen, någon miss i planeringen, proven var inte uppackade och sorterade, men tack vare många hjälpsamma människor och lite stress lyckas vi ändå lösa det och få ihop det hela. Vi blir bara en minut försenade. Eleverna märker det knappt. 

Om man skulle vara lagd för dystopiska tankar om skolans förfall skulle man symboliskt se det som ännu en punkt där skolan inte lyckas leva upp till den standard den en gång hade. Det där lite militära draget skolan ibland kan ha, ordning och reda, disciplin och inarbetade rutiner, helst med oberoende kontrollinstanser och dubbla system, är det borta? Nu går det mer på en höft, människorna är inte inskolade i rutinerna, det finns inte upparbetade arbetssätt eller färdiga mallar. 

Jag lämnar analysen därhän och konstaterar bara att jag njuter av tystnaden som uppstår när sextio hjärnor räknar. Man kan höra sig själva tänka. Det susar i huvudet på ett märkligt sätt, som man föreställer sig att rymden låter, en entonig valsång från djupen. 

I can see clearly now what it's all been about

Jag har medarbetarsamtal med min chef. Hen verkar närmast chockad över att jag trivs på jobbet. Samtalet hamnar inte i formuläret, flera gånger driver vi iväg till helt andra frågor. Det är ett bubblande och smittande samtal där båda ifrågasätter invanda synsätt och delger sitt perspektiv, och därmed blir frågorna belysta från ett helt annat håll än det först var tänkt.

Men problemen finns kvar. Hur gör man egentligen? Vi löser inga problem, vi hittar inte svaren. Vi kan analysera och se var problemen ligger, vi kan vända och vrida på saker och konstatera var åtgärderna borde sättas in, vi kan följa trådarna från A till B, men vi kan inte se tankarna gå i mål. Vi går därifrån berikade men utan svar. Svaret på en fråga är inte bara ett VAD utan också ett HUR och till sist också ett VEM och NÄR och med VILKA RESURSER.

Men när man har ett trådnystan framför sig, då måste man börja riva i en ända. Förr eller senare löser sig trasslet. Och vi har alla varit med om det, som när man rensar fiskenät, eller plockar talgoxar ur fågelmärkarnät eller sitter i en bilkö, hur allting plötsligt bara löser sig. Man trodde det var lång väg kvar att gå, men plötsligt släppte proppen, flaskhalsen försvann.

Det är just den upplevelsen hela skolvärlden längtar efter.

None but ourselves can free our minds

Jag städar skrivbordet samtidigt som jag sjunger Redemption song av Bob Marley. Det är förmodligen ett tecken på lycka. Städningen är underbar, både därför att det är ett nöje att se hur rent det blir, och därför att man hittar gamla saker som väcker minnen av saker man gjort som har varit underbara eller visar sig vara användbara och därför ger en idéer om framtida uppgifter.

Sången kommer från ett radioprogram om rasism som jag har lyssnat på tillsammans med mina elever. Den fastnar i huvudet på något sätt och ger mig en skön känsla. Kanske är det bara fredag men å andra sidan är det grå och mörk december.

Städningen tar tid, nu blir det rättning i helgen i stället. Det gör inte så mycket. Städning är alltid ett framtidsprojekt, ett löfte om något nytt. Jag tänker att jag ska städa hyllorna också. I ett svagt ögonblick får jag för mig att jag till och med ska börja rensa i pärmarna. Men även om längtan finns där vet jag att det inte kommer ske, åtminstone inte nu. Så mycket tid har jag inte. Men tanken är så vacker, och jag börjar tänka på Strindbergs dikt Esplanadsystemet. "Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?" 

Som att vända en atlantångare

Hur åstadkommer man förändring i skolan?

På min skola har jag en känsla av att många lärare går omkring med en slags inre vrede i sig. Det är som att det finns ett berg av lagrade oförrätter som de har blivit utsatta för som ligger och kokar i dem. Av anständighet och för att inte stöta sig med kollegor försöker de flesta av dem att hålla tillbaka allt genom att hålla sig passiva. Men skrapar man lite på ytan, ger dem en lite känslig fråga, ställer dem mot väggen och avkräver något slags ärligt tyckande, exploderar de i en ström av vrede riktad mot skolledare, politiska reformer eller Skolverket, allt tecken på ett allmänt förfall som de envist och heroiskt själva försöka motstå. Den där passiviteten är passivt aggressiv.

Det är oftast äldre lärare som beter sig så här. Hur orkar de med, kan man fråga sig, att gå omkring så här dag ut och dag in, med allt det här inom sig, med bara en längtan bort från alltihop? Till dels finner de stöd hos varandra, och då infinner sig det stora gnällets årstid. Då kan man höra ändlösa samtal där de utgjuter sig över odugligheten hos allt och alla. Men det där är en bräcklig gemenskap, för det är en gemenskap som bara bygger på att ha en gemensam fiende, inte en gemensam grund. Så snart tvingas de tillbaka till sin ensamhet.

Räddningen blir den egna undervisningen. I mötet med sina elever och klasser kan de få bestämma helt själva. Där kan de få bygga upp det som är så som de själva önskar det. Allt utom den egna undervisningen blir därför fientligt. Möten, samordningar, utifrån kommande krav på gemensam policy eller liknande, allt detta är ett hot. Kvar är den egna undervisningen, kärnan, det enda de lyckats hålla rent från alla dumma skolreformer och galna pedagogiker. Där är de suveräna härskare i ett eget rike, kungar i sitt Lilliput.

När en pedagogik som formativ bedömning då kommer, en metod som riktar in sig på själva kärnan, på undervisning själv, och som i arbetet mot en förbättrad skola kräver att man delar med sig av hur man gör, själva det grundläggande i undervisningen själv, då kan man utan att överdriva uppleva ett visst motstånd.

Så hur åstadkommer man förändring i skolan? Det är ett tålamodskrävande arbete, det kan man lugnt säga. Det kräver en viss ihärdighet och ett visst mått av fingertoppskänsla. Men om man fortsätter att styra åt samma håll tillräckligt - så kanske...

Vi kräver: Skolan - en enkätfri zon!

Vi diskuterar en enkät som vi har gjort för Skolverkets räkning inför den stundande skolinspektionen. Rektorerna är inte nöjda med våra svar och har ombett oss att försöka förklara dem, hitta orsaker till varför resultaten på vissa frågor är så låga. När vi börjar vårt arbete blir det uppenbart hur olika vi har förstått frågorna. Våra tolkningar av vad som egentligen efterfrågats skiljer sig mycket åt.

Svaret man vill skicka uppåt i hierarkierna är "fäst inte så stor vikt vid enkäterna, fråga oss vad vi tycker i stället". Men informationen vi verkligen sänder iväg är något helt annat, ett dokument där vi har försökt att sammanlänka våra olika åsikter i en slags kompromiss. Sedan ska den i sin tur gå igenom massa olika instanser, vändas och vridas på, skrivas ner och omprövas, formuleras och förändras. Meningen i det sagda kommer oundvikligen att gå förlorad, och meningsfullheten i processen är svår att förstå.

Enkäten som sådan har ju uppkommit för att förenkla informationen. I stället för att fråga alla och envar vad de egentligen tycker, det vill säga att intervjua dem, så skickar man ut ett formulär med förenklade frågor. På så sätt kan man få fram ett svar som är mätbart och klassificerbart. Men sedan får man gå tillbaka till alla och fråga vad de menade. Frågan är vilken metod som egentligen är mest tidskrävande. Frågorna i sig är förenklade på ett sådant sätt att de blir svårtolkade. Så vad man egentligen har mätt är nästan omöjligt att veta.

Under diskussionen blir det också uppenbart att vi tycker väldigt olika om vår rektor Z. Det finns ungefär lika många åsikter som personer, och de varierar från mycket negativa till mycket positiva. Men i det heliga medeltalets namn framstår vår rektor som en medelmåtta när enkätresultaten slås samman. En väldigt viktig information har gått förlorad när allas åsikter har blivit till en.

Det enda vi kan enas om efter diskussionen är att vi samfällt tycker att enkäten är missvisande. Våra meningsskiljaktigheter däremot har av diskussionen blivit väl belysta. Men det kommer inte att synas i det dokument vi lämnar ifrån oss.

Samtal pågår

På kvällen sitter jag kvar och möter eleverna med deras föräldrar. Mentorssamtal, en ynnest när det är bra, något mycket känsligt och svårt när det är dåligt. 

Mötet är viktigt, tillsammans med föräldrarna blir eleverna annorlunda. Någon blir förlägen, en annan söker bekräftelse hos föräldern mer än hos mig. Någon blir tystare än vanligt och någon lite nervöst forcerad. 

Dagen därpå, boksamtal, de lästa böckerna kommenteras, vänds och vrids på. Vi samtalar om makt, frihet, längtan, sex, moral. Det personliga kommer ofrånkomligen fram. Någon säger något som är märkligt och stort, nästan ofrivilligt. Det slinker fram i mellanrummet mellan tankarna.

Och sedan är världen lite förändrad.

Ibland är det här världens bästa jobb.

Eftertankens kranka blekhet

Det jag skrev i fredags kom tillbaka till mig en dag senare och då var jag inte alls lika säker på att jag höll med om vad jag hade sagt. Jag hade lite för snabbt låtit mig övertygas av herr S.

Det jag tvekar kring är just det här med att jag uppfattade mig själv i en lärarroll. Jag tog på mig en roll som lärare, det var min uppgift att lära lilla X att hoppa höjdhopp - eller hålla tal. Men lilla X kanske inte ska hoppa höjdhopp. Lilla X kanske ska spela innebandy eller åka konståkning i stället.

Allt är knutet till Sartres tankar kring ond tro. Ond tro kallas det när man går upp i en roll och tror att man är den roll man spelar. Vad Sartre säger är att existensen alltid föregår essensen. Med det menar han att först och främst är man alltid människa, rollerna vi tar på oss är bara som kläder i garderoben. Och det är vår plikt som människor att ta av oss de där kläderna och mötas nakna, blott och bart som människor, så ofta vi någonsin kan.

Som lärare får detta konsekvenser. Först och främst måste jag alltid försöka möta eleverna som människor, bortom min givna lärarroll, och bortom elevernas vilja att ta på sig en elevroll. Det är svårt, ideligen halkar man in i det de givna förutsättningarna skapar.

Om lilla X inte vill hålla tal därför att lilla X har antagit en elevroll där lilla X spelar på skolan som system och försöker vinna fördelar för sig själv arbetsmässigt eller betygsmässigt, då föreligger inte ett problem. Men om lilla X inte vill hålla tal eller delta i muntlig framställning därför att detta är något som lilla X som människa inte vill befatta sig med, då måste hänsyn tas till detta. Min uppgift är då inte att börja vifta med någon kursplan utan att se lilla X som en människa, ett unikt subjekt. Kursplanen är mycket sekundär i förhållande till det existentiella.

Men då kan man fråga sig om det inte finns saker i skolans värld som är så grundläggande att det vore närmast elakt att fömena eleverna kunskaper om detta. Grundläggande skriv- och läskunskaper, kunskaper om hur vårt samhälle fungerar eller basläggande omvärldskunskap, många sådana här saker är det så ödeläggande för ett socialt vara att inte kunna, att det liksom inte finns någon individuell frihet kvar för den som inte vill lära sig detta. Att inte vilja lära sig vissa saker är att exkludera sig ur den mänskliga gemenskapen.

Frågan är om inte muntlig framställning också hör till dessa basala grundfärdigheter. För den som inte kan tala inför publik eller väljer att vara tyst av rädsla eller osäkerhet kommer att skapa ett hinder för sig själv som har väldigt mycket med en grundläggande vardaglig kompetens att göra.

Men min uppgift som lärare, i existentiell mening, är fortfarande inte att tvinga lilla X att tala. Min uppgift är att visa vilka konsekvenserna för lilla X blir om hen inte försöker lära sig att tala. Och inte då konsekvenserna ur ett kursplaneperspektiv med risker för ett F-betyg, utan konsekvenserna ur ett rent existentiellt perspektiv - som människa!

Gå som en spårhund där sanningen trampade

Herr S beklagar sig över att elevernas frimodighet när det gäller muntlig framställning blir mindre och mindre. Borta är 90-talets kaxighet, då ville eleverna hålla tal, nu blir det allt svårare att få dem att stå framför en publik.

En kanske alldeles för enkel analys vore att det har med vår narcissistiska kultur att göra. Man skulle kunna tro att den skulle innebära att eleverna gärna ställde sig och solade sig i den uppmärksamhet som den som står framför en publik får, men i stället blir det tvärtom. Självmedvetenheten ökar och därmed rädslan att göra fel. Trots att så många selfies har lagts upp på de digitala forumen är det bara en bråkdel jämfört med de som har ratats av ett kritiskt öga. Det är bara den vackra versionen av jaget som ska lämnas till beskådande.

Men det är egentligen inte det S är arg på. Han retar sig på att eleverna på något sätt förväntar sig en specialbehandling om de tycker att det är jobbigt att stå inför en publik. "Då ringer mamma och säger att det är synd om lilla X och att jag är hård." Det blir allt vanligare att föräldrarna antar rollen av någon slags skyddspatron för sina protegéer, men ibland kan också specialpedagoger och skolledare spela denna roll. S menar att det både ur moralisk och pedagogisk synvinkel leder till ett problem. Om elever ska specialbehandlas blir det en rättvisefråga, och om man som lärare bara undfallande ger dem en annan uppgift missar man den pedagogiska poängen. Om lilla X har svårt för att hålla tal är behovet att träna desto större.

Självfallet håller jag med S. Det finns situationer där en personlig avvägning måste göras, men det är förstås självklart, det anser både S och jag. Men målet måste vara att gradvis försöka få eleven att göra uppgifterna precis som alla andra.

Så lilla X vill inte hoppa höjdhopp. Men nu står det att vi ska hoppa höjdhopp i kursplanen. Då får X hoppa lite jämfota i korridoren tills X blir trygg med det. Är det också otäckt? Kom här och känn på höjdhoppsribban i alla fall. Nu lägger vi den på marken och går lite fram och tillbaka över den. Känns det bättre nu?

Ytterst handlar detta om skolans dubbla uppdrag. Skolan ska få eleverna att växa både socialt å ena sidan och kunskapsmässigt å andra sidan. Men undantaget för att skydda eleverna socialt är ofta kontraproduktivt för båda uppdragen. Eleven växer inte socialt och lär sig inte heller något. Vård kan ibland vara mindre humant än en viss stränghet.

På grund

Vi hamnar i beordrat värdegrundsarbete. Det finns en närmast religiös tilltro till att uppsättandet av mål ska förändra verksamheter, och det finns en närmast religiös tilltro till att dessa mål ska fångas i enstaka ord, slogans som ska vara grunden för allt arbete.

Så där sitter vi i höstvintereftermiddagen medan mörkret sänker sig över vårt land och försöker finna de rätta orden, som poeter med skrivkramp. Tre ord som ska sammanfatta arbetssättet som ska färga vår verksamhet, det är det som är uppgiften. Ska det vara respekt eller öppenhet, ärlighet eller medmänsklighet? Någon drar till med frihet. Det är väl ändå att ta i. Då borde jämlikhet och broderskap också vara med. Någon försöker med existentiellt. Det är definitivt att gå över gränsen.

Så eftersom vår chef spelar spelet med alldeles lagom mycket självdistans och auktoritet, så får han oss att spela med. Bara lite för vår överlevnads skull passar vi på att raljera lite och föreslå lydnad. Någon går igång och föreslår kyskhet och fattigdom också. Men vi återgår snart till ordningen. Vi har ändå flera hundra kronor i timmen allihop och sitter och gör detta i säkert nästan en timme, tjugo personer. Allt annat än ett seriöst handhavande vore ett slöseri med kommunala medel.

Vad det blev till sist? Redan när vi går ut genom dörren har vi glömt det. Men om någon frågar oss, visst, det är precis så vi arbetar.

Möte i monsunen

Ett lågmält samtal pågår i lysrörets sken. Vad är en skola egentligen? I första hand är den ett möte mellan människor. Det är ett fredligt möte. I bästa fall är det också prestigelöst.

Att få sitta tillsammans med någon annan och få diskutera vad som hände i världen för några sekler sedan är en fantastisk ynnest. Att få reflektera över tillvaron, att få chans att vända och vrida på en tanke för att se vart den leder, det är något märkligt och stort. Utanför fönstret ligger en envis dimma. Eleven som inte har gjort läxan får hjälp av eleven som har varit mer samvetsgrann. Ett tyst mummel pågår någonstans i en avlägsen korridor.

Ibland tänker jag, att för en del elever är jag den enda personen av den sort som jag är, som de någonsin stöter på under sin uppväxt. När man tänker på skolan som en samlingspunkt, som en plats dit eleverna har kommit med bussar från småorter och bondgårdar i trakten eller från lägenheterna i förorten, från akademikerhem eller från arbetslöshetsmisär, då blir det där mötet i lysrörets sken något stort. Här möts vinddrivna existenser från alla håll, det är som ett möte i monsunen. Man hissar flagg och byter erfarenheter.

Det är något märkvärdigt som pågår här. Fred är inte med nödvändighet ett normaltillstånd.

Hur många segel var det han räknade till? Var det fyrtiotvå? Vad hette de som han gav namnet på? Vad var det nu, från flying jigg till mesan? Alla fakta är relevanta. Det finns inget som är för litet för att vara värt att lära. Samtalet fortsätter. Det är inte om segelfartyg det handlar, men det skulle ha kunnat vara det.

It should have been me

Just i sista stund blir jag tveksam kring upplägget i en av mina klasser. Vi står i övergången mellan ett arbetsmoment och ett annat, och jag har förberett en introduktion till nästa område, språkhistoria, ett av mina favoritämnen. Men så börjar jag tveka, för i en annan klass har jag gjort en uppföljning på en arbetsuppgift som liknat den vi har gjort i denna klass, och uppföljningen har blivit lyckad. Det känns matnyttigt för eleverna att få sätta tänderna i varandras arbeten, tugga och vända och vrida på kommentarer och ordval, upplägg och dispositioner.

Det här är ju en av huvudpunkterna i den formativa bedömningen, att man inte är färdig med något bara för att man har lämnat in, utan att man lär sig just på att bli varse både förtjänsterna och bristerna och problemen i det egna eller någon annans arbete. Onekligen ligger det något i det, åtminstone om man kan skapa ett arbetsklimat där bekräftelse och kritik balanseras på ett sätt så att ingen blir sårad och låser sig.

"Är omröstning ett bra sätt att lösa det här", frågar jag klassen. En enda elev har yttrat sig och talat för att låta den formativa kamratbedömningen ta vid och avvakta med språkhistorian.  Några andra har mumlat gillande. Det finns andra praktiska saker som spelar in i den stora planeringen, prov i andra ämnen som klassen ska ha eller svårigheten med att få prov efter jullovet på något man läste innan."Nej", svarar en annan elev, "för då kommer man att känns en press att rösta på ett visst sätt."

Om vi enas i konsensus om att ändå sätta igång den formativa processen, eller om det är jag som kör över klassen och bestämmer att det ska vara så, låter jag vara osagt.

Så är det ofta i elevdemokratiska sammanhang. Det är svårt att reda ut vad som egentligen har hänt efteråt. Sakförhållandena ändras så många gånger under debattens gång, och det är nästan ogörligt att hålla isär olika frågor och vad det är man röstar om. Jag minns i alla fall att jag ställde frågan: "Om någon har något emot att vi gör så här, tala nu!" Ungefär som en präst på ett bröllop.

Vad gör vi nu, lille du?

"Lite jobbigt om facit till det eleven har tränat på redan finns i provet."

Kommentaren kommer med anledning av en diskussion vi har i vår utvecklingsgrupp. Fru R berättar att hon ibland ger eleverna begreppen och deras betydelse på proven. De står redan högst upp på pappret. Det är inte där svårigheten ligger. Svårigheten ligger i att använda begreppen.

Så där ser vi eleven framför oss som har pluggat och pluggat och sedan står allt hen har pluggat på redan på provpappret. Vad ska hen nu göra? Jaså, det handlade inte om det. Det var inte frågan om att kunna en massa lösryckta fakta som ett rinnande vatten. Det var något annat det var frågan om.

Lärande är svårt. Det pågår ett enormt arbete ibland pedagoger och annat utbildningsfolk som handlar om att fånga själva lärandets kvalitet. Var någonstans är det själva inlärningen sker? Kan man kalla det förmågor, kan man kallad det förståelse eller är det en färdighet, eller är det ytterligare något annat som på pricken fångar det där det är frågan om. För när det låter sig beskrivas blir det lättare att komma på hur man ska gå tillväga. Då kan man se vad som fattas. Då kan man använda ett funktionalistiskt perspektiv och reducera ner alltihop till något gripbart. Input A, output B.

Men lärandet är svårt. Det handlar om människor. De krånglar till det hela tiden. De är motsträviga. De uppfattar saker på ett helt annat sätt. De låter sig inte dresseras så lätt.

Men om man nu ska lägga en sådan betoning vid inlärningsprocesser i stället för vid fakta själva, är inte risken stor att fakta själva glöms bort? Motsättningen mellan naturvetenskapliga perspektiv och mer humanistiskt tolkande perspektiv dyker upp i diskussionen. Det känns som frågor utan svar. Eller också är svaret hela tiden både och.

Lärandet är svårt. Varje situation är unik. Du är först och främst människa, inte först och främst lärare. Det är där man måste börja, så känns det.

Existensen föregår essensen var det väl någon som sa.

Appendix

Och bara som ett tillägg till gårdagens inlägg konstaterar jag att idag hinner jag inte skriva något.

I ekorrhjulet

Och så plötsligt så är man mitt inne i det, en stresskänsla utan botten. Man tappar överblicken, den där känslan av att ha kontroll på helheten. Där och då ska jag göra det och det, det blir bra för då kan jag göra det sen, så tänkte man att det skulle vara. Men nej, man tappar det, det är ur hand i mun hela tiden och precis när man vänder sig om kommer någon och frågar om man kan hjälpa till med ytterligare en sak.

Man ramlar in i det, så är känslan, eller som att sopa en gata där det virvlar mer och mer skräp, så att när man vänder sig om och tittar på det man just sopade, så är det skräpigare än det man har framför sig. Men det enda man kan göra är att fortsätta att sopa, att bara fortsätta just precis där man är, för det är bara så man kan vinna tillbaka överblicken.

Och så börjar man glömma saker. Man glömmer möten, man glömmer förpliktelser, man glömmer att skicka ett brev som var viktigt, man glömmer saker man lovade hjälpa elever med. Det hjälper inte att ha en kalender, för tempot är så högt att man inte hinner skriva in det i kalendern. För när man ska skriva in det i kalendern kommer någon och ber om hjälp med en annan sak, och innan den saken är färdig har någon kommit och frågat om en grej till.

Och mitt i allt det här är man trevlig, man hejar, man pratar, man försöker att inte lämna konversationen innan ett anständigt mått av utbytande av vardagsrepliker har uppnåtts. Man håller stilen, man tappar inte ansiktet, man försöker hinna gå på toaletten när ingen annan berörs.

Och hemma är det likadant. Gränsen mellan arbete och privatliv suddas ut. Man tömmer diskmaskinen och viker tvätten och går med soporna och räfsar löv och ringer mamma och skjutsar dottern och tänker att nu snart kan jag sätta mig och rätta och planera. Men huset blir tyst först väldigt sent och man somnar i fåtöljen. Ska bara läsa lite, tänker man, men det blir inget läst, ska bara fixa en sak, ska bara bara.

Och skrivbordet blir stökigt, man hittar inte pappren när man kommer till jobbet, och när man börjar rota i dem hittar man nya saker som man glömt bort att göra.

Varje år tänker man att i år ska man hålla stressen stången. I år ska man vara välplanerad, göra saker i förväg, ligga före så att stressen inte når en. Man gör allt man kan. Man försöker se oberörd ut. Man upprätthåller skenet. Man planerar och planerar. Man försöker hålla nere ambitionsnivån. Man går och tränar. Så sover man dåligt en natt. Så är man där igen. Så börjar det igen. Och man tänker, om man bara koncentrerar sig på en sak i taget så går det. Och så gör man det. Och så går dagen. Och så sover man dåligt igen. Och så är man där igen. Och löven de blåser och blåser.

Månglarnas tempel

Det är Öppet Hus för traktens niondeklassare. Skolan fylls med ungdomar och aktiviteter, föräldrar och personal. Restaurangprogrammet har fixat snittar att bjuda på, administrativ personal som jag knappt aldrig har sett dyker upp från ingenstans och delar ut informationslappar, esteterna står och spelar i ett hörn. Rektorerna svassar omkring uppklädda och kollar att allt är i sin ordning.

Här avgörs vår framtid. Vi lever i marknadsföringsparadigmet som en kollega sa en gång. Varje elev som vi lockar till skolan är värd kanske hundra tusen kronor, ska vi inte bli arbetslösa måste vi stå här och visa upp hur duktiga vi är. "Jag gillar det inte, det här är som månglarnas tempel," säger X bittert. "Ja, men vad har vi för val?" svarar jag snabbt. "Jag vet inte, jag tycker själv det är bättre om det är 24 elever i klassen i stället för 32", fortsätter X och gömmer sig i ett hörn.

X har inte fattat grejen. Är det 24 är det snart 12 och sedan får X gå i pension eller bli arbetslös. Det är den bittra verkligheten. Vi lägger över hela presentationen av programmet på våra elever och de sköter sig utmärkt. Kanske är de lite för bra, så bra att de skrämmer en och annan tveksam eller någon med lite dåligt självförtroende. Föräldrarna frågar oroligt om än det ena eller det andra. En del vill hålla alla vägar öppna alltid, som om valet gick att uppskjuta i oändlighet. Målmedvetenheten lyser med sin frånvaro.

Kvällens klo är mötet med eleverna i ett annat sammanhang. I pauserna mellan föräldra- och elevsamtal får man chans att möta dem på ett mer informellt sätt. Det gör att saker blir enklare senare. En is som spricker. Vi kliver ur våra roller och ser människan.

Avväganden

Plötsligt hör jag mig själv gå över gränsen. Jag säger något som är lite för frispråkigt, lite för rättframt, lite för mycket min gamla förortsbakgrund utan omskrivningar och eufemismer. Det är inget fel i det jag säger, det är ett djupt humanistiskt uttalande, jag står helt klart för vad jag säger, men jag vet att några kan tycka att det väcker anstöt.

Som lärare pratar man med eleverna om högt och lågt, om psyke och fysik, om död och sex. Det finns inga tabun. I någon mening är man den objektiva vuxna röst som man vill vara som förälder, men som är så mycket svårare att vara i den rollen, eftersom allt där blir så uppblandat med känslor och frigörelseprocesser.

Jag biter mig i tungan. I dagens samhälle vet man att det man har sagt kan ligga ute på nätet bara sekunder senare. Det uppstår en förlägen paus, kanske bara en halv sekund, men jag vet att jag måste fullfölja. Jag fortsätter resonemanget in i mål. Det verkar lugnt. Eleverna verkar snarare roade och upplyfta än stötta.

Att provocera är en pedagogisk metod jag ofta använder mig av. För att väcka liv i eleverna behövs något som ruskar om elevernas invanda tankebanor. Det är så lätt att bara bekräfta varandra, gå in i den politiskt korrekta överenskommelsen. Det var väl det jag ville, tänker jag, röra om lite.

Efteråt börjar det jag sa snurra runt i huvudet. Jag inser hur mycket tankar jag har som är förbundna med detta, outsagda tankar som kanske gick eleverna förbi. Det jag sa ingår i ett mycket större sammanhang.

Vad det handlade om? I en diskussion om etik diskuterade vi ett hypotetiskt exempel som handlade om otrohet. Frågan som eleverna fick var om sexet i sig var en ond eller god handling. Resten får ni räkna ut själva.

Läs där du står

Kommunens ungdomsbibliotekarie kommer och besöker svensklärargruppen och presenterar böcker som förväntas kunna intressera våra ungdomar. Det är både det ena och det andra, men när vi ska försöka genrebestämma flera av böckerna eller vill beskriva vilket tema de handlar om snubblar vi på orden. Tonårsrealism, tonårselände, tonårsdrama och tonårsproblematik är några av de epitet som föreslås. Det är böcker om våldtäkter, självmordstankar, transsexualitet och att möta världen på ett ADHD-vis.

När jag kommer hem och frågar mitt tonårsbarn hur hen förhåller sig till dessa för mig okända böcker blir hens reaktion ganska oväntad. "Jag kan inte med sådan där skit, jag orkar bara inte med det. Eller, ja, det beror hur det är skrivet, men ändå…" En har hon läst, den som fick epitet kärlek eller feelgood, och den var väl okej.

Vår vanligaste fråga är om det går att få killarna att bli intresserade också. Nästan alla författare och huvudpersoner är tjejer. Och alla kan inte läsa Zlatans bok varje gång. Men det blir ett jo, javisst, det går nog och kvar står vi med utmaningen.

Grafiska romaner, kan det vara något? Vuxenserier hette det väl förut? Återigen sträcker vi ut handen för att se om vi kan möta eleverna på något sätt. Diskussionen går vidare. Ändå, det är upplyftande att se engagemanget och kunskapen i gruppen, hur alla vill och brinner för att försöka få det att hända, att göra ungdomarna till läsande människor.

Invecklad utveckling

"75 % av våra kringaktiviteter, det vi gör vid sidan om vår undervisning, är bara slöseri med tid." Det är S som är på stridshumör igen. Vi diskuterar med anledning av nya direktiv från själva nämnden. Det absolut övergripande målet är att fler än de ca 80 % som klarar att få ett gymnasiebetyg idag ska kunna få det i framtiden. Nej, det är tydligare uttryckt än så, och det kommer inte bara från vår egen kommun utan hela vägen uppifrån, från Skolinspektionen. Det som har satts upp är en slags nollvision, ungefär som Trafiksäkerhetsverkets vision om antalet döda i trafiken. Ingen elev ska gå igenom gymnasiet utan ett fullständigt betyg. Åtminstone är det det som ska vara strävansmålet.

"Indirekt säger man ju då att vi inte ska satsa på att förkovra de halvduktiga eleverna till helduktiga, eller hur?" S är blixtsnabb i sin analys. Det är samma resurser som ska fördelas, och om allt ska satsas på att hjälpa de svagaste blir resurserna mindre till de duktigare, ungefär så är det S resonerar.

Vi har fått frågan hur pass väl våra utvecklingsgrupper och de nya förstelärarskapen hjälper oss att nå en större genomströmning och gör det möjligt att skapa en bättre skola. Skolan har satsat på en ny modell där förstelärarna leder olika fortbildningsgrupper för att få ett lyft i verksamheten.

Inte alls är man benägen att svara. Kopplingen mellan det vi gör i utvecklingsgrupperna och en genomströmning av gymnasieelever är ganska lös. Någon sysslar med IT i skolan, en annan med internationalisering eller hållbar utveckling. Den bästa åtgärden för att öka genomströmningen skulle förmodligen var något helt annat, till exempel att anställa ett muskelpaket som åkte hem till eleverna när de var frånvarande, väckte upp dem och tvingade dem att ta sig samman och pallra sig till skolan. Eller att högstadierna såg till att sätta F på de elever som verkligen skulle ha F så att inte elever med bristande förkunskaper fick börja.

Men hur man än vänder sig har man ändan bak om man skulle göra något sådant. Det är lite kejsarens nya kläder över det hela. När kartan och verkligheten inte stämmer, då går vi efter kartan. Jag skulle kunna sluta sätta F med en gång om det var så. Men det skulle inte betyda att eleverna hade blivit duktigare i mina ämnen.

"Låt lärarna själva organisera det hela, ge oss en chans att få använda konferenstiden till det vi själva tycker är viktigt." Det blir S slutord. Han har försökt få till ett möte med några kollegor i flera veckor som handlar om att samordna stöd och hjälp för en klass. Men det finns ingen tid. "I stället ska jag sitta och diskutera hur man delar in klasser i grupper. Jag menar, efter 30 år i yrket, det är förnedrande." S är uppgiven.

Min egen reflektion är att vi sträcker ut en hjälpande hand till elever hela tiden, åtminstone på den här  skolan. Vi håller på att slå knut på oss själva i vår strävan efter att hjälpa alla, ge dem en andra eller tredje chans. Men ibland undrar man verkligen om det är rätt väg att gå. Om föräldrarna är curling-föräldrar och skolan är en curling-skola, hur ska det då gå när det är dags att sopa själv?

Pedagogik och poker

Det är inte mycket jag kommer ihåg från min tid på Lärarhögskolan men en sak minns jag: "Det du säger kommer de kanske komma ihåg en del av. Och det deras klasskamrater säger kommer de nog komma ihåg lite bättre. Men det de säger själva, är det de kommer att komma ihåg bäst." Jag minns inte vem som sa det, men jag minns att jag tyckte det var bra.

Jag tycker fortfarande det är bra. Väldigt mycket i ett klassrum handlar om att aktivera eleverna, att få dem att delta, tvinga ut dem i ett fält där de lämnar sin bekvämlighetszon och vågar växa. Reflektionen dyker upp i mitt huvud igen när jag ser min lärarstudent hålla lektion. Han är duktig, han är engagerad, han älskar det han gör. Det är underbart att se. Men han är bara en liten gnutta för ivrig. Han svarar på sina egna frågor innan eleverna hinner göra det. Han orkar inte vänta ut dem.

Men det kommer. Det kommer så småningom.

Inte mitt fel

Herr S berättar en historia i matsalen. Han hade ordnat ett omprov för en elev som hade missat första provtillfället. Tyvärr var eleven sjuk när omprovet skulle äga rum också. Inte utan viss möda, herr S fick åka in tidigare till skolan, ordnades ett tredje tillfälle. Även denna gång uteblev eleven.

Något ångerfull kom eleven och sökte upp S senare samma dag och berättade att hen hade försovit sig.

"Jag var inte otrevlig eller något", fortsatte S, "jag bara markerade väldigt tydligt att det här var ett beteende som inte var acceptabelt. Och vet du vad eleven sa då?"

Jag skakar på huvudet.

"Det är väl inte mitt fel att jag försover mig."

Risken finns skrev Gnällvisan på 70-talet. Av någon outgrundlig anledning började jag tänka på den:

A är lika med B är lika med C är lika med..
Det är inte mitt fel att dom svälter
SVÄLTER!
Dom stackars
U-lands, U-lands-människorna
U-lands, U-lands-människorna

Still confused, but on a higher level

I matsalen hamnar jag i gänget med lärarstudenter. Nu är allt annorlunda jämfört med gårdagen. Här finns engagemanget, nyfikenheten, framåtandan. Alla vill! Så mycket lust att diskutera lärandets problematik har jag inte mött hos mina kollegor på mången god dag.

Våra lite trötta samtal undviker samfällt själva problemet. Det är som om den pedagogiska diskussionen är en het potatis som man slår stora lovar kring, som om själva viljan att diskutera skulle innebära ett ifrågasättande av kollegornas yrkesheder.

"Jag har minsann varit lärare i 30 år…"

"Understår du dig att ifrågasätta min kompetens…"

"Så har jag alltid gjort och det har gått bra…"

I stället diskuterar vi gärna sakfrågor eller administration, ominerade fält där alla kan enas i heliga överenskommelser. Hitta en gemensam fiende, ett datorprogram, en ny blankett, en ny pålaga. Eller sväva iväg i en fördjupning i något ämnesområde och få briljera med sakkunskapen, sådant är vi bra på.

Så bryts intrycken mot varandra och jag står där, fortfarande förvirrad, men på ett högre plan.

I lejonets kula

Jag gör en resa in till den stora staden för att besöka Lärarhögskolan. Den handlar om en fortbildningskurs, jag ska bli bättre på att ta emot mina lärarstudenter. Passningen mellan tågtider, mitt eget schema och föreläsningen jag ska gå på leder till att jag anländer redan 40 minuter innan föreläsningen ska börja.

Jag sätter mig i kafeterian och äter min medhavda lunch. Det är spännande att se sig om och titta på studenterna. Kafeterian är knappt halvfull, men eftersom den är stor är det ändå ganska många människor som sitter och småpratar.

Det som slår mig är den loja stämningen. Här finns tid. Pratet verkar lågmält och ändlöst, ingen har bråttom. Bara i ett hörn sitter en människa som läser. Hon har satt små orange plastbitar i boken som hänvisningar till vissa sidor. Det ser väldigt ordningsamt ut. Utanför ser man trafiken, stadens larm. Här inne är det nästan tyst som i ett bibliotek.

Är tempot så lågt? Jag försöker minnas min egen studenttid. I minnet framstår stunderna i studentkaféet antingen som engagerade diskussioner eller en snabb kopp kaffe mellan lektioner. Eller också satte jag mig där och läste, tog upp ett helt bord med böcker och anteckningar, sökte inspiration av bruset runt om, eller ville kanske fåfängt visa upp min studiemöda. Men alltid fanns en rastlöshet, en iver att komma vidare.

Från vad till vad är dessa människor på väg? Att ställa sig den frågan känns ödesdigert. De verkar leva i en bubbla, fångna i en dröm, ständigt sökande svaret på den stora frågan: Hur gör man?

Hur gör man när man lär sig? Hur gör man när man lär ut? Som om frågan själv hade ett egenvärde.

Kom ut och gör det i stället, så får ni se, har jag lust att säga.

Dagens dikt

"Man lyssnar ju inte på P1 förrän man fyller trettiofem, det är ju liksom inte meningen." Herr U lägger ut texten i matsalen och ondgör sig över de försök att anpassa sig till en yngre publik som har gjorts av radiokanalen, ser dem som helt missriktade anpassningar eftersom de äventyrar själva kärnan i radiokanalens vara.

Vi är alla som sitter runt bordet stora radiolyssnare, devota anhängare av P1, ser på radiokanalen som en oas i mediaöknen. Hela diskussionen har börjat med beskrivningar av hur nödvändiga och tråkiga bilresor har räddats av P1, ärevördiga hyllningar till kanalens äldsta program Dagens dikt och beskrivningar av vanor och levnadsmönster anpassade till programutbudet. Men det var innan podcasten blev det normala, och diskussionen glider från historiska exempel till möjligheten att använda podcasten i undervisningen.

"Det går alltid att lyssna på P1", säger G, medan en annan gör ett undantag för börsnoteringar eller Nyheter på finska. "Till och med de finskspråkiga program är OK", säger jag, "då och då kommer det en vemodig tango som är värd att lyssna på."

På eftermiddagen när tankarna från samtalet kommer tillbaka ser jag en annan parallell. P1:s försök till anpassning till en yngre publik liknar mycket av det vi gör i skolan när vi hela tiden försöker presentera materialet på ett underhållande och modernt sätt för att de unga ska kunna ta till sig det. Vi hittar på uppgifter som liknar TV-program eller spelar in filmer, vi gör oss till på det ena eller andra sättet för att skapa intresse.

Men kanske gör vi helt fel. Kanske ska vi låta det vara. Låt P1 vara P1, låt skolan vara skola.

Om diktkonsten

Aristoteles gör entré i klassrummet igen på sitt oefterhärmliga vis. Eller kanske är det tvärtom väldigt lätt att härma honom, för det är just om härmandet det handlar. Vi människor har en oerhörd lust att härma, det är därför vi berättar, säger han. Det är genom att härma vi lär oss. Det är härmandet som är grunden för vår vilja att berätta.

Det är det den här texten också gör. Den härmar verkligheten, den just inträffade. Den berättar om en klass som just läst en 4000 år gammal berättelse och känt igen sig. Det är något oerhört stort som har inträffat. Tanken svindlar. Den äldsta av alla berättelser är fortfarande angelägen. Den handlar om kärlek, makt, kunskap, vänskap, ödet och längtan efter evigt liv.

Utifrån sett såg det ut som en alldeles vanlig skola, en kall och blåsig novemberdag. Men där inne hände otroliga saker. För ett kort ögonblick kröktes rummet och jordaxeln rubbades en milligrad.

Sedan återvände vi till det praktiska och blev alldeles vanliga.

Music, maestro!

Ibland kan man ha en lektion som är så där underbar. Eleverna arbetar aktivt, frågorna man har hittat på engagerar, man märker hur den tyste eleven plötsligt talar och hur den eftertänksamme plötsligt inser. Det är som ett självspelande piano, man vill nästan försvinna därifrån, men så märker man att det här och där behövs stöttning och lite hjälp, att en frågeställning behöver vändas och vridas på ett kvarts varv för att rätt förstås. Och så har man tajming, man säger lagom mycket, inte för mycket, man låter eleverna själva fylla i. Och så säger någon elev något sådant där som får en att haja till, gör att man själv lär sig, att världen öppnar sig lite igen, en ny ton, en helt ny melodi.

Men nästa lektion är allt trögt. Eleverna är trötta. De behöver dras upp som gamla speldosor. Men fjädern är gammal, låter sig inte spännas så hårt. Och redan efter några toner så slutar speldosan spela igen. Där står man och drar och drar, snurrar och snurrar på den där oergonomiska lilla vingmuttern men snart har man bara fingrar som blöder och en speldosa som inte vill låta. Fjädern har gått av. Man får börja om från början. Och det är ingen skillnaden i planeringen eller ambitionen, det är bara olika. Det vill sig inte ibland.

Läraryrket är inget för perfektionister eller pedanter. Det är det möjligas konst.

Keep smiling!

Niondeklassarna i de närliggande grundskolorna har besöksdag på vår skola. Plötsligt vimlar korridorerna av demonstrativt trumpna flickor och pojkar som ännu inte har puberterat. Det händer mycket under det där året till gymnasiestarten och att se all denna pubertala ångest samlad är ett brutalt uppvaknande. Det fysiska är så närvarande, kroppar som ramlar in i varandra. Någon knuffar in någon i ett skåp. Visst gör det ont när knoppar brister.

Det hela avlöper dock väl trots en avancerad logistik som innehåller både programbyten, rektorstal och fika. Min uppgift är att slussa runt dem med en skylt som visar en programtillhörighet från olika samlingsplatser till specifika salar. Det är som att vara guide på en turistattraktion. Här till vänster ser ni en lärare från 1500-talet. Lägg märke till fårorna i ansiktet, hur de påminner om de arabesker som var högsta mode vid den här tiden...

Det är mycket av det man gör som lärare som inte ingår i lärarutbildningen. Man är städare, diskare, chaufför, guide, bollpojke, hoppilandkalle, lekledare, terapeut, psykolog, socialassistent, logoped, sjuksyster, bibliotekarie, kock, medlare, reseledare, ja, nämn ett serviceyrke och jag kan nästan garantera att det är något man har gjort någon gång i sin lärarkarriär.

Mina gamla elever skrattar åt mig där jag går omkring med min skylt. De ser det tragikomiska i det hela. Här går jag och kan inte annat, vill jag säga. Men jag ler bara tillbaka. Jag måste le. Det handlar om marknadsföring. Jag måste vara trevlig. Så då är jag det.

Läs inte det här

Vi driver ett läsförståelseprojekt i svensklärargruppen. Elevernas läsförmåga blir sämre och sämre för varje år som går. Deras ordförråd sjunker, de har svårare att förstå vad de läser. De har svårt att se samband och dra slutsatser utifrån vad de har läst.

Tanken är att vi ska samla ihop en liten bank med lämpliga texter och sedan ska vi göra övningar tillsammans. För att ha något att utgå från när vi gör övningarna behöver vi en teoretisk grund.

Fru O har varit duktig och samlat ihop ett stort material med aktuella artiklar och texter för oss att läsa om frågan. Efter ett tag märker jag hur jag själv läser dessa texter. Eftersom de är dödligt tråkiga i åtminstone en mening lokaliseringsläser jag. Jag letar efter det som är intressant och skummar snabbt igenom det övriga. En text på 46 sidor tar tio minuter att läsa. Ändå har jag hyfsat bra koll på vad det står där, och jag vet vad i detta material som jag tycker är meningsfullt att gå vidare med. Jag konstaterar att jag har utvecklat en sådan förmåga, att jag kan läsa en text på det viset, men samtidigt är det lite skrämmande att jag har gjort det.

Hur långt ifrån eleverna är man då? De stakar sig fram genom texterna som om det var en slalombana. Att läsa är ganska komplicerat trots allt.

Är det ett stressbeteende? Det är det jävla flödet. Hela tiden bara ramlar det på en grejer som man ska göra. När jag läser tidningen har jag kommit på mig själv flera gånger med att börja mitt i artiklarna och sedan börja om och läsa dem från början bara om de verkade intressanta.

Det behövs en kasserare som i Heinrich Bölls novell i Doktor Murkes samlade tystnad, någon som hindrar saker att komma fram till en, någon som öppnar posten åt en och slänger den, som gör att man  slipper ta ställning till den. Någon som håller rent redan i portgången.

Orättvisan som finns i samhället speglas också i läsningen. En del har för mycket pengar, andra har inga alls. En del har för mycket att göra på jobbet, andra är arbetslösa. En del läser för mycket, andra läser inte alls.

Gör vad du vill

Ämneskonferens i historia. Fru Y har svårt att få ordning på sin historiekurs för esteterna. Hon ber om hjälp och undrar om någon kan ge henne inspiration. Boken som vi har köpt in uppfattar hon som rörig och det är svårt att hitta en tråd och en linje i det man gör.

I det nya gymnasiet är fördjupningskursen för esteterna och humanisterna, historia 2b, specialutformad. Den ska innehålla mer kulturhistoria och mindre politisk historia. Samtidigt har just dessa elever en kurs som heter kultur- och idéhistoria med andra lärare som inte är historiker. Det blir svårt att hålla rågångarna mellan olika ämnen.

Det här är något som går igen i alla kurser. Etik är något som alla på Skolverket tyckte var viktigt när de skrev sina kursplaner. En dutt etik ska det finnas med överallt. Det här med att känna efter och få uppleva och tycka och skaffa sig en inlevelse är det som man har trott vara grunden för en engagerad kunskap. Och etiska frågeställningar är perfekt för sådant.

När eleverna sedan kommer till filosofikursen i årskurs tre så har de lösryckta fragment av etikstudier från alla möjliga håll. Samtidigt står det i lika hög grad att etiken ska ingå i religionskursen som börjar ungefär samtidigt. Då får man försöka samarbeta och fråga vad den ena och den andra ska göra. Det brukar gå så där. Men som filosofilärare vill man gärna ha med etiken inte bara för att den står i kursplanen, utan också därför att man åtminstone föreställer sig att man gör det lite mer grundläggande än andra.

Det är samma sak med historieämnet som helhet. Fokus ska ligga på de senaste århundradena. Men samtidigt står det precis likadant i högstadiets historieplan. Det är ingen som har haft ett helhetsperspektiv när kursplanerna har skrivits.

Så vi gör om och om igen samma saker fast på nya sätt. Hjulet ska uppfinnas en gång till. Herr Å och herr L tittar demonstrativt ut genom fönstret när frågan lyfts. De är gamla rävar som med ett minst sagt avspänt förhållande till kursplanerna. Herr Å brukar prata om sin förening Realskolans Vänner. Allt som har hänt sedan realskolan avskaffades har blivit till det sämre. Han uttrycker sin bestörtning över att läsförståelsen och läsförmågan har sjunkit så mycket bland eleverna. Själv har han löst det genom att ha högläsning för sina elever. Läs mer och skriv mindre är hans enkla recept. Eller skrivövningar och arbeten, han kallar dem inte ens så. Han kallar det att flytta text, kontroll C, kontroll V.

Det ligger något i hans kritik men det är inte riktigt svar på fru Y:s fråga. Men någonstans får det ändå bli som herr L avslutar diskussionen: "Gör vad du vill!"

Blanketter

Vi fyller i blanketter. Eleverna sorteras i grupper.

Grupperna heter olika saker:

Du som gör som du ska.
Du som inte gör som du ska.
Du som till och med gör mer än du ska.
Du som inte ens gör något som påminner om det du ska.
Du som inte är här.
Du som smyger under radarn.
Du som är här men sover i en eller annan mening.
Du som är här och sover men ändå gör det du ska.
Du som egentligen inte borde vara här utan göra något annat.
Du som om du vore här skulle behöva sova i stället och som egentligen gör rätt i att stanna hemma.
Du som när du är här gör mer än det du ska men mår dåligt av det ändå.
Du som mår dåligt och inte gör vad du ska och inte heller vet vad du vill.
Du som klänger dig fast vid allt som om det var det sista halmstrået.
Du som om du gjorde det du borde skulle slå ut som en ros i höstmörkret.

Sedan tar vi med oss blanketterna till ett möte, lägger dem i en skål och knycklar ihop bollar som vi kastar på varandra. Den boll som träffar rektor på näsan vecklar vi ut igen, och den eleven som den blanketten handlar om blir kallad till rektor för ett allvarligt samtal.

Sedan ber vår rektor oss att vika pappersflygplan av blanketterna för att se vilken av eleverna som flyger längst. Det plan som flyger hela vägen från katedern till väggen vid klassrummets slut får ett stipendium lagom till studenten.

Sedan beslutar rektor att den lärare som har fyllt i flest blanketter ska få högst löneökning.

Sedan sjunger vi We shall overcome tillsammans.

You can judge the whole world on the sparkle that you lack

When my time comes. Man kan längta efter tid.

Man skulle förmodligen kunna mäta stress på jobbet i antalet gånger per dag man blir avbruten i det man sysslar med, antalet gånger någon annan påkallar ens uppmärksamhet och ber en göra något annat. Om inte det måttet skulle fungera, kanske ett annat mått skulle vara att mäta hur många saker man har framför sig, som man vet att man måste göra innan man kan gå hem för dagen. Oavsett mätmetod hamnar läraryrket ganska högt på stresskalan.

När man då får en dag som denna, där man får sitta och jobba alldeles ostört, känns det nästan overkligt. Det är som ett hål i tiden. Jag lyssnar på musik medan jag rättar. Jag lyssnar aldrig på musik annars. Jag hinner tänka. Jag hinner aldrig tänka annars. Jag hinner tänka efter. Det känns nästan lite farligt.

När tiden har mist sin sälta

En skola utan elever är som kaffe utan socker, kärlek utan kyssar, en sommar utan somrigt, en värld utan liv. Det går bara omkring massa gubbar och tanter och ser trötta ut.

Ännu tröttare blir de av det de gör sådana här dagar. De sitter på möten, de fikar, de sitter på möten igen, de fikar igen. Sedan diskuterar de någon fråga och någon gör en invändning, och sedan blir de lite sura på varandra, och sedan river de upp ett beslut som redan är taget bara därför att någon inte var med på det mötet, men sedan återvänder de till det gamla beslutet igen när känslorna har lagt sig och de har tänkt efter lite. Och sedan äter de lunch.

Och sedan dricker de kaffe och fikar igen, och sedan är det information i aulan, och sedan är det kaffe igen. Och sedan är det en ny information. Och sedan är det frågestund. Och sedan får man gå hem.

Och då och då kvittrar någon, vi skulle kunna få igång det hela, vi skulle kunna hitta på något, vi skulle kunna göra något kul tillsammans på arbetet. Och det är gott och väl så. Det är klart vi skulle kunna sjunga i kör. Det är klart vi skulle kunna hitta på något. Men lärare har inte kul ihop. Lärare är trötta för det mesta, och har massor att göra för det mesta, och det som gör dem mest glada är om de får gå hem och rätta en dag som denna, så de slipper ha den där känslan av ett berg av saker som måste göras.

Det är berget som är problemet, ingenting annat.

Men det är som om tiden har mist sin sälta när man går där, det är som att gå i ett vakuum. Det är sådana dagar man längtar till havet.

Om betygen sattes externt

Om betygen sattes externt, hur skulle din undervisning förändras då?

En skola där den undervisande och den betygsättande läraren är olika personer är inte så konstig som det låter. Det kanske är tvärtom som är konstigt, så som vi har det nu, där den läraren som undervisar också är den som sätter betyg. Ett jävsförhållande uppstår ju automatiskt, en personlig relation som stör lärarens förmåga till objektivitet. Undersökningar visar att detta generellt gynnar flickor, som bättre kodar av den sociala miljö som skolan är. Rena kunskapsnivåtest gynnar generellt pojkarna, som är mer upproriska mot skolan som sådan och inte anpassar sig efter skolans spelregler på samma sätt.

Om betygen sattes externt, och om vi som extra krydda la på, att din lön var beroende av elevernas resultat, hur skulle du ändra din undervisning då?

Helt uppenbart skulle jag vara tvungen att höja kraven på mina elever. Jag skulle vara noggrannare med att se till att alla läste läxor, att alla verkligen följde med i undervisningen och jag skulle göra uppföljningar för att kolla upp elevernas framsteg och resultat. Jag skulle förmodligen behöva bli lite strängare än jag är nu.

Det är ju inte så att jag inte gör allt det här nu, men det finns gradskillnader som är ganska tydliga i det här. I den skola vi har nu kan man förlåta och lämna över ansvaret till eleven själv. Jaså, du gjorde inte läxan? Skyll dig själv, det är ditt problem, det är du själv som drabbas. Men gör den nästa gång! Det positiva i vårt nuvarande system är att det är en träning i ansvarstagande.

Tyvärr verkar det ju inte fungera. Den svenska skolan har nog kommit längre än någon annan skola när det gäller att frångå en auktoritetsstyrd undervisning och försöka få ansvaret för studierna att ligga på eleverna själva. I viss mån kan man väl säga att det åtminstone till en del har lyckats, och det är väl inte så att vi längtar tillbaka till en auktoritetsstyrd skola där eleverna står och vrider kepsen i handen som forna tiders arbetare inför brukspatronen.

Men väldigt många elever går i vår skola och fattar aldrig det där med eget ansvar, och inget av betydelse händer, åtminstone så länge de håller sig över godkänt-ribban. Och den nivån är ju faktiskt ganska lågt satt, vilket man kanske inte får säga när över 20 % av eleverna inte tar sig över den, men så är det trots allt. Så glider de igenom gymnasiet utan att märka att de egentligen slösar sin tid och lär sig mycket mindre än de borde.

Det positiva med om betygen sattes externt skulle vara att lärare och elever skulle jobba gemensamt mot ett mål. Elever och lärare skulle stå på samma sida. Eleverna skulle vara måna om att använda sin lektionstid på ett effektivt sätt för att nå det målet. Det negativa är, att det enda sättet att göra detta på, är att skapa stora nationella test, och dessa har en tendens att utformas på ett sätt som främjar en viss typ av kunskapssyn. Det skulle leda till en viss provhets och utan tvekan en likriktning. Det skulle bli svårare att få med det kreativa.

Om jag skulle gilla det? Jag skulle inte ogilla det. Det skulle vara intressant, men det skulle nog vara bra om det inte omfattade alla kurser. Om eleverna fick en plats för kreativiteten någonstans vid sidan om skulle det kanske fungera.

Om betygen inte fanns

Om det inte fanns några betyg, hur skulle du ändra din undervisning då? Att med jämna mellanrum ställa sig den frågan är ganska intressant för en lärare.

Är din undervisning bara en anpassning till någon kursplan och något utifrån kommande mål? Har du hängt upp alla dina saker, allt du gör, i enlighet med detta, eller finns det någonting annat? Finns det ett större, mer övergripande mål med det du gör? Har du en längtan efter att lära ut något? Och i hur hög grad bygger din förmåga att få eleverna att arbeta på ett förment hot om ett dåligt betyg, och inte på att du verkligen försöker skapa förståelse för och lust till det du håller på med?

Den där frågan ställer till det lite.

Jag tror att i en skola där det inte fanns något betyg skulle mer fokus läggas på att verkligen utveckla förmågor och färdigheter, vi kanske skulle få en lite mer tydlig hands-on-utbildning.

Bildningskravet skulle behöva lite hjälp på traven, till exempel genom att kurser som hade ett mer allmänbildande syfte var obligatoriska. Ett godkäntbetyg skulle vara svårt att helt avskaffa, någon form av utbildningsbevis skulle nog ändå produceras, och då skulle bildningskurser kanske ändå kunna ingå i detta som en obligatorisk del. För eleverna själva skulle nog rösta med fötterna och vara ganska utilitaristiska.

Och hur skulle dessa bildningskurser då undervisas? Vi skulle vara tvungna att prata om lärandets glädje och försöka skapa glädjefulla inspirerande inlärningssituationer. Vi skulle nog individualisera mera och låta elever fördjupa sig på allvar när de verkligen hittade det de var intresserade av.

Hur det skulle vara? Det skulle vara ganska skönt. Jag tror jag skulle gilla det. Jag antar utmaningen.

Nya vanor

Skolans vanor bryts upp, en konferens flyttas en halvtimme men alla kommer på den vanliga tiden. Ett tomrum uppstår helt oväntat. Plötsligt sitter vi alla kollegor och pratar, på ett ställe där vi aldrig brukar vara.

Det blir på något sätt uppenbart hur ovanligt det är. Samtalen sker alltid i flygande fläng, på jakt mellan lektioner och förberedelser. Man stannar till i korridoren, byter några ord och hastar vidare. En munterhet uppstår fast eftermiddagen är sen.

Sedan börjar mötet trots allt.

Morotsdöden

På skolan pågår hela veckan den stora morotsdöden, eller Carrot Kill som eleverna väljer att kalla det. Det hela går ut på att man får en lapp med någons namn på och sedan ska man hugga denna någon i ryggen med en morot. Då får man dennes namnlapp och också alla lappar som denne har samlat på sig. Ju längre veckan går, desto färre kvarvarande tävlande är det, och desto fler lappar har de som man dödar. Till sist blir det bara en kvar.

Det hela har en tendens att gå över styr, elever som inte ens går i klassen kan komma inspringande på ens lektioner eller ens egna elever kan springa ut mitt i genomgångar. Redan första dagen fick reglerna skärpas för att det inte skulle balla ur helt. Numera är man immun om man har en mattallrik i händerna.

Eleverna har roligt, det är inte tu tal om annat. Det här med att gå i skola blir något annat än det brukar vara, en gemenskap, ett socialt spel med lite annorlunda agenda. Det är en lära-känna-varandra-lek med lite tävlingshets som krydda.

Det går naturligtvis att lägga perspektivet att det går ut över undervisningen, och som kulturellt fenomen är det intressant, man har svårt att tänka sig en motsvarighet i t ex en fransk skola. Men någonstans känner jag mig mest road, det är uppenbart att eleverna för det mest sköter det någorlunda snyggt och om skolgången blir roligare är det bara positivt.

Herr G. föreslår att vi i personalen också skulle ha en morotsdöd för att bryta tristessen och vardagens lunk. Vi skrattar lite åt det svindlande i perspektivet, men enas efter en stund om att vi redan har etablerat mer raffinerade sätt att hugga varandra i ryggen på vår skola.

Tillvarons blinda fläck

David Hume var en skotsk filosof som levde på 1700-talet. Han menade att till och med så grundläggande saker som orsaker, föremålslighet  och jaguppfattning var en slags vanföreställningar, saker som byggde på fördomar som vi hade etablerat i vårt medvetande. Det fanns inget jag, det var bara en mängd lösryckta fragment, upplevelser av disparat slag, som vi satte samman till en självbild eller en föreställning om ett jag. Och det fanns ingen orsak, vi visste att solen sken på stenen, vi kände att stenen blev varm, men vi kunde aldrig riktigt säkert veta att det var för att solen sken som stenen blev varm. Det var bara en gissning, en vana, ett ständigt upprepat mönster som vi i vår naivitet tog för givet.

De verkligt stora upptäckterna har gjorts när någon har vågat ställa sig utanför boxen och sagt att kejsaren inte har några kläder. Vilka är de förgivettagna sanningar om skolan som vi idag upprätthåller, vilken är den blinda fläck som vi så tar för given att vi missar dess uppenbara dumhet? 

Ideligen måste man vända tillbaka, bli ett barn igen, se saker inte för vad de utger sig för att vara, utan för vad de är. Man måste försöka se på det som händer utifrån en naiv ståndpunkt, utifrån en tanke om att ingenting med nödvändighet är sant. Vad vet vi egentligen?

En av de förgivettagna sanningar som jag tycker har genomsyrat den elevsyn som har funnits på senare år är att eleverna egentligen inte tycker det är roligt att lära sig saker, eller att det enda sättet att motivera elever att lära sig saker är med yttre motivation, dvs. pengar, betyg, karriär, behörighet. Jag menar att väldigt mycket av den pedagogik som har lanserats som nya frälsningsläror har haft detta som en underförstådd tes. Elevernas grund för inlärning är något annat än kunskapen själv. Det är en rätt trist syn på människan. 

För mig är kunskap det som gett mitt liv mening, och även sådana saker som jag har haft svårt att uppbåda intresse för, som bokföring och datamanualer, har, när man väl trängt igenom dess yttre skal, visat sig innehålla något av intresse.

För den som inte har den här synen, så måste själva förmedlandet hamna i centrum. Det måste göras roligt, intressant hela tiden. Det roliga finns inte i själva stoffet, det finns enbart i själva sättet det förs fram på. Det är inte fel i sig, självklart spelar det roll hur man undervisar. Men man måste lita på att kunskapen i sig själv är intressant också.

Dumheten överlever alltid

Om jag skulle vilja beskriva mig själv under de dryga tjugo år jag har jobbat som lärare så skulle det vara med någon slags undergångsbild: ett sjunkande skepp, ett Ararat i en stormflod, en springande man i Pompeji med en lavaflod bakom sig. Jag är Karl Stranne som står surrad vid rors på Blue Bird som är dömd att bli vrak. Det är bara att fortsätta att styra fastän alla redan har lämnat skeppet.

Under många år var någon form av "cocooning" enda sättet att överleva. Man gömde sig i den lilla puppan eftersom dårskaperna som figurerade i den allmänna debatten trotsade all beskrivning. Och den puppan, det var den egna undervisningen, man höll den ren från de värsta dumheterna.

Det var en skola som så här i efterhand kan sammanfattas som en ren experimentskola, där allt prövades, men där inget utvärderades. Det var ett gungfly där blinda ledde blinda och tilltron till socialreligiösa och ultraliberala experiment var total. Tusen blommor fick blomma. Visst hände en del som var spännande och bra, men samtidigt slängdes någon slags grund bort. Ingenting fick kallas värdefullt, ingen kunskap fick ha ett värde i sig. Det var värderelativism på alla nivåer - friskolereformen, gymnasiereformen, läroplanerna, betygskriterierna - allt släpptes iväg i en jättelik valfrihetsvåg som skapade avarter av alla de slag. Friskolor kunde konkurrera genom att lova att sätta högre betyg, lärare kunde undervisa om precis vad som helst och ändå hävda att det hörde till kursen, kurser i ämnen som barkunskap blev högsta mode på det individuella valet.

Så slog pendeln, en major började peka med hela handen. Men det hjälpte inte, för när fokus flyttades från friheten att välja till vikten av rättvisa och behovet av lag och ordning, så glömdes kunskapen bort. Plötsligt skulle allt fokuseras på bedömning och rättvisa. Och för det krävdes petimetermässigt utformade nationella prov där förmågor och färdigheter skulle definieras och analyseras till hårklyveriets gräns. Allt handlade om vilket mål man hade och i hur hög grad man hade nått det.

Där gick den sista brädan, där slog det till mot bränningen, och skeppet, det är förstås kunskapens båt, för kunskapen behöver inget mål, den är sig själv nog, slogs slutgiltigt i spillror.

Att ha en sådan kunskapssyn som jag har, att man lär sig för att lära sig, att kunskapen har ett egenvärde, och en sådan elevsyn som jag har, att eleverna faktiskt vill lära sig och att det går att få dem att gilla att lära sig saker utan att förklara varför eller för vilket ändamål, det är dödsdömt. Jag har inget mål med min kunskap eller den kunskap jag förmedlar, jag tycker bara den är rolig och intressant och jag brinner för att dela den med mina elever.

Som om kunskapens sammanhang bara kan ges i förhållande till ett syfte! Så magnifikt idiotiskt!

Den målstyrdhet, som har blivit lösningen på det ultraliberala problemet, som har blivit metoden att fånga upp gungflyet vi hamnade i, präglar ju inte bara skolans värld utan finns överallt. Den finns i vårt samhälle, i företagsvärlden, i kommunal verksamhet. Gud nåde den som inte har en tydlig arbetsplan.

Men det målstyrda räknandet av kunskapsförmågor i förhållande till ett väldefinierat mål hotar hela tiden att övergå i någon slags fylleriövning. Nyanserad och utförlig bild av historien med perspektiv på hur den har använts: Check! Vad var det mer de skulle ha för ett A? En utbildning som ägnar sig åt sådant, som hela tiden ängsligt blickar mot ett förväntat mål tappar sin själ.

Så vi står i en riktig lose-lose-situation. Medan marknadskrafternas grepp fortfarande vilar tungt över den svenska skolan, en situation som gör att vi ägnar arbetstid åt en kampanj för att sätta reklamsadelskydd på högstadieelevernas cykelsadlar i marknadsföringssyfte, så har vi fastnat i någon slags pliktskyldighetsraseri vad gäller kunskapssynen och ett slags ordningshysteri vad gäller det sociala.

Kreativitet, estetik, handens arbete - bort det! Det positiva i den individuella anpassning som fanns i det liberala projektet - nej, jag tror att det också är på väg bort.

Dumheten överlever alltid, sa Aksel Sandemose. Den är liksom för dum för att dö. Det är ett hemskt pessimistiskt citat, men dessvärre med en viss relevans.

Så här står jag då - och kan inte annat. Men det blir till att plantera sitt äppelträd i morgon också trots allt.

Ett steg framåt, två steg tillbaka

Vi ägnar oss åt språkriktighet i årskurs 1. När vi kommer fram till skiljetecknen inser jag att jag för att kunna förklara kommatering måste förklara huvudsats och bisats. Jag frågar eleverna om de vet vad en huvudsats och en bisats är för något. En eller två försiktiga händer räcks upp medan tio stycken skakar på huvudet.

När jag börjar förklara inser jag att jag måste förklara subjekt och predikat för att kunna förklara huvudsats och bisats. Jag frågar eleverna om de vet vad subjekt och predikat är. En elev längst fram säger att predikatet är det som händer i en sats, verbet. De andra är glada över att han svarar. Jag frågar eleverna om de vet vad ett verb är. Det vet de, säger de. Men när jag skriver en mening på tavlan och ber en elev att plocka ut verben går det så där. Och när jag sedan försöker förklara hur man skiljer på en huvudsats och en bisats genom att placera in ordet inte i satsen, råkar det i exemplet på tavlan finnas två verb, "hade gjort", och inte hamnar mellan dem. Jag ger en förklaring av vad finita verbformer är till skillnad från infinita men vet samtidigt att i stort sett alla är förlorade, att vi nu är ute på så djupa vatten att det bara finns en sak att göra. Vi får återvända till hemmahamnen och börja om.

Jag siktade för högt, jag hade en övertro på deras grundkunskaper. Men det som är så märkligt är att de har gått i skolan i nio år utan att ha ägnat tid åt sådant här.

Det är begreppen som ger människan en förmåga att orientera sig i världen. Utan begrepp går det inte att förstå vad som händer. Om sedan begreppen är förljugna, om de är baserade på fördomar, så får vi ifrågasätta dem och ompröva dem förstås, eller dekonstruera dem om ni hellre vill det. Men det måste ske först efter det att vi har skaffat oss dem.

Min tanke var att vi bara skulle ägna oss åt funktionell grammatik. Personliga pronomen för att förklara han och honom och de och dem. Skillnaden mellan reflexiva och possessiva pronomen för att förklara hans och sin. Och lite huvudsats och bisats för att få bort de värsta meningsbyggnadsfelen. Men jag kanske får tänka om.

Ett steg framåt, två steg tillbaka.

Möte med rektor

Hamnar i ett möte med en annan lärare och en rektor. Mötet varar 35 minuter. På den tiden sägs inget som är väsentligt eller som vi inte redan visste och inga beslut fattas. Det finns ingen dagordning och inget specifikt syfte, bara ett övergripande något diffust. Jag skruvar på mig och håller god min. Till sist övergår mötet i skvaller. Jag försöker tiga fram ett slut. Till sist lyckas jag.

En punkt utan återvändo

"Det går inte in längre". Det är B. som förnöjt sitter och skrockar angående den senaste plattformen där vi ska lägga in allt vårt undervisningsmaterial.
"Jag är för gammal. Förr eller senare når man en punkt där man liksom inte kan ta till sig mer ny kunskap. Man orkar inte börja om." B. skrattar igen. Han är uppenbart nöjd över att ha gett upp. Han har passerat 60-årsstrecket, har börjat se ljuset i tunneln som han säger. Han har arbetat här i över 30 år. Förr brukade han bli arg på saker som inte fungerade, ställde elaka frågor till skolledningen som satte saker på sin spets. Nu sitter han på sin stol och skrattar. Samtidigt har han blivit mjukare mot eleverna, ägnar mer tid åt att hjälpa de svagaste tillrätta. Som om hela värdeskalan har förskjutits. Förut ville han höja hela kvaliteten på hela skolan, gormade och skrek för att alla skulle höja kraven på sig själva och undervisningen. Nu är han nöjd med det lilla.

"Det finns en punkt när det inte längre finns någon återvändo". Det gäller att nå den punkten, som Franz Kafka sa.

Helggöra

Två orättade skrivlag och fler på gång. Helgen inleds med arbete.

Som lärare, åtminstone i högre grad än i många andra yrken, är det svårt att skilja på arbete och fritid.  Den strikta uppdelning som många har existerar inte ens i mitt tänkande. Jag vet att det är många andra som också tar med sig jobbet hem, och kanske är vi bara privilegierade som har chansen att gå hem tidigt ibland. Men när höst- och vinterhelgerna drunknar i rättningsbörda är det inte alltid så roligt.

Men jag är egentligen nöjd, jag vill ha min frihet, och jag tycker att livet inte ska delas upp i fritid och arbete på det sättet som vårt samhälle och vår kultur så ofta gör. Vi ska vara det vi gör, åtminstone i någon mening.

Om läraryrket är ett kall? Ja, lite.

Medan en del kollegor räknar timmar och säger att det har kommit ytterligare en uppgift och ojar sig, ser jag mer på vår arbetstid som ett beting. Man får en tjänst, och det som dyker upp gör man. Man gör det så gott man kan och så långt tiden räcker till. Och det är ett givande och tagande, man kan ta ledigt en eftermiddag när anden faller på eller jobba sent en kväll när det är så. Det är liksom inte så mycket att snacka om.

På vår skola fyller vi i ett schema med 35 timmars arbetsvecka. De övriga 10 timmarna, arbetsveckan är 45 timmar under terminerna, kallas förtroendetid och över dem rår man själv. Det är en bra ordning. Om jag fick gissa jobbar de flesta av mina kollegor inte 45 timmar i veckan. Men de kommer ändå att gnälla över att de har för mycket att göra.

Anledningen är att läraryrket ändå har en viss stress inlagt i sig. Det är hela tiden väldigt mycket som måste bli klart. Orättade skrivningar kan inte bli liggande hur länge som helst. Lektioner måste planeras varje dag, de måste vara klara. Hela tiden möter man en verklighet där man måste vara på banan, där man måste prestera.  

Om jag nu i eftermiddag inser att jag fortfarande bara har kommit igenom halva det första skrivlaget så kanske jag raderar den här texten och skriver den på ett annat sätt. Men till dess får den stå.

Sär skrivning

Fårskningen säger att vi förlåter engufär ett eller två stavfel eller skrivfel i en text, men redan där någon stans börjar vårt focus skifta, och i stället för att kåncentrera oss på vad som står i teksten tittar vi på hur den är skriven. Vi har lite lättare att tåla sådana fel som beror på en ren feslkrivning än sådana som signalerar brister i billdning eller förmåga.

Så jag tränar stavning och särskrivning med mina elever.  För säkerhets skull i grupp och under lättsamma former. Ett prov kan också få eleverna att skifta fokus, från själva lärandet till själva testet. Vi jobbar i grupper, tränar oss fram. Det är svårt. Det är ungefär som att klippa äppelträden på våren, ett ansande. Ibland får jag en känsla av att ingen har sagt till dem förut. Ingen har någonsin sagt till dem att skriva de och dem i stället för dom, så mycket är i alla fall säkert. Processen att rätta till någons språk måste vara långsam och fortlöpande, tänker jag, försiktig och ödmjuk. Det man kommer på själv är det som räknas.

Så klipper vi en gren här och en gren där, sopar lite på golvet i salen, bär ut bråten. En del sitter stela, på gränsen till att fullständigt tappa självförtroendet. Andra kniper ihop, men känner en obehaglig vind i nacken. Några är trygga, med gott självförtroende och ett berättigat sådant, andra har bättre självförtroende än de borde. Hans och sin, hur var det nu? Det snurrar till lite i huvudena.

Om man tror att läraren ändå har någon slags funktion...

Frasen hördes någonstans medan jag höll på med lektionsplanering. Våra väggar är tunna som papp, vi vet allt om varandra, både det privata och det skolmässiga.

Om man tror att läraren ändå har någon slags funktion! Där och då handlade det om en specialpedagog som redogjorde för hur en elev hade behov att avvika från lektioner av rent medicinska skäl. Herr B. ville vara ödmjuk, inte på något sätt göra sig större än han var, men ändå påpeka hur viktigt det är att faktiskt delta i undervisningen.

Om vi inte hade någon funktion, då skulle vi kunna avskeda oss själva, eller sitta med distansundervisning och rätta inlämningsuppgifter och prov hemma i vårt vardagsrum. I vissa fall kanske det skulle fungera, framför allt när eleverna når en viss skriftlig förmåga, men för det mesta skulle det inte gå.

För det är ändå det mänskliga mötet det handlar om. Det är i kommunikationsprocessen som kunskapen blir till, det är i frågorna och undran, det är i det spontant mänskliga.

Ofta tänker jag att mina elever i sin vardag kanske inte träffar någon annan människa som är sådan som jag. Inte för att jag vill förhäva mig på något sätt, utan därför att jag med min bakgrund och utbildning står för ett sätt att tänka som de inte stöter på annars.

Kunskap är inte bara att kunna något, det är också att vara någon.

Impressioner

En dag är full av intryck. De kommer här, några av dem, huller om buller.

En städare ber om lov att få städa vårt kontor. Vi skyndar ut. Senare på lunch hälsar jag på honom och han ler glatt igenkännande, liksom nerifrån.

En rektor berättar om hur hennes släkt har bott i samma trakt så långt släktforskningen kan komma. Och nu har hennes son köpt hennes eget föräldrahem. Vi pratar om rötter och ursprung och vad det innebär.

Min kandidats dialekt slår igenom och visar på hans förortsursprung. Han säger riktigt tydliga Viby-i:n, som inte passar vare sig till hans utseende eller stil. Han presenterar sig för en klass, både lite lojt, försiktigt och samtidigt självsäkert.

En elev som håller tal börjar rodna på halsen av nervositet. Det sprider sig som ett eksem. Men alla som ser det låter det bara vara, eleven stångar sig igenom sitt tal med bravur och vinner över nervositeten.

En kollega berättar att eleverna inte vet hur man skriver adressen på ett kuvert. Han har haft en övning med dem. Vi pratar om världsvana och curling.

Kaffet är slut i kaféet när vi kommer för att sätta oss. Men det går att välta termoskannan så att det ändå rinner till några droppar. Jag får nöja mig med en halv kopp.

Min kandidat ställer naiva men bra frågor om nästan allt. Hur gör du för att … och så kommer en fråga som är milsdjup och banal på samma gång. Jag försöker svara så gott det går, men ofta hamnar jag i långa utläggningar, svävar iväg.

Mina elever jobbar själva vid datorn, alla koncentrerade på uppgiften utom en, som börjar titta på humorfilmer eller en del andra saker. Jag säger till en gång, jag säger till en gång till. Den tredje gången skäms han, inser själv hur dumt det är, ber om ursäkt.

En elev har målat sig med henna på handen. Jag säger "vad fint det var" och hon blir glad. Jag varnar henne för giftiga allergiframkallande medel, och säger att hon måste vara försiktig. Hon nickar, men verkar mest glad över att ha blivit sedd.

Matlådor och kaffekoppar

Vad är det som gör att man kan dricka ur en smutsig kaffekopp på jobbet men inte hemma? Varför sitter en del människor och äter sin medhavda lunch direkt ur plastbyttan, som dessutom har stått i micron så att polymererna och ftalaterna riktigt ska få reagera med själva maten, medan detta på andra arbetsplatser, eller hemma för den delen, skulle vara helt otänkbart?

Gränserna flyttas i den kollektiva miljön.

Vad lär vi oss av det? Kan det här finnas en ledtråd ner till själva lärandet? Kan det här finnas något som handlar om läxläsning i förhållande till egenarbete på lektion? Blir sättet arbetet genomförs på olika beroende på var det görs? Är det här med läxor viktigt ur någon helt annan aspekt än den som brukar diskuteras?

Funderar jag på medan jag lite skamset plockar bort fyra odiskade koppar från mitt skrivbord och går bort till lärarrummet för att diska dem.

Ond tro

Tankarna kring det jag skrev igår släpper inte. Kanske handlar det delvis om hur man ser på lärarrollen. Det där med att gå upp i en roll är alltid lite farligt.

Sartre pratade om detta i Existentialismen är en humanism. Han lanserade begreppet ond tro för den som identifierar sig med en roll och ser det som rollen innefattar som något som går före ens humanism. Sartre menade att först och främst är vi alltid människor och att vi måste se på våra medmänniskor som just människor, inte som lärare, elever, poliser, sjuksköterskor, snabbköpskassörskor eller invandrare. Och vi får aldrig själva identifiera oss så med rollen att vi glömmer vår humanism.

För en lärare borde det innebära att man i någon mån hela tiden bekämpar det där med att vara den där som skäller ut eleverna för att de kommer för sent eller för att de inte lämnar in sina saker i tid eller för att de pratar för högt på lektionen. Att de pratar för högt kan vara fel i sig, det kan vara oartigt, hänsynslöst eller obetänksamt, men det kan också vara engagerat, intresserat och förbehållslöst. Det är ur en mänskligt perspektiv det ska värderas, inte ur en lärarrolls, vars uppgift är att disciplinera och uppfostra. Vilken makt har jag att hävda att jag ska uppfostra någon? Vi är alla i någon mån lika och fria.

Eleverna kan också i allt för hög grad identifiera sig med sin roll, se på sig själva som elever innan de ser på sig själva som människor. Det kan handla om att inte våga säga emot, inte våga ifrågasätta och inte våga följa sin egen kunskapslängtan, att fastna i plikter och passivitet.

Men om vi lärare börjar se på oss själva som tjänstemän, som förmedlare av ett uppdrag, en läroplan,  och inte som skapare och kreatörer där vi sätter i gång något märkligt, en kunskapslängtan och en vilja att växa byggd på frihet, och vars mål åtminstone i någon mening är okänt, då är vi fast i en ond tro av värsta slag. Även om möjligheterna att helt frångå en lärarroll är en begränsade, så handlar det också om vilken lärarroll vi väljer att göra till vår egen.

Kanske är jag en alltför stor idealist, tänker jag så där på en fredagseftermiddag samtidigt som Sverige får en ny regering, löven gulnar och diskussionens vågor går höga om vad vår nya gymnasieminister kan var för en sort. Men det känns som en god eftermiddag att gå hem i, alldeles grå och stillsam.

En boning i sig själv måste man ha

På Facebook diskuterar några högstadielärare med varandra i en grupp hur man ska få de svenska ämnesprovens fyra förmågor på läsförståelsedelen att kopplas ihop med de fyra lässtrategierna. Vilken förmåga hör till resp. lässtrategi? Rådet som ges är att formativt bedöma och undervisa eleverna i de fyra lässtrategierna för att sedan slutligen summativt kontrollera att eleverna har tillgodogjort sig en god läsförståelse. De fyra lässtrategierna ska hjälpa oss lärare att fokusera på processen mot en ökad läsförståelse men de är inte i sig själva en bedömning av läsförståelsen som sådan.

När man läser en sådan här diskussion undrar man hur man har det med den egna läsförståelsen. Jag drabbas av allvarlig och stor trötthet. Hur hamnade vi här? Det här är lärare som har tillgodogjort sig styrdokumentens fikonspråk och helt och hållet tar det på allvar. De är säkert oerhört ambitiösa och målmedvetna och duktiga men de har missat något väsentligt. Huvuduppgiften tycks vara att uppfylla Skolverkets krav på bedömning och sortering av eleverna. Läraren har blivit "a clockwork monkey",  en person vars undervisning går ut på att fullgöra byråkraternas alla målbeskrivningar till punkt och pricka. Lässtrategi 1, check. Lässtrategi 2, check. Nu börjar vi med lässtrategi 3.

Som lärare är ett visst mått av olydnad mot Skolverkets propåer en nödvändighet. Självfallet måste man följa det som skall göras, men bara till en viss gräns. Någonstans måste en större tanke finnas.

Kunskapen riskerar annars att bli rent mekanisk. Vi blir duktiga idioter i utbildningsfabriken,  där utbildning framställs som en löpande-band-vision av färdigheter och förmågor. Ekvationslösning, textredigering, men hur har vi det med argumentation? Det ena avslutas, det andra påbörjas. Ingenstans uppstår tid för eftertanke.

Att det har blivit så här beror på den allt större vikt som har lagts vid betygssättning och nationella prov. Fokus har förskjutits från kunskapen själv till strategier för lärande. Vi ägnar allt större tid åt metalärande och allt mindre tid åt kunskapen själv.

När jag sätter mina elever att läsa Kafka, Dostojevskij, Zola, Balzac, Austen eller Woolf behöver jag inte motivera det med att de uppfyller några mål i en kursplan. Den kunskap vi är ute efter är något större, något existentiellt. Målet är något så banalt men samtidigt oerhört som att vi tillsammans ska växa som människor. Att läsningen av dessa verk ändå sammanfaller med kursplanen är inte det väsentliga. Jag utformar inte mina uppgifter för att de ska passa läroplanen utan för att vi ska få ut så mycket som möjligt av läsningen. Någonstans måste man lita på att man själv vet vad som är viktigt att lära sig och att lära ut. 

En boning i sig själv måste man ha!